onsdag 23 december 2009

"Övertygande svar på Figurationers gälla kritik" - Aorta i SvD

Martin Lagerholm skriver i dagens Svenska Dagbladet (2009-12-23) om nya Aorta (tyvärr ej online):

"Övertygande svar på Figurationers gälla kritik

Tidskriften Aortas senaste dubbelnummer (25-26), 'Tradition och radikalism', tar inte helt överraskande avstamp i en av årets mest ihärdiga kulturdebatter: 'Figurationersfejden' mellan avantgardismvurmarna och de kulturkonservativa.
Att Aorta själv fortsätter att dväljas under sin klargörande devis - Tradition är förnyelse - är en hugsvalelse, som i det här fallet resulterat i ett fullmatat häfte med plats för såväl Pasolini som Goethe, Olga Sedakova som W. H. Auden, men också för Håkan Sandells omdömesgilla och övertygande svarsartikel på Eva Ströms och Peter Cornells gälla kritik av utställningen 'Figurationer' på Edsviks konsthall. Att låta Peter Lindes harmoniska - figurativa! - bronsskulpturer illustrera numret, kan därför inte betraktas som annat än kongenialt."

Och bland annat därför, kära läsare, passar ju Aorta så utmärkt som julklapp till den bildningstörstande! Julafton är i morgon, så passa på att springa till bokhandeln redan i dag för att köpa nya Aorta!


D.A.

tisdag 22 december 2009

"Aorta har allt jag vill ha" - recension i KvP

Jenny Maria Nilsson recenserar Aorta i Kvällsposten med bl.a. följande ord:

"Aorta har allt jag vill ha; omsorgsfullt översatt poesi, vibrerande tragedi som i den sista intervjun med Pasolini och en retrogardistisk enkät som får mig att tro att nyromantiken förvandlas och är på väg mot en ny storhetstid. "


Läs hela recensionen!

tisdag 15 december 2009

Aorta i Malmö ikväll

Aortas chefredaktör kommer till Malmö ikväll för att njuta av nedanstående evenemang. Både Jacques Werup och Tommy Olofsson bjuder på nyskrivna alster i senaste numret av Aorta, som också kommer att kunna köpas av chefredaktör Almer. Dyk upp i Malmö!


NEDSLAG I ÅRETS LYRIK

UPPSLAG TILL HÅRDA PAKET

Tidskriften Lyrikvännen

och Poesidagarna i Malmö

inbjuder till lyrisk-musikalisk salong

med

Lalo Barrubia

Kristian Carlsson

Marie Pettersson

Tommy Olofsson

Jonas Rasmussen

Lasse Söderberg

Jacques Werup

samt

Erik Magntorn

Loftet (Hedmanska gården)

tisdagen den 15 december, kl: 19:00

Inträde 40 kr

onsdag 2 december 2009

Skåne ligger nära Danmark - och Norge

Som vi nämnt tidigare på denna blogg så behöver begreppet retrogardism (med sitt slovenska, och i Norden skånska, ursprung) en närmare presentation i Sverige, vilket stod fullt klart efter debatten i svensk press i somras om utställningen "Figurationer". Nationalencyklopedin hjälper inte heller de vetgirige. Definitions- och informationsproblemen i Sverige hoppas vi nu är åtgärdade med det nya numret av Aorta.

Som nämnts tidigare möter inte begreppet något motstånd i norsk press, och danskarna presenterar i encyklopedin Den Store Danske i artikeln om svensk litteratur (under underrubriken Modernism!) utan att darra på manschetten retrogardismen sålunda: "Begrebet retrogardisme er af Sandell udmøntet som udtryk for behovet for at begynde forfra på ny, som svar på den postmoderne udfordring, som gør alle stiltræk mulige i en litterær metabevidsthed."

Det är inte för inte som man åter tänker på 1890-talets litterära kopplingar mellan Skåne, Danmark och Norge. Men man skall inte vara orolig. Uppsverige med sin yra hufvudstad brukar vakna till efter ett tag.

D.A.

måndag 23 november 2009

Occident om Aorta

Lästips:

Thomas Nydahls blogg Occident kan man läsa om senaste numret av Aorta:

"Efter att ha läst det mesta av numret i helgen vill jag särskilt framhålla att det innehåller nyskriven poesi av Jacques Werup och gammal, synnerligen läsvärd poesi av W.H. Auden, Goethe och Dharmakirti.

Numrets höjdpunkt är väl annars den sista intervju som Pasolini gav, bara några timmar innan han mördades. Kring Pasolinis död skriver också Carl Henrik Svenstedt och Håkan Sandell."

onsdag 18 november 2009

Aorta 25+26: Tema Tradition / Radikalism


Samtidigt som detta rykande färska, och ovanligt feta (146 sidor!) nummer sattes ihop for begreppet »retrogardism« runt mer än någonsin på svenska kultursidor, i efterdyningarna av utställningen »Figurationer« på Edviks konsthall i somras. Egentligen borde det vara glädjande att begreppet som sådant vinner mark men som det har sett ut verkar begreppsbrukarna, ofta kritiker, likställa retrogardism med en allmänt nostalgisk kulturkonservatism, vilket blir förminskande. I debatten verkade det som att radikala avantgardismvurmare stod mot »de kulturkonservativa«, som raskt fick en »retrogardistisk« stämpel i pannan. Detta är intressant. Vi ser nämligen här i Skandinavien just nu en historiecyklisk återkomst av både det kulturradikala och det kulturkonservativa projektet som återvänder i nya förbittrade utgåvor, med krav på val och underkastelse. Inom den retrogardistiska grupperingen förblir vi dock – och det måste understrykas – inriktade på att transcendera denna tungt beväpnade 1800-talsmotsättning och går en friare väg.

Passande nog hade vi på Aorta redan skickat ut en enkät till ett antal mer eller mindre uttalade retrogardister för att problematisera begreppet; vi hoppas att resultaten, som kan studeras i detta nummer, kan svara på den brist på insikt om den skandinaviska retrogardismens snart 15-åriga historia och utveckling.

Retrogardismen behövs i dessa binära tider.

Men det är bara början på numret: Som den enda seriösa tidskrift som introducerar nyöversatt nyskriven och äldre poesi har vi redan nått långt, men detta nummer är en guldgruva. Vi
kan ge er översättningar av en rad ryska poeter: Regina Derieva, Olga Sedakova, Ilja Fonjakov och Marina Tsvetajeva (översatta av Annika Bäckström, Hans Björkegren, Barbara Lönnqvist och Søren Sørensen), men även äldre poesi av W. H Auden (Malte Persson), Dharmakirti (Håkan Sandell), Goethe (Augustin Mannerheim) och Elyâz ebn Yûsof Nezâmi (Bo Utas).

Dessutom har vi äran att kunna presentera nya dikter av Jacques Werup, Tommy Olofsson och Eirik Lodén!

Dubbeltemat Tradition och Radikalism gestaltas bl.a. genom essäer om musik av Thomas Nydahl (fado) och Lars Anders Johansson (svensk vistradition); Arve Omtvedt Berndtzen om orfiska kontroverser, Alexander Ibsen om George Steiner och Ronny Spaans om Olaf Bull, samt inte minst genom specialblocket om Pier Paolo Pasolini där Aorta med hjälp av översättaren Nina M. Olsson för första gången på svenska kan presentera Furio Colombos intervju med Pasolini, en intervju som blev Pasolinis sista. Carl Henrik Svenstedt skriver i samband med det om sina minnen från Italien när Pasolini mördades.

Numret illustreras av skulpturer av ingen mindre än Peter Linde. Och ändå finns här mer, ovanligt mycket mer.

Detta nummer blir förhoppningsvis en fackla i höstmörkret för er trogna läsare. Aorta har varit, är och kommer att vara en röst som gör skillnad. Det är vår övertygelse.

Köp ditt nummer nu genom att maila redaktionen på retrogardism@gmail.com, eller knata till följande inköpsställen med en hundralapp:

Stockholm: Akademibokhandeln City, Press Stop/Pressbyrån Västermalm (Västermalmsgallerian), Hedengrens bokhandel (Sturegallerian), Press Stop Söder (Götgatan 31), Akademibokhandeln Skrapan (Götgatan 78/Skatteskrapan)

Göteborg: Press stop Drottninggatan (Drottninggatan 58), Vänder sig om (Andra Långgatan 22)

Malmö: Tidskriftsbutiken Malmö (S Förstadsgatan 18)

Lund: Press Stop (Klostergatan 8)

Karlshamn: Antikvariat Bode Carlshamn (Ronnebygatan 15)

Norrköping: Antikvariatet i Norrköping

Sunne: Kvarngatans Tobak

måndag 16 november 2009

Retrogardism som glosa

Söker man på retrogardism på Nationalencyklopedin får man följande svar: "Menade du: petrogradsovjeten eller radiometri?". På motsatt vis tas glosan för så självklar i Norge att den inte behöver definieras längre. I veckans nummer av Morgenbladet recenseras den i Stockholm pågående Caspar David Friedrich-utställningen på Nationalmuseum i Stockholm. Recensenten inleder så här back laid:

"Friedrichs allegoriske landskaper er i dag på en måte både postmoderne ikoner og retrogardistiske fikseringspunkter, så det er for all del på sin plass å granske ham med jevne mellomrom."

D.A.

PS. Aorta hämtas från tryckeriet på tisdag, och skickas ut innan fredag till prenumeranter och återförsäljare. DS.

onsdag 21 oktober 2009

Aorta till trycket

Aorta nr. 25+26 med tema Tradition och Radikalism gick precis till tryck, och distribueras fortast möjligt.

Vi på Aorta är stolta över att kunna presentera Peter Linde, vars skulpturer illustrerar numret. Detaljerat innehåll får vara en hemlighet så länge, men vi kan avslöja att dubbelnumret är 146 sidor tjockt (!) och innehåller allt från intressanta essäer om fado, svensk vistradition, Pasolini, Olaf Bull och orfiska kontroverser till en retrogardistisk frågeenkät och högkvalitativa nyöversättningar av en mängd ryska kvinnliga poeter. Dessutom är numret kryddat med en mängd nyskrivna alster.

Håll utkik efter nya Aorta!

fredag 2 oktober 2009

Pasolini i Aorta

Ett nytt nummer av Aorta står under slutredigering och lämnas i nästa vecka till trycket. I ett fullspäckat nummer bjuds det bland annat på ett litet temablock runt Pier Paolo Pasolini.

Nina M. Olsson har översatt Pasolinis sista intervju, som Håkan Sandell skrivit en introduktion till. Carl Henrik Svenstedt berättar och minns de upprörda känslorna i Rom dagen efter mordnatten.

I väntan på det så vill vi gärna delge en kort film där Pasolini läser upp sina dikter för den lyhört lyssnande poetkollegan Ezra Pound:

onsdag 30 september 2009

En politruk på Dagens Nyheter

Efter att Jessica Kempe den 22 september i Dagens Nyheter i sitt konspirationsteoretiserande tydligtvis gått över även det juridiska strecket i sina påhopp på den klassiskt figurativa konsten och på retrogardismen, så inkom repliker från Atlantis förlag och från Axess magasin. Dessa refuserades av DN:s idé- och kritikredaktör Ulrika Milles. Anmälan till Pressens opinionsnämnd följde och Ulrika Milles barska svar vändes efter en mildare trall, som vi bedömer efter inrådan från DN:s juristfolk. Kapital stod mot kapital och moralen tog efterrättning.
Efter den nattliga kovändningen stod så repliker från bland andra Peter Luthersson, förläggare på Atlantis, på pränt i DN den 29:e. "Jessica Kempe ansluter till en kulturradikal förtalskultur" löd rubriken.

Att även bloggarna Nya Babylon och Retrogardism etc samt tidskriften Aorta även de var utpekade mål för Kempes smutskastningsförsök glömdes dock märkligt bort i sammanhanget. Ja, att det i själva verket var "den retrogardistiska rörelsen" som var huvudmålet har alls inte inneburit att Aorta getts tillfälle att svara i DN. Tvärtom förklarar Milles i ett näbbigt svar att vi inte ges samma replikrätt. Förklaringen är enkel, på Axess och Atlantis har man tillgång till stora ekonomiska resurser med tillhörande advokater. Ulrika Milles känner utmärkt vikten av att ge efter för de stora kapitalinnehavarna, men behandlar vanliga medborgare med en annan måttstock. Att hon är intresserad av moralfrågor visar återkommande hennes DN-artiklar, men med hedern stod det alltså sämre till.

Håkan Sandell

Uppdatering: Läs även svar på tal på Nya Babylon.

söndag 27 september 2009

Öppet brev till kronprinsessan


Under lördagen på bokmässan passade chefredaktör David Almer och ansvarig utgivare Carl Forsberg på att presentera det senaste numret av Aorta (Monarki och snille). Forsberg läste i samband med detta upp sitt öppna brev till kronprinsessan Victoria som publicerades i samma nummer. Trots den stora mängden människor på plats lyckades Almer ta ett fotografi.

Brevet publiceras även nedan.

Till Hennes Kungliga Höghet Victoria Bernadotte

Ers kungliga höghet minns kanske inte mig men jag har väldigt starka minnen av Ers kungliga höghet. Det var nämligen så att vi gick i samma klass under mellanstadiet, i Ålstensskolan. Ers kungliga höghet och jag umgicks inte särskilt mycket under den här tiden, vi hade våra separata vängrupper och Ert schema var redan vid den här tiden väldigt uppbokat utanför skoltid.

Men jag minns att Ers kungliga höghet kom till en avskedsfest för en pojke i vår klass, en rödhårig, lite knubbig kille (hans namn har jag förstås glömt, trots att han och jag var vänner) som skulle flytta till Hong Kong med sina föräldrar. Vi fick små porslinsskålar med kinesiska tecken målade på som en avskeds- och minnesgåva. Mina föräldrar har faktiskt kvar den där skålen – de har sockerbitar till kaffet i den.
Men det var inte min mening att tråka ut Ers kungliga höghet med gamla mellanstadieminnen. Nej, mitt brev har ett uppriktigt ärende. Jag har ett förslag som jag tror kunde gagna både Ers kungliga höghet och mig – men kanske framför allt ge en bredare folklig förankring för kungahuset och ätten Bernadotte och samtidigt vara till förmån för det svenska kulturlivet.

Mitt förslag är inte på något sätt spekulativt och jag framför det i den största ödmjukhet, fullt medveten om att Ers kungliga höghet redan är omgiven av duktiga och erfarna rådgivare som möjligen redan förberett liknande planer inför Ers kungliga höghets tillträdande som regent. Samtidigt vill jag poängtera vikten av att detta förslag kommer från en företrädare för det fria kulturlivet – och därtill levererat genom en publicistisk plattform som alltid respekterats för dess integritet, kvalitet och frispråkighet. Det är viktigt för mig att detta förslag överlämnas som ett öppet brev så att det förhoppningsvis kan väcka till liv en diskussion som borde föras såväl av hovet som av det fria kulturlivet och givetvis dem emellan.

Med risk att ytterligare tråka ut Ers kungliga höghet kan det, innan jag går in på själva förslaget, finnas anledning att något kvarhålla sig vid just den publicistiska plattform varmed detta förslag framförs, nämligen tidskriften Aorta. Man kan knappast begära att Ers kungliga höghet skulle vara bekant med den idéströmning, retrogardismen, som bildat tidskriftens intellektuella fond – därtill är strömningen ännu inte tillräckligt vitt spridd och accepterad. Om Ers kungliga höghet ändå till äventyrs skulle vara inläst på ämnet skulle jag tro att mitt förslag kunde komma att förvåna Er. Det är ju otvetydigt så att retrogardet redan i sitt embryo framhävt sin anticentralistiska karaktär. Ett exempel på det är poängterandet (förvisso inte särskilt originellt) av det iriska druidväsendets gradvisa deklination vid dess införlivande i kristna hov. Mer talande är kanske faktumet att Peter Luthersson i Svenska Dagbladet redan under tidigt 2000-tal kom att karaktärisera retrogardismens politiska kompassriktning som »anarkokonservativ« – en etikett som inte helt ogillades inom rörelsen.

Skulle man då inte kunna misstänka att avsikten med mitt förslag, eller egentligen vilket förslag som helst, som levererades just genom denna publicistiska plattform, i själva verket hade en helt annan agenda än den uttalade? Man kunde exempelvis misstänka att tidskriften Aorta ville utnyttja den speciella mediala uppmärksamhet som åtföljer Ers kungliga höghets i dagarna proklamerade förlovning. Med anledning av denna faktiskt fullt berättigade misstanke hoppas jag att Ers kungliga höghet tillåter mig en kort utvikning vars avsikt det är att en gång för alla fastställa uppriktigheten i mitt uppsåt.

Min åsikt om avtal som ingås är att de för att vara så framgångsrika och hållbara som möjligt bör förverkliga tanken om en »win-win« situation, d.v.s. att båda parter upplever avtalets villkor som fördelaktiga. En virtuell sådan situation kan förstås uppnås genom skickliga förhandlingar och genom ett gynnsamt framställande av avtalets villkor men den faktor som i huvudsak avgör avtalets hållbarhet är huruvida verkligheten motsvarar förväntningarna på avtalet.

Det förslag som jag nu är i begrepp att lägga fram – och ja, jag erkänner jag går något omständligt tillväga – menar jag presenterar just en sådan »win-win« situation. Om jag nu inte är beredd att kompromissa med retrogardets antiauktoritära idétradition vill jag ändå mena att mitt förslag kan finna sin relevans i dess symboliska karaktär.
Jag vet inte om Ers kungliga höghet någon gång fått tillfälle att se filmen Natten i Varennes av Ettore Scola. I den finns hursomhelst en genialisk scen som för mig omedelbart förklarade monarkins symboliska värde. Handlingen i korthet: den för sin samtid – den franska revolutionen – mycket kände författaren till erotiska historier; Restif de la Bretonne, får nys om den franska kungafamiljens förestående flykt. Han förföljer dem, inte för att hindra dem utan för att han likt alla författare av rang inte kan motstå upplevelsen av att förstå och transcendera de avgörande ögonblicken i sin omgivning. Han lyckas slå följe med drottningens förtrogna vän Sophie de la Borde, spelad av Hanna Schygulla, som bär på ett mystiskt paket. Paketets innehåll avslöjas när revolutionsgardisterna sparkar in dörren till det rum i det lilla värdshuset i Varennes där sällskapet gömmer sig. Det är kungens sobelmantel. Sophie de la Borde har under tiden hunnit trä manteln över en trämannekäng och precis när soldaterna bryter in tycks tiden liksom stanna. De beväpnade gardisterna tvekar. Hanna Schygulla – hon har för mig vid detta ögonblick upphört att vara skådespelerska och gestaltar nu snarare ett närmast arketypiskt skeende – vänder dem ryggen och niger sirligt, utstuderat långsamt inför sobelmanteln.

Detta förklarade allt för mig. Monarkin bör inte främst motiveras genom rationell logik. Monarkins idé är av estetisk natur och i sin renaste form faktiskt en möjlighet att uppleva en mytologisk verklighet. Just denna mytologiska verklighet och möjligheten att uppleva den i sin samtid förklarar retrogardets dubbla fascination för monarkin.

Det är mycket möjligt att jag kunde ha framställt min sak på ett mer elokvent vis. Men jag tror ändå essensen av det jag velat säga har framgått. Om Ers kungliga höghet finner någon som helst relevans i ovanstående resonemang borde det också följa att det ligger i kungahusets intresse att upprätthålla detta symboliska värde. Ja, att det i själva verket är upprätthållandet av detta symboliska värde som motiverar statsskicket monarki.

Och därmed över till själva förslaget. Jag ber Ers kungliga höghet att deklarera Ert stöd för de fria konsterna. Exakt hur en sådan deklaration skulle kunna se ut tror jag i det här läget – när förslaget just lämnats – är alldeles för tidigt att säga. Däremot tror jag mig kunna förutsäga en sådan deklarations, om den är ärlig och också åtföljs av handling, konsekvenser. För det första skulle en ny respekt för det kungliga ämbetet omedelbart märkas. De fria konsterna är i vår sekulariserade tid människans närmaste och mest erkända väg till andliga förnimmelser. Genom kungamaktens erkännande av vikten av dessa förnimmelser skulle man sända en signal om återupprättelsen av monarkins symboliska värde. Och jag vill tro att detta skulle äga rum helt instinktivt hos merparten av svenskarna, utan egentligt behov av ovanstående förklaring – just därför att det handlar om symbolik.

För det andra skulle de fria konsterna tjäna på den kungliga uppmärksamheten. Det är ju knappast någon hemlighet att de flesta kulturaktörer, även de största institutionerna som operor, konserthus och stadsteatrar, ständigt kämpar mot sina magra ekonomiska ramar. Även om Ers kungliga höghets eventuella deklaration om stöd till de fria konsterna inte skulle åtföljas av ett substantiellt ekonomiskt stöd till dem – vilket jag självklart hoppas att den gör – vill jag tro att Ers kungliga höghets närvaro vid och intresse för vernissager, poesiuppläsningar och musikaliska framträdanden skulle betyda en hel del i ökat besökarantal.

För det tredje – och detta skäl är möjligen något underordnat de två ovanstående, givet sakens symboliska/mytologiska natur, men därmed inte oviktigt – tror jag att en deklaration skulle vara välgörande för vår nation. Flera rapporter och teoretiska verk (varav jag särskilt vill framhålla Manuel Castells trebandsverk Informationsåldern) visar ju hur vi i västvärlden generellt är på väg från industriell produktion till en tjänstebaserad ekonomi. Kulturskaparnas entreprenörskap bör verkligen inte underskattas i en sådan utveckling. Om det som man traditionellt talar om som de fria konsterna möjligen inte genererar en uppseendeväckande hög ekonomisk omsättning i jämförelse med andra sektorer – vilket de gör om man därtill räknar vad som kallas upplevelseindustrin eller kreativa och kulturella näringar – så är sektorn fortfarande viktig genom den entreprenörsanda som präglar den som helhet. I mycket högre grad än andra sektorer är det bland kulturskapare man idag finner småföretag som bas för produktionen. Och dessa företag är hållbara på grund av att de inte följer vår samtids destruktiva mönster av blind vinstmaximering utan bygger på andra värden. För en djupare studie i ämnet rekommenderar jag boken Den ofrivillige företagaren (Karlsson/Lekvall) som delvis dekonstruerar myten om kulturarbetaren som just en ofrivillig företagare.

Jag vill inte påstå att en deklaration från Ers kungliga höghet till stöd för de fria konsterna enbart skulle få ett positivt mottagande. Paradoxalt nog skulle förmodligen det hårdaste motståndet komma just från kultursektorn. En anledning står troligen att finna i den särskilt i Sverige okritiska acceptansen av den dekonstruerande politiska korrekthetens förkastande av mytologiska förklaringsmodeller. En annan anledning kan vara de slentrianmässiga, men i och för sig inte svårförståeliga, sympatierna inom kultursfären för en vänstervriden politik – vilket i sin tur innebär stöd för Sveriges ombildande till republik, även om de innerst inne vill älska Ers kungliga höghet.

Ändå vill jag mena att mitt förslag har stora möjligheter att realiseras. Globalt och inom Sveriges gränser finns idag många framstående exempel på utmaningar mot den negativa ouppbygglighet som präglar vårt kulturliv. Framför allt – men inte enbart – står de att finna bland kulturskapare som vänt sig mot förmoderna tekniker för att finna verktyg lämpade för samtida konst och kultur. Och i takt med att kulturarbetarna själva börjar inse sin egen roll som föregångare inom de generella tendens-erna mot en informations- och tjänstebaserad ekonomi ökar också den politiska flexibiliteten. Om det kommer att innebära att man exempelvis kan definiera sig som socialdemokrat och rojalist vill jag låta vara osagt men jag är inte utan hopp. Den ökande acceptansen inom kultursfären för sponsring från näringslivet – något som verkade helt otänkbart för bara ett par decennier sedan – skulle kunna tolkas som att jag har rätt.

Mer problematiskt för mitt förslag är förstås det fortsatt utbredda stödet för upprorets tradition, den institutionaliserade pseudoradikaliteten som pressar ännu formbara konststuderande ut i kriminalitet. Och här kan jag bara rekommendera en viss finkänslighet från Ers kungliga höghet. Det kommer förstås varken gagna kungahuset eller de fria konsterna om Ers kungliga höghet exempelvis bevistar vernissagen för en konstnär som inte vill se Ers kungliga höghet där. Så degraderad är tyvärr kungamaktens symboliska värde idag att Ers kungliga höghets närvaro inte automatiskt kommer att vara önskad. Mitt råd inför den situationen måste vara långsiktigt. Förtroende är avgörande inom kultursfären. Det tar lång tid att bygga upp och kan raseras på ett ögonblick. Vad jag skulle rekommendera – om Ers kungliga höghet är intresserad av mitt förslag – är bildandet av ett strategiskt råd som kan agera vägledande. Möjligen kan Svenska Akademien spela en roll i ett sådant råd. Jag tänker mig att rådet kan hjälpa till att skapa och uppdatera den kungliga kulturella profilen. Och här kommer säkert PR-kunniga personer inom hovet att fylla en viktig funktion.
Vid det här laget frågar sig säkert Ers kungliga höghet vad jag får ut av allt detta. Och det är förstås en relevant fråga om den ovan nämnda »win-win« situationen ska kunna uppnås. Mitt svar är att min belöning står att finna i ett rikare och mer intressant kulturliv, oavsett vem som blir direkt förmånstagare av Ers kungliga höghets eventuella deklaration och handlingsprogram. En personlig tillfredsställelse kommer jag förstås att finna i det att min motivation till deklarationen accepterats. Men för att inte verka alltför altruistiskt otrovärdig vill jag ändå begära något materiellt. Jag vill be Ers kungliga höghet teckna en prenumeration på tidskriften Aorta. På så sätt, om nuvarande ordning bibehålls, kan vi nämligen fem år efter Ers kungliga höghets installation som regent uppfylla kraven som Kunglig Hovleverantör av poesi. Om tidskriften Aorta skulle erhålla en sådan status skulle – oavsett Ers kungliga höghets åsikter om mitt förslag på den större arenan – en deklaration om stöd för åtminstone poesin kunna anses genomförd på mikronivå. Och jag tror ärligt talat nästan ingenting skulle kunna göra mig mer stolt och glad.

Men allt detta är ju detaljer. Nu är det upp till Ers kungliga höghet att visa modet och förmågan att ta steget in i historien och framtiden. Betänk vilka Sveriges mest kända regenter är och vilka gärningar de är kända för. Gustav Vasa, Gustav II Adolf och Karl XII nådde alla sin historiska status genom krig – en möjlighet jag hoppas Ers kungliga höghet aldrig behöver uppleva. Gustav III däremot, som gärna framställde sig själv som en krigarkonung har gått till historien som vår främste kulturmonark. Ja, han mötte till och med sina dagars ände på en teater som han envisades med att besöka trots att han inte var omedveten om hotet mot hans person. Varenda svensk kan sjunga Bellman och de flesta vet att han verkade vid Gustav III:s hov. Många känner också till att Gustav III grundade Svenska Akademien. Och hela världen vet att Nobelpriset delas ut i Stockholm av Sveriges monark.

Mindre känd men desto mer älskad, inte minst av oss författare, är den närmast explosiva kulturgärning drottning Kristina hann med både före och efter det att hon avsade sig tronen. Såväl konst som vetenskap låg henne varmt om hjärtat och hon samlade en rad betydande tänkare kring sig på Tre Kronor: Descartes förstås främst av dem. Krigsbytet från Prag, Rudolf den II:s konstkammare kom även den att hamna på slottet och hit kom även Stiernhielm som en av de gynnade diktarna. Hennes mecenatskap fortsatte ända till de sista åren i Rom och hon kom faktiskt att spela en roll även i det italienska kulturlivet. Här grundade hon 1674 sin accademia reale som verkade för det italienska språkets renhet och smakens förädling. Och trots en del försäljningar under de magra åren 1654 – 1678 var ännu vid hennes död hennes bok- och konstsamlingar bland de främsta i Europa – bland annat fanns där de berömda Petau-handskrifterna, plundrade från franska kloster på 1500-talet och inköpta av drottningens främsta bokhandlare Gerhard Vossius för den nätta summan 40.000 franc (som förvisso aldrig betalades ut…).

Detta är den möjlighet till verklig historisk storhet jag erbjuder genom mitt förslag. Jag säger inte att det kommer att bli lätt. Men det kommer att göra Ers kungliga höghet till den regent Sverige förtjänar, och drömmer om.

Carl Forsberg

tisdag 22 september 2009

Jessica Kempe vid väderkvarnens fot

Dagens Nyheters underliga konstkritiker Jessica Kempe kommer idag (22/IX) med beskyllningar som kunde fått en neanderthalare att tappa hakan. I artikeln talas det om retrogardism, kristdemokrater och - igen nazister, i en sjövild konspirationsteoretisk blandning.

Kempe skriver som om retrogardisterna, och inte hennes egen junta, hade den sociala och ideologiska hegemonien i konstvärlden. Och hon tillägnar oss egenskaper som vi aldrig ägt; som renhetsdyrkan i att sätta upp klassicismens bestämda epoker som en europeisk idealmall. Hela inlägget är i tillägg starkt manipulativt och verklighetsomskrivande, ett polemiskt inlägg från en kulturjournalist som tydligtvis känner ett paradigmskiftes osäkerhet helt in på kroppen.

Tidpunkten för den stora Figurationer-happeningen på Edsviks konsthall utanför Stockholm verkar ha sammanfallit med en kris i svensk politik. Den (eventuellt) framryckande högerpopulismen har egentligen inte något specifikt kulturprogram - om vi vågar döma dem efter Fremskrittspartiet här i Norge. Därför kan det nu tyckas frestande från mindre nogräknat kulturradikalt håll som Jessica Kempes att ta en chansning och omdefiniera retrogardismen, med sin komplicerade poetik och estetik, till något slags insinuerat kulturprogram för en ny högerpopulism som också har invandrarrädsla på programmet. Så att världen kan forstätta att hänga samman, enkelt och prydligt. "Konservativa" är de ju, lyder den logiken.

Desperationen i de senaste månadernas utspel från några av våra svenska kultur-politruker får oss att undra om en efterlängtad förändring kanske till sist ändå är på väg.

Ronny Spaans, Håkan Sandell

onsdag 26 augusti 2009

Retrogardet svarar Eva Ström och Peter Cornell

Den 1 september avhålls ett intressant seminarium under rubriken "Farliga Figurationer" på Edsviks konsthall. Med undantag för Christopher Rådlund deltar inte Oslo-retrogardet med egna representanter. Tidskriften Aorta - Journal för retrogardistisk kultur utkommer däremot snart med sitt 25:e nummer. Varur vi redan här ger del av tidskriftens reaktion på den pågående debatten kring klassisk figuration, vilken så långt förts i Sydsvenskan, Svenska Dagbladet och Expressen.


Retrogardet svarar Eva Ström och Peter Cornell


I den en smula flytande och svårräknade miljö vi ibland kallat "retrogardisterna" har man vant sig vid att leva under beskjutning, efterhand som åren går blir det till ens normala livsluft. Det påhopp diktarinnan Eva Ström bestod oss med i Sydsvenska Dagbladet den 25 juli skapade likväl en ny måttstock. Det gäller, som utgångspunkt, utställningen "Figurationer - Romantik och realism i norskt samtidsmåleri", vid Edsviks konsthall. Sydsvenskans underrubrik basunerade; "Eva Ström fördjupar sig i en konstriktning som leder tankarna till nazismen och som i sina bästa stunder är tom kitsch". Rubriken löd; "Måleri med bruna toner". Artikeln preciserade: "Överhuvudtaget är likheterna mellan de norska retrogardisternas ideal och nazikonstens estetik så påfallande, att detta borde ha diskuterats och problematiseras.."

En solig sensommareftermiddag på en uteservering vid Oslos universitetsbibliotek så läser jag upp hela artikeln för Ronny Spaans, min kanske närmaste medarbetare innanför det norska retrogardet, som just kommit hem efter en månad i Lissabon. Ronny kröker läpparna, och efter en dröjande paus berättar han: -Visste du.. att sex-sju av mina släktingar satt i nazistiska fångläger? Farfar var sabotör för den holländska motståndsrörelsn. Morfars far satt på Grini. Morfar blev misshandlad medan tyskarna tryckte en revolver mot hans fars huvud. Hela släkten var i motståndsrörelsen, och på båda mina föräldrars sida. Morfars far byggde upp en vapendepå i nordnorge för engelsmännen. Av pappas morbröder tillhörde en de fria norska exilförbanden och den andra, aktiv som telegrafist i motståndrörelsen, blev arresterad och torterad illa av Gestapo.

Solen glittrar bland de torra lövkronorna, när vi resonerar en smula kring ett annat av Eva Ströms avsnitt; "Trine Folmoes V i n g e n med en naken kvinna i fågelhamn ser med sin groteskt förvridna kropp ut som ett exempel på den heroiska sexualitet som skulle kunna platsa bland nazismens påbjudna konst."
Artikeln är illustrerad med målningen, och Ronny kommenterar: -Är kroppen verkligen groteskt förvriden här? Och är "groteskt förvriden" egentligen kombinerbart med "heroisk sexualitet"? Är förresten "groteskt förvriden" som i recensentens ord inte snarare en formulering man skulle vänta från just nazistiskt håll när dessa rasade som värst mot sin Entartete Kunst?
-Det här är först och främst svenskt kulturpolitiserande, svarar jag min norske vän, men visst har du rätt i att det kan finnas en privatpsykologisk aspekt i det slagets överreaktioner. Ja, varför inte, är inte Ström helt enkelt, moraliskt chockerad över sexualiteten, den för henne udda eroticismen, i Trines självporträtt?

I sina sammanlagt två artiklar i Sydsvenskan var Eva Ström nog så oklar förrutom vad själva anklagelsen gällde. Man kunde inte veta utgången på förhand, men under de följande sommarveckorna så kom efterhand alla - faktiskt alla - skribenter att ta avstånd från Ströms liknelse mellan nazistisk konst och de norska klassiskt-figurativa målarna. Först på olika konstintresserade bloggar, Jenny Maria Nilssons, Andreas Björstens, Therese Bohmans, Bodil Zalenskys med flera, och därefter snart i pressen, där Peter Luthersson och konsthistorikern Paul Grøtvedt ställde sig avvisande till Ströms anklagelse i sina respektive artiklar i Svenska Dagbladet. Bestämt avvisande till den var även Thomas Anderberg i Dagens Nyheter. En ytterligare kritiker, som dock för övrigt inte hade mycket gott att säga om retrofiguration, Lars O Ericsson - DN:s gamle konstkritiker under tjugo år, avfärdade lika bestämt han Ströms påstående (SvD). Likaså förhöll det sig med Nils Forsberg i Expressen som i sin mer kvällstidningsslängiga jargong kommenterade "Eva Ström som i Sydsvenskan började yra i luvan om nazistkonst".
Så okomplicerat förhåll det sig likväl inte, ty i samma Expressen mötte något senare så Eva Ström sitt första medhåll, från Peter Cornell. En styck kriktiker kan möjligtvis föreställas "yra i luvan", men med två kritiker börjar det bli väl trångt i luvan. Här måste man söka ett annat sammanhang.

Peter Cornell dök först upp i konstlitteraturen under det sena 70-talet som deltagare i antologin "Den åldrande modernismen" där man förespråkade socialistisk realism och avhånade modernisterna. Men redan ett par år senare följde Cornell även han det breda akademiska drevet från marxismen över till postmodernismen, och han började ge ifrån sig, efterhand ganska initierade, essäistiska hyllningar till den tidiga heroiska modernismen. (Berättar jag för Aortas yngre läsare, vår beräkning är att mer än hälften av er är för unga för att minnas dessa år.) Peter Cornell har vandrat en lång väg, i sin karriär, och i Expressen skriver han, i ett kortare avsnitt av sin artikel efter en nick till Eva Ström följande om de norska klassiskt-figurativa: "en del av målningarna har onekligen likheter med vad som visades på de årliga utställningarna i Das Haus der deutchen Kunst i München". Detta meddelar oss Cornell, och jag har så den äran att svara honom och Eva Ström.

Våra två gammelmodernistiska nazism-kritiker är nu om inte i "the itching 40s" så väl i den farliga 60-årsåldern då man riskerar att göra ett monument av sin ungdoms åsikter. De har båda levt kvar innanför modernismens konsthistoriska hegemonier, och undgått att ifrågasätta dess kultur-evolutionära kronologi eller dess heliga kanon. De har övertagit den segrande modernismens kritik gentemot de föregående akademimålarna och av dessas den gången klassiskt figurativa "litterära" måleri, historiska och mytologiska tablåer med tillhörande förlegad känslosamhet. Med upprört sinne ser våra två kritiker denna igenkänt Dåliga smak, gammal kitsch som nu helt fräckt ibland till och med kallar sig för Kitsch och anser sig nysökande!
Innanför det slagets bildade övre-medelklassreservat har man bara så länge identifierat sig med, den lätt romantiserade, berättelsen om de kämpande modernisterna. Man har i designefåtöljen i den mysiga läskroken med småkakorna, lidit med van Gogh i hans loppiga halmsäng under lekmannapredikantåren, man har seglat ut över världshaven med Gauguin, känt sig upphetsad när Picasso avfyrat pistolen i Montmartes gränder.
Men om det inte är ofint att väcka någon i stolen, så har vi nu inte år 1929, men 2009, och det borde vara möjligt att lägga märke till det orimliga i ett perspektiv där modernisterna kämpar och de klassiskt-figurativa tronar på makten. Klassisk figuration tar tvärtom emot hugg, här på torpet, och modernismen? Modernismen är naturligtvis sedan länge statskonst, den konst som bär upp staten. Det borde vara igenkännbart även på Das Haus der Schwedischen Kunst.

Hur Eva Ström föreställer sig att nazisternas konst såg ut fick man inte veta så mycket om i Sydsvenskan. Hon talar om att "den var figurativ med starkt idealiserande drag", och just så skulle man kunna sammanfatta till exempel hela renässansen. Man fick också veta att den framhävde "de starkaste individerna, den unga mannen eller den nakna kvinnan", en definition som också lätt skapar oklarhet då den unge mannen och den nakna kvinnan generellt stått centrala i västerländsk bildestetik. Medan Ström på den norska klassiskt-figurativa sidan laborerar med fyra noggrant utvalda konstverk från Edsviks konsthalls utställda hundratal, så "jämför" hon sedan dessa med en tunt definierad och allmänt åberopad nazikonst. Helt konkreta exempel ställs alltså bredvid en vag fantombild vilken aldrig exemplifieras, i vad j lärde på lektionerna i praktisk filosofi att igenkänna som en falsk analogi.
Inte heller Peter Cornell är på denna punkt väldigt behjälplig. På Das Haus der deutschen Kunst i München, förtäljer han, "dominerade en stillsam klassicism, modellmåleri, landskapsmotiv och mytologiska teman". Cornell har en grad i konstvetenskap, men detta är hela den formulering på vars grund han ger Ström sitt medhåll. Det vore annars inte omöjligt att tänka sig några andra konstepoker då modellmåleri och mytologiska teman varit vanligt, de föregående 600 årens till exempel. Och tro mig eller ej, Aorta-läsare, men det har skett att jag satt min vilsna fot i konsthallar och på konstmuséer där landskapsmotiv figurerat. Begreppet "stillsam klassicism" skall jag däremot ta med mig och begrunda i afton när jag hjälper min dotter på med sin Nalle Puh-pyamas.

Jag förstår egentligen väldigt väl att Peter Cornell smått har problem inte bara med att nazifiera den klassiska-figurationen utan också med att definiera den nazistiska konsten. Jag var själv osäker efter att ha sett den gigantiska "Art and Power"-utställningen i London någon gång i mitten av 90-talet. Där var de största utställningsrummen vigda åt Sovjet respektive Tredje riket i en mycket omfattande exposé. Något entydigt svar på vad nazistisk konst var kom jag likväl inte ut därifrån med. Jag minns denna som ganska anonym och lite sötaktig. Den var inte spektakulär som den sovjetiska utan verkade mycket att gå ut på att invagga i trygghet. När jag annars under någon vecka så sent som häromåret intresserade mig för de officella tyska poeterna under nazistregimen - det fanns inte så mycket kvar av dem på Oslo Universitetsbibiliotek - så var mitt intryck mest att de var ganska intetsägande till sina motiv och ämnen, vad staten menade sunt och uppbyggligt, gärna trevliga motiv helt enkelt. Alltså ingen "grotesk sexualitet" där, tyvärr, olikt den Eva Ström förfasade sig över. Formen var förstås rimmad bunden vers, men så var också fallet för i stort sett all annan tysk poesi den gången. Vänsterpoeternas självfallet, men också dikterna till den under perioden kanske starkaste tyske poeten Hermann Hesse, i schwezisk exil från naziregimen. Inte ens Eva Ström, som vanligtvis är litteraturkritiker, kan väl tänkas vara så bisarr att hon menar att klassiska former i sig självt i poesi eller måleri skulle vara "nazistiskt"? Gud vet.

Vad jag själv vet är att retrogarde och retrofiguration har mycket annorlunda strävanden än de Eva Ström och - lite grand - Peter Cornell önskar tillskriva oss (och jag är på intet vis övertygad om att de tror på sin egen kulturstrategiska anklagelse). Arvet från modernismerna som form- och genre-valmöjligheter har blivit för tandlöst, och med varje ny tids rätt söker vi andra vägar. Jag tillbakavisar med bestämdhet Ströms och Cornells lösmunnade och ounderbyggda påståenden. Inte för att jag skulle vara blind för att det innanför retrofigurationen och i den "retrogardistiska" lyriken (om lyrik verkligen kan vara -istisk ett eller annat) ibland följt med för mycket historiskt bråte från de många förmodernistiska stilperioder vi intresserat oss för (gotik, renässans, barock, klassicism, romantik, symbolism). Men konsten är lång, man lär av misstag, och för de grundläggande dragen i våra strävanden: ett förnyat berättande i måleri och poesi med en tillhörande intensifierad dramaturgi, så är jag övertygad om att vi kommer att skörda frukterna, och i sann civitas, medborgerlighet, få skänkt tillbaka i tacksamhet. Således, med Czeslaw Milosz´s benämning; tillbaka från avantgardismens lufttomma isolering till "den mänskliga familjen". Konst och litteratur behöver söka ett förnyat deltagande i det humanistiska projektet. Och det behöver även konst- och litteraturkritiken.


Håkan Sandell, Oslo den 27 augusti

tisdag 11 augusti 2009

Paul Grøtvedt kräver fördjupning

I dagens SvD (12/8 2009) kan man läsa den norske bildkonstnären, konsthistorikern och professorn i estetisk teori Paul Grøtvedts tankar kring debatten om utställningen Figurationer på Edsviks konsthall.

Fördjupning behövs för att nå estetisk insikt

Det var intressant att läsa Peter Lutherssons (7/8) och Lars O Ericssons (8/8) inlägg i debatten om norsk figuration. De har nyanserade men inte helt sammanfallande åsikter på avgörande punkter. Ericssons kritik av Eva Ströms insinuationer om nazism var träffande. Alla som något känner till konsthistorien vet att den norska figurationen är inspirerad av förmodernistisk konst som till exempel realism, romantik, barockmåleri och klassicism.

När Eva Ström skriver att "nazismens konst präglades också av ett heroiserande tillbakablickande, den var figurativ med starkt idealiserande drag...", och kopplar denna till den norska figurationen, kan hon inte ha använt vare sig ögon eller hjärna. Men allvarligare är att hon här fäller en bombastisk dom över det mesta i den förmodernistiska konsten. Ty i konsthistorien är heroiskt tillbakablickande och idealiserande faktiskt ett genomgående drag i det mesta av den västeuropeiska konsten alltifrån sengotiken fram till romantiken vid mitten av 1800-talet.

Sett i ett sådant perspektiv får flera århundraden av europeiskt måleri räknas som nazistisk konst. Renässanskonsten är ju i det avseendet idealtypisk. Den är idealiserande, heroiserande och inte minst extremt tillbakablickande i sin formuppfattning och bildvärld. Med kritikern Eva Ströms kriterier borde detta vara den värsta sortens nazistkonst. Sådana kriterier gäller inte heller konstfackliga förhållanden. De är ideologiska och knutna till modernismen som denna riktnings kulturpolitiska maktstrategier.

Det slår mig att Lars O Ericsson inte har fått med att man bör skilja mellan modernismen som konstnärlig och modernismen som institutionell hegemoni. Han har rätt i att den konstnärliga modernismen har spelat ut sin roll, men den är alltjämt vital och verksam i den institutionella nätverket av kritiker, kuratorer, konsthistoriker, gallerister, inköpskommitéer, museer etc. Den konstnärliga modernismens fokusering på förnyelse, överskridande, brott och provokationer utgör i dag de institutionella aktörernas normativa parameter.

Det är på den punkten de figurativa norska konstnärerna är antimodernister - och på goda grunder. Den institutionella hegemonin tillåter nämligen inte att den sortens figurationer blir en del av det konstnärliga etablissemanget. Det svär mot den modernistiska historieuppfattningen. Det undergräver tron på framsteg inom konsten och därmed också dess konstnärliga legitimitet. Därför har Odd Nerdrum och hans skola i åratal trakasserats av den institutionella makten.

I sin artikel skriver Peter Luthersson att en ny tid kräver nya uttryck, en åsikt som Ericsson säger sig dela. Men det nya som kategori är ju modernismens huvudkriterium trots att det inte är något specifikt för konsten. Det är ett ideologiskt begrepp härlett ut framstegstron. Hela vårt estetiska tänkande är genomsyrat av detta nyhetskrav som hindrar oss att se vad som är konstnärligt äkta. Vad vi i dag behöver är inte mera förnyelse, utan mera fördjupning. Och här är konsthistorien och det förflutna en viktig källa till estetisk insikt.

Men då kan vi inte ha en institutionell hegemoni som föraktar och förbjuder tillbakablickar.

Paul Grøtvedt (översättning Caj Lundgren).


Uppdatering: Johan Lundberg skriver även utmärkt om debatten i Expressen.

D A

fredag 7 augusti 2009

Luthersson tar samlat grepp

I dagens Svenska Dagbladet tar Peter Luthersson ett samlat grepp på flera av de kritiker som anmält utställningen Figurationer i svensk dagspress. Och ställer man dem bredvid varandra – Nils Forsberg, Anna Brodow Inzaina, Jessica Kempe, Ulrika Stahre och Eva Ström – framstår de tillsammans som pinsamt okänsliga för det konstuttryck de tagit sig för att recensera.

Luthersson vederlägger elegant de två huvudspår – de politiska misstänkliggörandet och den påstådda otidsenligheten – som kritikerna valt att begagna sig av. Det är elegant därför att han samtidigt visar hur konform och trubbig den samtida konstkritiken kan vara när den appliceras på ett uttryck den inte förstår.

Särskilt ett stycke av Lutherssons text tycker jag är värt att citera:

"Oslokonstnärerna förhåller sig till en belägenhet i historien där modernismen och dess föreställningar har blivit hegemoniska. Och de får något sagt om den modernism som trots sina upptåg och sin formella uppsluppenhet, trots sitt dunkel, sitt ständiga oscillerande mellan svårbegripligt och obegripligt, och trots sina stolta deklarationer om att öppna dörrar och vidga synfält framför allt har stängt inne och slagit sönder, stängt inne i nu och slagit sönder alla broar som leder bort. De får något sagt om nuförgiftningen i nuet, om den förhärskande provinsialismen i tiden, om kontaktlösheten med alla de världar som har varit med sina existensvillkor och normsystem, sina förhärskande trosbilder och uppfattningar, sina gudar och demoner. De håller upp en spegel i vilken den som har ögon kan spegla sig. Så flyktig är också min värld, så flyktigt dess anspråk på att befinna sig vid historiens slut, att representera högre vishet."

Carl Forsberg

lördag 1 augusti 2009

Sandell i SDS

Lästips: Håkan Sandells svar till Eva Ström i Sydsvenskan:

"Innanför de retrogardistiska grupperingarna är vi ytterst oeniga om vilka konstepoker man bäst hämtar idéer ifrån; medeltid, renässans, klassicism, romantik, symbolism. Men här finns ett hopp om att komma vidare ur modernismernas allt trängre återvändsgränder, och så återfinna ett berättande måleri, en berättande poesi. Tillbaka till människorna!"

måndag 27 juli 2009

806 Vilks

Efter semester och diverse utomsocknes resor återkom jag i söndags till hemmet och internet, och kan konstatera att en mycket intressant debatt med utgångspunkt i Edsviks konsthalls utställning "Figurationer" ägt rum på olika forum, inte minst Lars Vilks blogg. Debatten har hos Vilks inbegripit en diskussion kring begreppet retrogardism, vilket föranleder mina små kommentarer och påminnelser om tidigare debatter nedan. Håkan Sandell, Carl Forsberg och Christopher Rådlund, kända förespråkare för retrogardism, tar sig på Vilks blogg utrymme att försöka förklara och diskutera problemet, och även Johan Lundberg - mycket väl insatt i retrogardismens historia och potential (Läs gärna hans förord till den retrogardistiska poesiantologin Urblå natt (2005)) - tillför energi och goda inlägg i debatten.

Det som föranleder detta inlägg är alltså Vilks senaste inlägg, nummer 806, som jag tycker är en god utgångspunkt för att vrida lite på retrogardism som begrepp och fenomen så här innan frukost.

Vilks skriver: "Vad jag finner mest intressant i den retrogardistiska diskussionen är hur den symboliska maktens företrädare lägger fram sin kritik och sina argument. Här kommer alltså något som säger sig vara ett alternativ. Vad detta alternativ utgör är inte kristallklart men det handlar om figurationer, om skönhet och om något 'egentligt'”.

Alternativet retrogardism har mycket riktigt inte definierats kristallklart (vi bedriver ingen manifestverksamhet - inte heller encyklopedi), men om man sätter sig in i debatten som pågått ända sedan 1995 då Sandell och Altgård presenterade sina tankar i Om retrogardism är det oundvikligt att se de gemensamma nämnare som även Vilks lokaliserat: figurationer, skönhet, något "egentligt", men man får inte glömma att retrogardismen inte först och främst applicerades på konst, utan på litteratur, och där egentligen alla kulturformer - arkitektur, musik etc. inkluderas. Debatten med Thomas Sjösvärd för ett tag sen (som vi svarade på här ) föranledde Sandell att medge följande:

"Det är sant att vi i Aorta inte har varit slösaktiga med lätthanterliga definitioner, kanske måste man stava skylten tydligare för en häst, så här följer en: retrogardistisk poetik är den radikaliserade längtan efter en levande undertext... [...] 'En samspunnen berättelse av många röster', som Borges skriver i tillägg till Friedrich Schlegels ord: 'där komplementära karaktärer framställer kollektiva verk'. På den vägen, resande, hjälper ingen nyborgerlig historisk förankring efter linjära tidskoncept, ingen hjälplös kulturkonservativ kärlek till avantgardens gryning. Svaret ligger istället i en vidöppenhet inför samtidens vågrörelser och de egna själsimpulserna."

Det handlar alltså inte om ett nostalgiskt tillbakablickande som så många avfärdat retrogardismen som utan att ha orkat läsa in sig på ämnet. Inte heller kan man avfärda retrogardismen såsom en enkel modernismkritik. Kritiken mot modernism handlar om modernismens institutionalisering; den traditionsblinda modernismens självklara placering som norm, om man så vill. Ur ett retrogardistiskt perspektiv tillhör modernismen traditionen - självfallet. Dock har debatten tidigare handlat mest om form - strikt form respektive formkamp - inte om innehåll. Begreppet modernism måste omdefinieras för att förstås på detta sätt, så som exemeplvis Peter Luthersson gjort i sin eleganta Svensk litterär modernism - en stridstudie (2002). Man skulle mycket väl hellre kunna definiera retrogardismen som en omfattande modernitetskritik - inte bara en modernismkritik. Och med det sagt skall jag tillägga att modernitetskritiken framförallt fokuserar på den linjära utvecklingslinjen som ses som självklar i dag; att det som följer på något annat måste vara bättre då det är nyare. Och ja, vi föredrar, liksom romarna, rinnande vatten i våra hus - som gärna inte har platta tak - då vatten rinner.

Nåväl: utöver figurationer, skönhet, något "egentligt" kan man, för att citera mitt och Forsbergs svar till Sjösvärd, lägga till "kommunikation – tron på förmedling av innehåll med hjälp av mångtusenåriga traditionella verkningsmedel. Att genom inspiration och hantverksmässighet nå fram till autenticitet och kvalitet. Att få konsten och poesin att betyda något för människan – alla människor. Att inkludera människor, döda som levande."

Här ligger vi långt ifrån de nazistiska/fascistiska/auktoritära krafter som vissa kritiker så snabbt trollar fram ur rockärmen. Att använda konsten som politisk propaganda, så som konsten användes i Mussolinis Italien, Stalins Sovjet eller Nazityskland ligger inte i linje med retrogardism, och man kan i konsekvensens namn undra varför just retrogardism och klassisk figuration misstänkliggörs genom sådana påhopp, men inte modernism och avantgardism, med tanke på Marinetti, Majakovskij o co. En misstanke jag har är att futuristernas idéer om radikala traditionsbrott, provokationer, atonalitet, hyllandet av maskinen och nedrivning av grammatik och mening till fördel för onomatopoetiska experiment i dag omhuldas, skyddas och hyllas under annat namn i tidskrifter och på kultursidor: exempelvis (och paradoxalt nog, enligt ovan, föga avantgardistisk) språkmaterialism och postmodern dekonstruktion av olika slag.

Vilks nämner också kritikens (primärt Eva Ströms) nazikonstargument, och är inne på kritikens fasor: "[...] kritiken säger mer om samtidskonstens behov av att bevaka sina politiskt korrekta gränser – tänk om det kommer en högerextremist." Han tillägger i en kommentar: "De kritiker som hoppat på naziaspekten har tydligen inte insett att den är välkänd bland retrogardisterna och säkert också en tröttsamt återkommande kommentar."

Mycket riktigt. Dessutom, när det gäller Eva Ström, så kommenterade Lars Anders Johansson hennes tilltag på ett bra sätt: vad hon de facto gör är ju att utdefiniera och fördöma klassiskt figurativ konst som "Entartete Kunst".

Vilks fortsätter sedan på ett annat spår:

"Jag antar att retrogardismen vill återinföra autenticitet och skönhet men det är svårt att se hur man skulle kunna få framgång utan att ta hänsyn till vad som ägt rum under de senare decennierna."

Som man kan se om man läser in sig lite på retrogardism, i bland annat Aorta och Om retrogardism, så är det just hänsynen till vad som hänt de senaste decennierna som fött fram retrogardism - annars hade denna kulturkritik inte behövts. Jag skall skicka ett nummer till Vilks så att han kan fortsätta förkovra sig i retrogardismens mångförgrenade källsprång. Det tror jag behövs, med tanke på Vilks kommentar. innan en givande fortsatt diskussion kan komma till stånd. Hittills har det utkommit 24 nummer, som vanligt utan bäst före-datum.

Åter Vilks:

"Retrogardismen har sin hörna i konstvärlden. Den kan säkert växa till sig något om man kan skapa en strategi och ta sig in i ytterligare några nätverk. För en sak kan man nog vara överens om: Inte heller här kommer konsten i sig att göra jobbet."

Sedan 1997 arbetar vi i kretsen kring tidskriften Aorta på att föra fram retrogardismen som en kulturanalys som spänner över många discipliner och konstyttringar; många ser kretsen som en perifer undergroundrörelse, men för att citera Johan Lundberg:

"Det har inget egenvärde i att vara underground, även om det naturligtvis torde ligga i den verkligt existentiellt inriktade konstens väsen att aldrig gå i de stora konstnärliga institutionernas ledband. Retrogardismen utgår i stället primärt från en övertygelse om de traditionella konstarternas överlägsenhet när det gäller att formulera giltiga utsagor om människans existentiella belägenhet. I en tid när det konstnärligt sensibla betraktandet rent generellt satts på undantag, när det inom politik och media är de slagkraftiga retoriska greppen och de mest gälla röstlägena som firar triumfer, har man valt att från retrogardets sida inte spela med i det kommersiella mediesamhällets totala relativism. Genom att slå vakt om det egenartade i de traditionella konstnärliga uttrycksformerna, hoppas man tvärtom kunna upprätta en alternativ enklav där man riktar en annan sorts - mer långtidsverkande - strålning mot världen."
(Urblå natt (2005))

Och denna strålning fortsätter vi att alstra i nästa nummer av Aorta, med tema Tradition. Men först ska jag dricka mitt morgonkaffe.

D.A.

PS. Lästips: Jenny Maria Nilssons recension i HD. DS.

lördag 25 juli 2009

Äkta profetia

Från vårt relativt lugna hörn i konstdebattens utkant kan vi konstatera att den profetia som David Almer lämnade i sitt redaktionella förord till det senaste numret av Aorta nu besannats. Han skrev:

"Härom veckan kom ett tillskott till den svenskspråkiga litteraturen med Håkan Sandells nya diktsamling 'Gyllene dagar'. Boken har både hyllats och sågats; här på redaktionen reagerade vi likväl mest inför en av de mer behärskade tidningsreaktionerna. I Sydsvenskan skriver nämligen Eva Ström - i en annars huvudsakligen positiv recension - 'en mörkt och praktfullt lågande vision av världen' - om en anakronistisk form som trots 'nutidsmarkörerna', som samtiden kallas, är anakronistisk 'vers som ser ut att längta ut ur tvångströjan'.

Hur är det ännu möjligt, frågar vi oss, att efter trettio år av postmodern dekonstruktion av modernismens hierarkier (och efter femtio år av rocklyrik) att ännu vidareodla föreställningen om att en specifik modernistisk versform skulle vara ödesbestämt förenad med 'vår tid'? Att denna vår tid kräver ett bestämt formuttryck, nämligen den allt slappare 'modernistiska'? Varför skulle egentligen dikt på snubblande rader vara det mest autentiska och kongeniala för vår samtid?

Och snart kommer vi att få höra det hela en gång till; den 1 juli startar Edsviks konsthall i Stockholm en grandios satsning på en retrospektiv genomgång av det norska klassiskt-figurativa måleriet med dess svenska utlöpare. Återigen kommer vi i den (självfallet oförberedda) svenska pressen att få läsa om förlegade konstformer och gammalmästerliga manér, utan att man i journalistkåren ett ögonblick tagit sig tid att problematisera sina egna föreställningar om samtidsuttryckens accepterade och 'riktiga' former..."

(David Almer, Aorta XXIII & XXIV)

För oss är det förstås inte förvånande att se Ström nu återkomma med en text om Figurationer - den utställning som debatterats flitigt ända sedan sin öppningsdag den 1 juli. Ström går däremot längre än vad vi någonsin kunde tro, hon sparar inte på krutet när hon vill misstänkliggöra utställningen och dess upphovsmän.

Jag har tidigare kommenterat den aggressiva och svepande kritik och den grunda historiesyn som drabbat de figurativa konstnärerna under debatten och därför känns det glädjande att få medhåll från oväntat håll, nämligen från Knut Ljøgodt, direktör för Nordnorskt konstmuseum, som medverkar i en radiodebatt på NRK. Han beklagar hur svenska konstkritiker tagit debatten och påpekar att man borde varit bättre förberedd. Radioinslaget är också örongodis eftersom reportern med bara några enkla frågor (Exv "Men menade du inte det du skrev?") lyckas få Anna Brodow Inzaina att framstå som direkt korkad.

Korkad är väl också det man helst vill tro att Eva Ström är. Men förmodligen ligger obildad närmre till hands. På sätt och vis påminner hon om 1800-talets småborgerliga akademidiktare i sitt fördömande av allt hon inte förstår. Vad vill hon egentligen säga med sin artikel? Är Trine Folmoe nazist? Eller Per Ung?

Och på Vilks blogg fortsätter debatten, även om den nu urvattnats en smula efter en lång rad intressanta inlägg.

Carl Forsberg

söndag 19 juli 2009

Figuration, klassicism, retrogardism

Vi har med stort intresse följt debatten kring utställningen Figurationer, särskilt den del av debatten som kommit att handla om traditionsuppfattning, inspiration från förmoderna epoker och tekniker och begreppet retrogardism. Christopher Rådlund och Håkan Sandell har svarat utförligt och klargörande och jag tidigare har påmint om några citat från tidigare publikationer. Det kan också finnas anledning att minnas följande stycke ur ett redaktionellt förord till ett nummer av Aorta från 2006:

"Det hör /.../ till retrogardismens mest radikala sidor att hålla en mängd olika utvecklingsvägar och olika framtider möjliga. Som på knappast något annat håll har man innanför retrogardet vinnlagt sig om det undanskuffade och övergivna, historiens så kallade blindgångar, lokalt och internationellt. Det inkluderar allt mellan nedvärderad nygotik till förbigången symbolism."

Detta som en kommentar till dem som tror att retrogardet enbart sysslar med att idealisera antikens formspråk - även om antika strömningar självklart är intressanta för oss. Johan Lundberg har påpekat att en retorgardistisk diskurs visserligen går att applicera på flera av de konstnärskap som ingår i utställningen Figurationer - men här vill vi göra den motsatta iakttagelsen: en retrogardistisk konstsyn kan inte snävas ner till figurativt oljemåleri, till det är rörelsen för öppen och inkluderande.

Carl Forsberg

fredag 17 juli 2009

Lars Vilks och figurationen

På Lars Vilks blogg kan man läsa ett par intressanta inlägg i debatten kring klassisk figuration kontra Vilksk relativiserande idéer där han sätter exemeplvis Nerdrum i samma rum som annan samtida konst . Det påminner om hur Thomas Sjösvärd tidigare i en debattartikel försökte trolla bort en spännande och viktig diskussion till ett glas pissljummen mellanmjölk.

Läs med fördel Håkan Sandells inlägg här, här och kanske bäst här.

Utdrag: "Jacob C[s] [ ...] iaktagelse av Guldålder-föreställningens avgörande betydelse kulturellt, det även utanför Europa och generellt civilisatoriskt, är förvisso helt riktig. Du har den hos aztekerna som bygger sin värld, kring Texoco-sjön, på fundamentet av just sin guldåldersföreställning om en föregående kultur: toltekerna, de överlägsna guldsmederna etc. J har f ö kanske inte i den här diskussionen att göra då det inte ett ögonblick föresvävat mig att gallerikonsten (eller biennalkonsten) skulle ha en central plats i den framtidens kultur vi redan är på väg in i. J lämnar f min del helst konstgeschäftet som ämne, men att Michelangelos f i n g r a r visste mer än nog om antiken står klart; vad Vilks själv menar om den saken väger lätt. Någon reser till München för Leonardos madonnas skull, andra gör det inte. I själva verket är förebilden avgorande vid utveckling. När man rent formellt, under kontroverser, etablerar matriser för hur de klassiska grekiska och latinska versmåtten bör tillämpas på svenska, under 1500-talets andra halva, så sker det innanför tanken om en överlägsen kultur men ger i diktkonsten den första lokala landvinningen - och nyblomstringen - sedan övergången mellan hedendom och kristendom, mellan fornyrdislag och knittel (ja, nu tråkar j ut några av konstnärerna här, men tänk bara på hur det tråkat ut Mig att läsa “konst”inläggen på sidan, inget förbarmande där). Perserna importerar - under en guldåldersföreställning, en kulturmyt - de arabiska versmåtten, lyckas tillämpa dem på sitt mosträviga indoeuropeiska språk, och blomstrar, i sin kultur, själva under 1100-talet; de muslimska indierna (Mogul) övertar så i sin tur dessa persiska versmåtten, under 1500-talet, för att så blomstra, i sin poesi, under 1700-talet. Så här rör sig kulturen: i korsbefruktning, under nostalgi, och i nyvinningar, innanför myt och och verklighet om vad som har varit, detta borde vara en självklarhet. De indonesiska folken lyckas först, under inflytande av hinduismen, med att bruka versmåtten innanför klassisk sanskrit ('kakawin') i sina egna språk på Bali och Java, för att sedan under den muslimska framryckningn i tillägg tillämpa också de arabiska versmåtten i diktning På morsmålen; återigen utifrån en uppfattning om vad man vill leva upp till så skapar man sitt eget. Den som tror att idéer om en kulturell höjdpunkt som föregått en i tid skulle utgöra ett osunt problem är en amatör vad gäller civilisationsprocess; 'missförstådda' idéer kan man ju alltid kalla det, som Vilks gör. Vad är väl Inte en kulturell missuppfattning eller en missuppfattning mellan kulturer och tider? Si, det vet bara han. Kom vänligen också ihåg att en rak kronologisk tid utgör ngt historiskt nytt: Guldålderns placering i det förflutna var alltså bara realativ. [...] H. S."

D. A.

måndag 13 juli 2009

Figurationens vindar skrämmer

Expressens Forsbergs och Svenska Dagbladets Brodow Inzainas recensioner av "Figurationer – realism och romantik i norskt samtidsmåleri" – bok och utställning – inger intryck av ett ytligt journalistiskt skummande, mer än en grundlig konstkritisk analys.

Handlar det om tidsbrist eller förutfattade meningar? I det förra fallet får man väl skylla på samtida mediala prioriteringar, och inte fästa någon uppmärksamhet vid symptomatisk knappa utlåtanden. I det senare fallet, i fråga om ideologiska förtecken, så kan deras respektive "analyser" tolkas som obehag inför det okända; som en följd av en klent utvecklad familiaritet med en lång historia av idéer som bryter med en numera cementerad konstuppfattning. Den modernistisk historieskrivningen har inte visat mycket intresse för de parallella utvecklingslinjer som klassiskt figurativt måleri. Den modernistiska tolkningsmodellen har förträngt dessa. Av gammal vana uppfattar konstkritiker antipatiskt klassisk-romantisk och hantverksbaserad figuration som överspelad och anakronistisk.

Forsbergs kritik ger inte mycket annat att bedöma än just det sista. Expressens insats kan liknas vid att sätta ett popsnöre som hört talas om John Cage att recensera en konsert med Arvo Pärt. Föga berörande analytisk vidd. Däremot visar Brodow Inzaina en smula mer vilja till reflektion, vilket kan förtjäna några kommentarer.

Att medvetandet om Nerdrums existens dominerar Brodow Inzainas perspektiv överraskar inte. Å ena sidan för att styrkan i Nerdrums projekt otvivelaktigt har nått in i medvetandet lika mycket hos en svensk som en internationell publik, å andra sidan för att ingen längre förvånas över att konstkritiker, i bästa journalistiska manér, vant sig vid det enklast säljande uppslaget – den för resonemanget lättillgängligaste kroken.

Brodow Inzaina avslöjar således att någon djupläsning av utställning och bok inte föreligger (för att inte nämna Expressens Forsberg…). Brodow Inzaina har dock insett att vi uppfattar "en återgång till hantverkmässig skicklighet och traditonsbevarande som betydelsefull och ett alternativ till samtidskonstens mainstream med installationer, konceptkonst, provokationer och diverse upptåg". Då måste väl kommenteras att ingen i sammanhanget omhuldar något slags "återtåg" i anakronistsk mening, och att vi inte föreslår att klassiskt måleri ska ta över hela konstscenen. Vilket vi dessutom menar tydligt framgår av både boktext och utställning. Av gammal vana brukar en regerande underskog av "intellektuella" dock använda ordvändningar som "återgång" för att underförstått moraliserande peka på tendenser inom en föreställd kontrahentisk skala (från progressivt till reaktionärt).

I tråd med detta omtalar Bronow Inzaina: "… obehagliga påminnelser om ideologistyrd konst där realism varit påbjuden och obskyra romantiska traditioner" och efterfrågar en problematisering av detta, i bästa politisk korrekta stil. Sålunda berör hennes text ett tragiskt kapitel inom modern konstuppfattning. En problemställning som ju egentligen både utställningen på Edsvik konsthall och boken från Atlantis förlag bemöter och dementerar. Ett citat som i boken från den anarkistiske romantikern Odd Nerdrum borde räcka:

"Det hade inget med högerpolitik att göra. Det var lika dumt. Allt var dumt runt en. Världen var dum, men detta var något mer än ett ungdomligt svärmande. I allt låg en gnista närd av drömmen om något egentligt, (…)"

Brodow Inzaina har vidare lagt märke till att ”Figurationer – realism och romantik i norskt samtidsmåleri” omfamnat olikartade figurativa konstnärskap, men tydligtvis utan att gå djupare in i konsekvenserna av detta. Hon omtalar lika "noggrant" en "konstvetenskaplig jargong" i bokens text, vilket lika mycket smickrar som roar underteckad som inte på något vis behärskar någon sådan jargong. Ändå understryker antagligen en sådan bedömning kritikerns förutfattade förväntningar under läsningen - eller antyder kanske en i övrigt fattig omgång med konstvetenskapliga texter? Om ändå Brodow Inzaina är något på spåren när hon omtalar "en konstvetenskaplig jargong utan att några egentlig intelligenta analyser görs av konstens innehåll", får man tvärtom anta att bokens textinnehåll fyller sin funktion som uttolkare av det norska figurativa måleriet. För avsiktligt undgår den att infoga sig slika tendentiöst samtidsmässiga problemställningar som Brodow Inzaina efterfrågar och (om man får döma av hennes egen s.k. recension) uppskattar som intelligent analytisk förmåga.

Bokens lyriska bidrag av Håkan Sandell och Pia Tafdrup understryker en grundläggande poetisk inlevelse i förhållandet till det konstnärliga skapandet. En inställning som kan konstateras vara sällsynt inom våra dagars konstvetenskapliga litteratur. Så till vida påminner "Figurationer – Realism och romantik i norskt samtidsmåleri" inte mycket om den massiva anhopningen av kvasivetenskaplig analys i tidens tecken. Läs nedanstående för boken karaktäristiska utdrag, om den skicklige norske landskapsmålaren Marius Moe:

"Förnyelsen är antydd i skimret runt spröda grenar och grässtrån. Förändringens smekande vindar rör sig varsamt över äng och strand; tid och liv beskrivs i obegripligt varsamma valörer."

Christopher Rådlund

onsdag 1 juli 2009

Renässans för klassiskt måleri på Edsviks konsthall


Som Aorta meddelade i senaste numret, XXIII & XXIV: Monarki och snille, presentras i dag utställningen "Figurationer. Realism och romantik i norsk samtidskonst"Edsviks konsthall i Stockholm av Aortas bildredaktör Christopher Rådlund och Axess magasins chefredaktör Johan Lundberg.

Många av de medverkande konstnärerna har presenterats i Aorta genom åren; med klassiskt figurativ teknik har de sedan 90-talet rört sig kring de målare och poeter som inspirerats av begreppet retrogardism samt Odd Nerdrums måleri: Christopher Rådlund, Johan Patricny, Trine Folmoe och Helene Knoop är bara några exempel; Knoops konst presenteras t.ex. i det aktuella numret av Aorta nämnt ovan. Den norske retrogardistiske kompositören Marcus Paus kommer vid vernissagen i dag att uruppföra ett stycke för cello.

Istället för att presentera utställningen, så körde DN i dag symtomatiskt igång ett "Gissa den konstnärliga provokationen"-tema. Svenska Dagbladets P J Anders Linder är en av få som skrivit om utställningen, men vi hoppas på mer mediebevakning efter vernissagen i dag.

Utställningen är utan tvekan årets konsthändelse.

Mer kan läsas i arrangören Axess magasins nyhetsblad.

Missa inte heller boken Figurationer, där Johan Lundberg och Christopher Rådlund "samlat ett unikt material som ger den första grundliga genomlysningen av den konstnärliga miljö som har vuxit fram i Oslo från 1970-talet och fram till idag." (citerat ur nyhetsbrevet ovan).

D. A.