måndag 27 juli 2009

806 Vilks

Efter semester och diverse utomsocknes resor återkom jag i söndags till hemmet och internet, och kan konstatera att en mycket intressant debatt med utgångspunkt i Edsviks konsthalls utställning "Figurationer" ägt rum på olika forum, inte minst Lars Vilks blogg. Debatten har hos Vilks inbegripit en diskussion kring begreppet retrogardism, vilket föranleder mina små kommentarer och påminnelser om tidigare debatter nedan. Håkan Sandell, Carl Forsberg och Christopher Rådlund, kända förespråkare för retrogardism, tar sig på Vilks blogg utrymme att försöka förklara och diskutera problemet, och även Johan Lundberg - mycket väl insatt i retrogardismens historia och potential (Läs gärna hans förord till den retrogardistiska poesiantologin Urblå natt (2005)) - tillför energi och goda inlägg i debatten.

Det som föranleder detta inlägg är alltså Vilks senaste inlägg, nummer 806, som jag tycker är en god utgångspunkt för att vrida lite på retrogardism som begrepp och fenomen så här innan frukost.

Vilks skriver: "Vad jag finner mest intressant i den retrogardistiska diskussionen är hur den symboliska maktens företrädare lägger fram sin kritik och sina argument. Här kommer alltså något som säger sig vara ett alternativ. Vad detta alternativ utgör är inte kristallklart men det handlar om figurationer, om skönhet och om något 'egentligt'”.

Alternativet retrogardism har mycket riktigt inte definierats kristallklart (vi bedriver ingen manifestverksamhet - inte heller encyklopedi), men om man sätter sig in i debatten som pågått ända sedan 1995 då Sandell och Altgård presenterade sina tankar i Om retrogardism är det oundvikligt att se de gemensamma nämnare som även Vilks lokaliserat: figurationer, skönhet, något "egentligt", men man får inte glömma att retrogardismen inte först och främst applicerades på konst, utan på litteratur, och där egentligen alla kulturformer - arkitektur, musik etc. inkluderas. Debatten med Thomas Sjösvärd för ett tag sen (som vi svarade på här ) föranledde Sandell att medge följande:

"Det är sant att vi i Aorta inte har varit slösaktiga med lätthanterliga definitioner, kanske måste man stava skylten tydligare för en häst, så här följer en: retrogardistisk poetik är den radikaliserade längtan efter en levande undertext... [...] 'En samspunnen berättelse av många röster', som Borges skriver i tillägg till Friedrich Schlegels ord: 'där komplementära karaktärer framställer kollektiva verk'. På den vägen, resande, hjälper ingen nyborgerlig historisk förankring efter linjära tidskoncept, ingen hjälplös kulturkonservativ kärlek till avantgardens gryning. Svaret ligger istället i en vidöppenhet inför samtidens vågrörelser och de egna själsimpulserna."

Det handlar alltså inte om ett nostalgiskt tillbakablickande som så många avfärdat retrogardismen som utan att ha orkat läsa in sig på ämnet. Inte heller kan man avfärda retrogardismen såsom en enkel modernismkritik. Kritiken mot modernism handlar om modernismens institutionalisering; den traditionsblinda modernismens självklara placering som norm, om man så vill. Ur ett retrogardistiskt perspektiv tillhör modernismen traditionen - självfallet. Dock har debatten tidigare handlat mest om form - strikt form respektive formkamp - inte om innehåll. Begreppet modernism måste omdefinieras för att förstås på detta sätt, så som exemeplvis Peter Luthersson gjort i sin eleganta Svensk litterär modernism - en stridstudie (2002). Man skulle mycket väl hellre kunna definiera retrogardismen som en omfattande modernitetskritik - inte bara en modernismkritik. Och med det sagt skall jag tillägga att modernitetskritiken framförallt fokuserar på den linjära utvecklingslinjen som ses som självklar i dag; att det som följer på något annat måste vara bättre då det är nyare. Och ja, vi föredrar, liksom romarna, rinnande vatten i våra hus - som gärna inte har platta tak - då vatten rinner.

Nåväl: utöver figurationer, skönhet, något "egentligt" kan man, för att citera mitt och Forsbergs svar till Sjösvärd, lägga till "kommunikation – tron på förmedling av innehåll med hjälp av mångtusenåriga traditionella verkningsmedel. Att genom inspiration och hantverksmässighet nå fram till autenticitet och kvalitet. Att få konsten och poesin att betyda något för människan – alla människor. Att inkludera människor, döda som levande."

Här ligger vi långt ifrån de nazistiska/fascistiska/auktoritära krafter som vissa kritiker så snabbt trollar fram ur rockärmen. Att använda konsten som politisk propaganda, så som konsten användes i Mussolinis Italien, Stalins Sovjet eller Nazityskland ligger inte i linje med retrogardism, och man kan i konsekvensens namn undra varför just retrogardism och klassisk figuration misstänkliggörs genom sådana påhopp, men inte modernism och avantgardism, med tanke på Marinetti, Majakovskij o co. En misstanke jag har är att futuristernas idéer om radikala traditionsbrott, provokationer, atonalitet, hyllandet av maskinen och nedrivning av grammatik och mening till fördel för onomatopoetiska experiment i dag omhuldas, skyddas och hyllas under annat namn i tidskrifter och på kultursidor: exempelvis (och paradoxalt nog, enligt ovan, föga avantgardistisk) språkmaterialism och postmodern dekonstruktion av olika slag.

Vilks nämner också kritikens (primärt Eva Ströms) nazikonstargument, och är inne på kritikens fasor: "[...] kritiken säger mer om samtidskonstens behov av att bevaka sina politiskt korrekta gränser – tänk om det kommer en högerextremist." Han tillägger i en kommentar: "De kritiker som hoppat på naziaspekten har tydligen inte insett att den är välkänd bland retrogardisterna och säkert också en tröttsamt återkommande kommentar."

Mycket riktigt. Dessutom, när det gäller Eva Ström, så kommenterade Lars Anders Johansson hennes tilltag på ett bra sätt: vad hon de facto gör är ju att utdefiniera och fördöma klassiskt figurativ konst som "Entartete Kunst".

Vilks fortsätter sedan på ett annat spår:

"Jag antar att retrogardismen vill återinföra autenticitet och skönhet men det är svårt att se hur man skulle kunna få framgång utan att ta hänsyn till vad som ägt rum under de senare decennierna."

Som man kan se om man läser in sig lite på retrogardism, i bland annat Aorta och Om retrogardism, så är det just hänsynen till vad som hänt de senaste decennierna som fött fram retrogardism - annars hade denna kulturkritik inte behövts. Jag skall skicka ett nummer till Vilks så att han kan fortsätta förkovra sig i retrogardismens mångförgrenade källsprång. Det tror jag behövs, med tanke på Vilks kommentar. innan en givande fortsatt diskussion kan komma till stånd. Hittills har det utkommit 24 nummer, som vanligt utan bäst före-datum.

Åter Vilks:

"Retrogardismen har sin hörna i konstvärlden. Den kan säkert växa till sig något om man kan skapa en strategi och ta sig in i ytterligare några nätverk. För en sak kan man nog vara överens om: Inte heller här kommer konsten i sig att göra jobbet."

Sedan 1997 arbetar vi i kretsen kring tidskriften Aorta på att föra fram retrogardismen som en kulturanalys som spänner över många discipliner och konstyttringar; många ser kretsen som en perifer undergroundrörelse, men för att citera Johan Lundberg:

"Det har inget egenvärde i att vara underground, även om det naturligtvis torde ligga i den verkligt existentiellt inriktade konstens väsen att aldrig gå i de stora konstnärliga institutionernas ledband. Retrogardismen utgår i stället primärt från en övertygelse om de traditionella konstarternas överlägsenhet när det gäller att formulera giltiga utsagor om människans existentiella belägenhet. I en tid när det konstnärligt sensibla betraktandet rent generellt satts på undantag, när det inom politik och media är de slagkraftiga retoriska greppen och de mest gälla röstlägena som firar triumfer, har man valt att från retrogardets sida inte spela med i det kommersiella mediesamhällets totala relativism. Genom att slå vakt om det egenartade i de traditionella konstnärliga uttrycksformerna, hoppas man tvärtom kunna upprätta en alternativ enklav där man riktar en annan sorts - mer långtidsverkande - strålning mot världen."
(Urblå natt (2005))

Och denna strålning fortsätter vi att alstra i nästa nummer av Aorta, med tema Tradition. Men först ska jag dricka mitt morgonkaffe.

D.A.

PS. Lästips: Jenny Maria Nilssons recension i HD. DS.

lördag 25 juli 2009

Äkta profetia

Från vårt relativt lugna hörn i konstdebattens utkant kan vi konstatera att den profetia som David Almer lämnade i sitt redaktionella förord till det senaste numret av Aorta nu besannats. Han skrev:

"Härom veckan kom ett tillskott till den svenskspråkiga litteraturen med Håkan Sandells nya diktsamling 'Gyllene dagar'. Boken har både hyllats och sågats; här på redaktionen reagerade vi likväl mest inför en av de mer behärskade tidningsreaktionerna. I Sydsvenskan skriver nämligen Eva Ström - i en annars huvudsakligen positiv recension - 'en mörkt och praktfullt lågande vision av världen' - om en anakronistisk form som trots 'nutidsmarkörerna', som samtiden kallas, är anakronistisk 'vers som ser ut att längta ut ur tvångströjan'.

Hur är det ännu möjligt, frågar vi oss, att efter trettio år av postmodern dekonstruktion av modernismens hierarkier (och efter femtio år av rocklyrik) att ännu vidareodla föreställningen om att en specifik modernistisk versform skulle vara ödesbestämt förenad med 'vår tid'? Att denna vår tid kräver ett bestämt formuttryck, nämligen den allt slappare 'modernistiska'? Varför skulle egentligen dikt på snubblande rader vara det mest autentiska och kongeniala för vår samtid?

Och snart kommer vi att få höra det hela en gång till; den 1 juli startar Edsviks konsthall i Stockholm en grandios satsning på en retrospektiv genomgång av det norska klassiskt-figurativa måleriet med dess svenska utlöpare. Återigen kommer vi i den (självfallet oförberedda) svenska pressen att få läsa om förlegade konstformer och gammalmästerliga manér, utan att man i journalistkåren ett ögonblick tagit sig tid att problematisera sina egna föreställningar om samtidsuttryckens accepterade och 'riktiga' former..."

(David Almer, Aorta XXIII & XXIV)

För oss är det förstås inte förvånande att se Ström nu återkomma med en text om Figurationer - den utställning som debatterats flitigt ända sedan sin öppningsdag den 1 juli. Ström går däremot längre än vad vi någonsin kunde tro, hon sparar inte på krutet när hon vill misstänkliggöra utställningen och dess upphovsmän.

Jag har tidigare kommenterat den aggressiva och svepande kritik och den grunda historiesyn som drabbat de figurativa konstnärerna under debatten och därför känns det glädjande att få medhåll från oväntat håll, nämligen från Knut Ljøgodt, direktör för Nordnorskt konstmuseum, som medverkar i en radiodebatt på NRK. Han beklagar hur svenska konstkritiker tagit debatten och påpekar att man borde varit bättre förberedd. Radioinslaget är också örongodis eftersom reportern med bara några enkla frågor (Exv "Men menade du inte det du skrev?") lyckas få Anna Brodow Inzaina att framstå som direkt korkad.

Korkad är väl också det man helst vill tro att Eva Ström är. Men förmodligen ligger obildad närmre till hands. På sätt och vis påminner hon om 1800-talets småborgerliga akademidiktare i sitt fördömande av allt hon inte förstår. Vad vill hon egentligen säga med sin artikel? Är Trine Folmoe nazist? Eller Per Ung?

Och på Vilks blogg fortsätter debatten, även om den nu urvattnats en smula efter en lång rad intressanta inlägg.

Carl Forsberg

söndag 19 juli 2009

Figuration, klassicism, retrogardism

Vi har med stort intresse följt debatten kring utställningen Figurationer, särskilt den del av debatten som kommit att handla om traditionsuppfattning, inspiration från förmoderna epoker och tekniker och begreppet retrogardism. Christopher Rådlund och Håkan Sandell har svarat utförligt och klargörande och jag tidigare har påmint om några citat från tidigare publikationer. Det kan också finnas anledning att minnas följande stycke ur ett redaktionellt förord till ett nummer av Aorta från 2006:

"Det hör /.../ till retrogardismens mest radikala sidor att hålla en mängd olika utvecklingsvägar och olika framtider möjliga. Som på knappast något annat håll har man innanför retrogardet vinnlagt sig om det undanskuffade och övergivna, historiens så kallade blindgångar, lokalt och internationellt. Det inkluderar allt mellan nedvärderad nygotik till förbigången symbolism."

Detta som en kommentar till dem som tror att retrogardet enbart sysslar med att idealisera antikens formspråk - även om antika strömningar självklart är intressanta för oss. Johan Lundberg har påpekat att en retorgardistisk diskurs visserligen går att applicera på flera av de konstnärskap som ingår i utställningen Figurationer - men här vill vi göra den motsatta iakttagelsen: en retrogardistisk konstsyn kan inte snävas ner till figurativt oljemåleri, till det är rörelsen för öppen och inkluderande.

Carl Forsberg

fredag 17 juli 2009

Lars Vilks och figurationen

På Lars Vilks blogg kan man läsa ett par intressanta inlägg i debatten kring klassisk figuration kontra Vilksk relativiserande idéer där han sätter exemeplvis Nerdrum i samma rum som annan samtida konst . Det påminner om hur Thomas Sjösvärd tidigare i en debattartikel försökte trolla bort en spännande och viktig diskussion till ett glas pissljummen mellanmjölk.

Läs med fördel Håkan Sandells inlägg här, här och kanske bäst här.

Utdrag: "Jacob C[s] [ ...] iaktagelse av Guldålder-föreställningens avgörande betydelse kulturellt, det även utanför Europa och generellt civilisatoriskt, är förvisso helt riktig. Du har den hos aztekerna som bygger sin värld, kring Texoco-sjön, på fundamentet av just sin guldåldersföreställning om en föregående kultur: toltekerna, de överlägsna guldsmederna etc. J har f ö kanske inte i den här diskussionen att göra då det inte ett ögonblick föresvävat mig att gallerikonsten (eller biennalkonsten) skulle ha en central plats i den framtidens kultur vi redan är på väg in i. J lämnar f min del helst konstgeschäftet som ämne, men att Michelangelos f i n g r a r visste mer än nog om antiken står klart; vad Vilks själv menar om den saken väger lätt. Någon reser till München för Leonardos madonnas skull, andra gör det inte. I själva verket är förebilden avgorande vid utveckling. När man rent formellt, under kontroverser, etablerar matriser för hur de klassiska grekiska och latinska versmåtten bör tillämpas på svenska, under 1500-talets andra halva, så sker det innanför tanken om en överlägsen kultur men ger i diktkonsten den första lokala landvinningen - och nyblomstringen - sedan övergången mellan hedendom och kristendom, mellan fornyrdislag och knittel (ja, nu tråkar j ut några av konstnärerna här, men tänk bara på hur det tråkat ut Mig att läsa “konst”inläggen på sidan, inget förbarmande där). Perserna importerar - under en guldåldersföreställning, en kulturmyt - de arabiska versmåtten, lyckas tillämpa dem på sitt mosträviga indoeuropeiska språk, och blomstrar, i sin kultur, själva under 1100-talet; de muslimska indierna (Mogul) övertar så i sin tur dessa persiska versmåtten, under 1500-talet, för att så blomstra, i sin poesi, under 1700-talet. Så här rör sig kulturen: i korsbefruktning, under nostalgi, och i nyvinningar, innanför myt och och verklighet om vad som har varit, detta borde vara en självklarhet. De indonesiska folken lyckas först, under inflytande av hinduismen, med att bruka versmåtten innanför klassisk sanskrit ('kakawin') i sina egna språk på Bali och Java, för att sedan under den muslimska framryckningn i tillägg tillämpa också de arabiska versmåtten i diktning På morsmålen; återigen utifrån en uppfattning om vad man vill leva upp till så skapar man sitt eget. Den som tror att idéer om en kulturell höjdpunkt som föregått en i tid skulle utgöra ett osunt problem är en amatör vad gäller civilisationsprocess; 'missförstådda' idéer kan man ju alltid kalla det, som Vilks gör. Vad är väl Inte en kulturell missuppfattning eller en missuppfattning mellan kulturer och tider? Si, det vet bara han. Kom vänligen också ihåg att en rak kronologisk tid utgör ngt historiskt nytt: Guldålderns placering i det förflutna var alltså bara realativ. [...] H. S."

D. A.

måndag 13 juli 2009

Figurationens vindar skrämmer

Expressens Forsbergs och Svenska Dagbladets Brodow Inzainas recensioner av "Figurationer – realism och romantik i norskt samtidsmåleri" – bok och utställning – inger intryck av ett ytligt journalistiskt skummande, mer än en grundlig konstkritisk analys.

Handlar det om tidsbrist eller förutfattade meningar? I det förra fallet får man väl skylla på samtida mediala prioriteringar, och inte fästa någon uppmärksamhet vid symptomatisk knappa utlåtanden. I det senare fallet, i fråga om ideologiska förtecken, så kan deras respektive "analyser" tolkas som obehag inför det okända; som en följd av en klent utvecklad familiaritet med en lång historia av idéer som bryter med en numera cementerad konstuppfattning. Den modernistisk historieskrivningen har inte visat mycket intresse för de parallella utvecklingslinjer som klassiskt figurativt måleri. Den modernistiska tolkningsmodellen har förträngt dessa. Av gammal vana uppfattar konstkritiker antipatiskt klassisk-romantisk och hantverksbaserad figuration som överspelad och anakronistisk.

Forsbergs kritik ger inte mycket annat att bedöma än just det sista. Expressens insats kan liknas vid att sätta ett popsnöre som hört talas om John Cage att recensera en konsert med Arvo Pärt. Föga berörande analytisk vidd. Däremot visar Brodow Inzaina en smula mer vilja till reflektion, vilket kan förtjäna några kommentarer.

Att medvetandet om Nerdrums existens dominerar Brodow Inzainas perspektiv överraskar inte. Å ena sidan för att styrkan i Nerdrums projekt otvivelaktigt har nått in i medvetandet lika mycket hos en svensk som en internationell publik, å andra sidan för att ingen längre förvånas över att konstkritiker, i bästa journalistiska manér, vant sig vid det enklast säljande uppslaget – den för resonemanget lättillgängligaste kroken.

Brodow Inzaina avslöjar således att någon djupläsning av utställning och bok inte föreligger (för att inte nämna Expressens Forsberg…). Brodow Inzaina har dock insett att vi uppfattar "en återgång till hantverkmässig skicklighet och traditonsbevarande som betydelsefull och ett alternativ till samtidskonstens mainstream med installationer, konceptkonst, provokationer och diverse upptåg". Då måste väl kommenteras att ingen i sammanhanget omhuldar något slags "återtåg" i anakronistsk mening, och att vi inte föreslår att klassiskt måleri ska ta över hela konstscenen. Vilket vi dessutom menar tydligt framgår av både boktext och utställning. Av gammal vana brukar en regerande underskog av "intellektuella" dock använda ordvändningar som "återgång" för att underförstått moraliserande peka på tendenser inom en föreställd kontrahentisk skala (från progressivt till reaktionärt).

I tråd med detta omtalar Bronow Inzaina: "… obehagliga påminnelser om ideologistyrd konst där realism varit påbjuden och obskyra romantiska traditioner" och efterfrågar en problematisering av detta, i bästa politisk korrekta stil. Sålunda berör hennes text ett tragiskt kapitel inom modern konstuppfattning. En problemställning som ju egentligen både utställningen på Edsvik konsthall och boken från Atlantis förlag bemöter och dementerar. Ett citat som i boken från den anarkistiske romantikern Odd Nerdrum borde räcka:

"Det hade inget med högerpolitik att göra. Det var lika dumt. Allt var dumt runt en. Världen var dum, men detta var något mer än ett ungdomligt svärmande. I allt låg en gnista närd av drömmen om något egentligt, (…)"

Brodow Inzaina har vidare lagt märke till att ”Figurationer – realism och romantik i norskt samtidsmåleri” omfamnat olikartade figurativa konstnärskap, men tydligtvis utan att gå djupare in i konsekvenserna av detta. Hon omtalar lika "noggrant" en "konstvetenskaplig jargong" i bokens text, vilket lika mycket smickrar som roar underteckad som inte på något vis behärskar någon sådan jargong. Ändå understryker antagligen en sådan bedömning kritikerns förutfattade förväntningar under läsningen - eller antyder kanske en i övrigt fattig omgång med konstvetenskapliga texter? Om ändå Brodow Inzaina är något på spåren när hon omtalar "en konstvetenskaplig jargong utan att några egentlig intelligenta analyser görs av konstens innehåll", får man tvärtom anta att bokens textinnehåll fyller sin funktion som uttolkare av det norska figurativa måleriet. För avsiktligt undgår den att infoga sig slika tendentiöst samtidsmässiga problemställningar som Brodow Inzaina efterfrågar och (om man får döma av hennes egen s.k. recension) uppskattar som intelligent analytisk förmåga.

Bokens lyriska bidrag av Håkan Sandell och Pia Tafdrup understryker en grundläggande poetisk inlevelse i förhållandet till det konstnärliga skapandet. En inställning som kan konstateras vara sällsynt inom våra dagars konstvetenskapliga litteratur. Så till vida påminner "Figurationer – Realism och romantik i norskt samtidsmåleri" inte mycket om den massiva anhopningen av kvasivetenskaplig analys i tidens tecken. Läs nedanstående för boken karaktäristiska utdrag, om den skicklige norske landskapsmålaren Marius Moe:

"Förnyelsen är antydd i skimret runt spröda grenar och grässtrån. Förändringens smekande vindar rör sig varsamt över äng och strand; tid och liv beskrivs i obegripligt varsamma valörer."

Christopher Rådlund

onsdag 1 juli 2009

Renässans för klassiskt måleri på Edsviks konsthall


Som Aorta meddelade i senaste numret, XXIII & XXIV: Monarki och snille, presentras i dag utställningen "Figurationer. Realism och romantik i norsk samtidskonst"Edsviks konsthall i Stockholm av Aortas bildredaktör Christopher Rådlund och Axess magasins chefredaktör Johan Lundberg.

Många av de medverkande konstnärerna har presenterats i Aorta genom åren; med klassiskt figurativ teknik har de sedan 90-talet rört sig kring de målare och poeter som inspirerats av begreppet retrogardism samt Odd Nerdrums måleri: Christopher Rådlund, Johan Patricny, Trine Folmoe och Helene Knoop är bara några exempel; Knoops konst presenteras t.ex. i det aktuella numret av Aorta nämnt ovan. Den norske retrogardistiske kompositören Marcus Paus kommer vid vernissagen i dag att uruppföra ett stycke för cello.

Istället för att presentera utställningen, så körde DN i dag symtomatiskt igång ett "Gissa den konstnärliga provokationen"-tema. Svenska Dagbladets P J Anders Linder är en av få som skrivit om utställningen, men vi hoppas på mer mediebevakning efter vernissagen i dag.

Utställningen är utan tvekan årets konsthändelse.

Mer kan läsas i arrangören Axess magasins nyhetsblad.

Missa inte heller boken Figurationer, där Johan Lundberg och Christopher Rådlund "samlat ett unikt material som ger den första grundliga genomlysningen av den konstnärliga miljö som har vuxit fram i Oslo från 1970-talet och fram till idag." (citerat ur nyhetsbrevet ovan).

D. A.