806 Vilks

Efter semester och diverse utomsocknes resor återkom jag i söndags till hemmet och internet, och kan konstatera att en mycket intressant debatt med utgångspunkt i Edsviks konsthalls utställning "Figurationer" ägt rum på olika forum, inte minst Lars Vilks blogg. Debatten har hos Vilks inbegripit en diskussion kring begreppet retrogardism, vilket föranleder mina små kommentarer och påminnelser om tidigare debatter nedan. Håkan Sandell, Carl Forsberg och Christopher Rådlund, kända förespråkare för retrogardism, tar sig på Vilks blogg utrymme att försöka förklara och diskutera problemet, och även Johan Lundberg - mycket väl insatt i retrogardismens historia och potential (Läs gärna hans förord till den retrogardistiska poesiantologin Urblå natt (2005)) - tillför energi och goda inlägg i debatten.

Det som föranleder detta inlägg är alltså Vilks senaste inlägg, nummer 806, som jag tycker är en god utgångspunkt för att vrida lite på retrogardism som begrepp och fenomen så här innan frukost.

Vilks skriver: "Vad jag finner mest intressant i den retrogardistiska diskussionen är hur den symboliska maktens företrädare lägger fram sin kritik och sina argument. Här kommer alltså något som säger sig vara ett alternativ. Vad detta alternativ utgör är inte kristallklart men det handlar om figurationer, om skönhet och om något 'egentligt'”.

Alternativet retrogardism har mycket riktigt inte definierats kristallklart (vi bedriver ingen manifestverksamhet - inte heller encyklopedi), men om man sätter sig in i debatten som pågått ända sedan 1995 då Sandell och Altgård presenterade sina tankar i Om retrogardism är det oundvikligt att se de gemensamma nämnare som även Vilks lokaliserat: figurationer, skönhet, något "egentligt", men man får inte glömma att retrogardismen inte först och främst applicerades på konst, utan på litteratur, och där egentligen alla kulturformer - arkitektur, musik etc. inkluderas. Debatten med Thomas Sjösvärd för ett tag sen (som vi svarade på här ) föranledde Sandell att medge följande:

"Det är sant att vi i Aorta inte har varit slösaktiga med lätthanterliga definitioner, kanske måste man stava skylten tydligare för en häst, så här följer en: retrogardistisk poetik är den radikaliserade längtan efter en levande undertext... [...] 'En samspunnen berättelse av många röster', som Borges skriver i tillägg till Friedrich Schlegels ord: 'där komplementära karaktärer framställer kollektiva verk'. På den vägen, resande, hjälper ingen nyborgerlig historisk förankring efter linjära tidskoncept, ingen hjälplös kulturkonservativ kärlek till avantgardens gryning. Svaret ligger istället i en vidöppenhet inför samtidens vågrörelser och de egna själsimpulserna."

Det handlar alltså inte om ett nostalgiskt tillbakablickande som så många avfärdat retrogardismen som utan att ha orkat läsa in sig på ämnet. Inte heller kan man avfärda retrogardismen såsom en enkel modernismkritik. Kritiken mot modernism handlar om modernismens institutionalisering; den traditionsblinda modernismens självklara placering som norm, om man så vill. Ur ett retrogardistiskt perspektiv tillhör modernismen traditionen - självfallet. Dock har debatten tidigare handlat mest om form - strikt form respektive formkamp - inte om innehåll. Begreppet modernism måste omdefinieras för att förstås på detta sätt, så som exemeplvis Peter Luthersson gjort i sin eleganta Svensk litterär modernism - en stridstudie (2002). Man skulle mycket väl hellre kunna definiera retrogardismen som en omfattande modernitetskritik - inte bara en modernismkritik. Och med det sagt skall jag tillägga att modernitetskritiken framförallt fokuserar på den linjära utvecklingslinjen som ses som självklar i dag; att det som följer på något annat måste vara bättre då det är nyare. Och ja, vi föredrar, liksom romarna, rinnande vatten i våra hus - som gärna inte har platta tak - då vatten rinner.

Nåväl: utöver figurationer, skönhet, något "egentligt" kan man, för att citera mitt och Forsbergs svar till Sjösvärd, lägga till "kommunikation – tron på förmedling av innehåll med hjälp av mångtusenåriga traditionella verkningsmedel. Att genom inspiration och hantverksmässighet nå fram till autenticitet och kvalitet. Att få konsten och poesin att betyda något för människan – alla människor. Att inkludera människor, döda som levande."

Här ligger vi långt ifrån de nazistiska/fascistiska/auktoritära krafter som vissa kritiker så snabbt trollar fram ur rockärmen. Att använda konsten som politisk propaganda, så som konsten användes i Mussolinis Italien, Stalins Sovjet eller Nazityskland ligger inte i linje med retrogardism, och man kan i konsekvensens namn undra varför just retrogardism och klassisk figuration misstänkliggörs genom sådana påhopp, men inte modernism och avantgardism, med tanke på Marinetti, Majakovskij o co. En misstanke jag har är att futuristernas idéer om radikala traditionsbrott, provokationer, atonalitet, hyllandet av maskinen och nedrivning av grammatik och mening till fördel för onomatopoetiska experiment i dag omhuldas, skyddas och hyllas under annat namn i tidskrifter och på kultursidor: exempelvis (och paradoxalt nog, enligt ovan, föga avantgardistisk) språkmaterialism och postmodern dekonstruktion av olika slag.

Vilks nämner också kritikens (primärt Eva Ströms) nazikonstargument, och är inne på kritikens fasor: "[...] kritiken säger mer om samtidskonstens behov av att bevaka sina politiskt korrekta gränser – tänk om det kommer en högerextremist." Han tillägger i en kommentar: "De kritiker som hoppat på naziaspekten har tydligen inte insett att den är välkänd bland retrogardisterna och säkert också en tröttsamt återkommande kommentar."

Mycket riktigt. Dessutom, när det gäller Eva Ström, så kommenterade Lars Anders Johansson hennes tilltag på ett bra sätt: vad hon de facto gör är ju att utdefiniera och fördöma klassiskt figurativ konst som "Entartete Kunst".

Vilks fortsätter sedan på ett annat spår:

"Jag antar att retrogardismen vill återinföra autenticitet och skönhet men det är svårt att se hur man skulle kunna få framgång utan att ta hänsyn till vad som ägt rum under de senare decennierna."

Som man kan se om man läser in sig lite på retrogardism, i bland annat Aorta och Om retrogardism, så är det just hänsynen till vad som hänt de senaste decennierna som fött fram retrogardism - annars hade denna kulturkritik inte behövts. Jag skall skicka ett nummer till Vilks så att han kan fortsätta förkovra sig i retrogardismens mångförgrenade källsprång. Det tror jag behövs, med tanke på Vilks kommentar. innan en givande fortsatt diskussion kan komma till stånd. Hittills har det utkommit 24 nummer, som vanligt utan bäst före-datum.

Åter Vilks:

"Retrogardismen har sin hörna i konstvärlden. Den kan säkert växa till sig något om man kan skapa en strategi och ta sig in i ytterligare några nätverk. För en sak kan man nog vara överens om: Inte heller här kommer konsten i sig att göra jobbet."

Sedan 1997 arbetar vi i kretsen kring tidskriften Aorta på att föra fram retrogardismen som en kulturanalys som spänner över många discipliner och konstyttringar; många ser kretsen som en perifer undergroundrörelse, men för att citera Johan Lundberg:

"Det har inget egenvärde i att vara underground, även om det naturligtvis torde ligga i den verkligt existentiellt inriktade konstens väsen att aldrig gå i de stora konstnärliga institutionernas ledband. Retrogardismen utgår i stället primärt från en övertygelse om de traditionella konstarternas överlägsenhet när det gäller att formulera giltiga utsagor om människans existentiella belägenhet. I en tid när det konstnärligt sensibla betraktandet rent generellt satts på undantag, när det inom politik och media är de slagkraftiga retoriska greppen och de mest gälla röstlägena som firar triumfer, har man valt att från retrogardets sida inte spela med i det kommersiella mediesamhällets totala relativism. Genom att slå vakt om det egenartade i de traditionella konstnärliga uttrycksformerna, hoppas man tvärtom kunna upprätta en alternativ enklav där man riktar en annan sorts - mer långtidsverkande - strålning mot världen." (Urblå natt (2005))

Och denna strålning fortsätter vi att alstra i nästa nummer av Aorta, med tema Tradition. Men först ska jag dricka mitt morgonkaffe.

D.A.

PS. Lästips: Jenny Maria Nilssons recension i HD. DS.