DN:s Dan Jönsson skrev i söndags en intressant essä, "Den osynliga auktoriteten", och nämner bl.a. Christopher Rådlund som ett svenskt exempel på de "passionister" som Merete Sanderhoff i sin bok Sorte billeder kallar de traditions- och hantverksmässiga konstnärer som reagerat på den postmoderna institutionaliseringen och likriktningen i samtidskonsten.
"Passionisterna, skriver Sanderhoff, ställer sig på snart sagt varje punkt i programmatisk opposition mot den avantgardistiska traditionen. De betonar verket, inte processen, sätter tekniken framför idén och talar hellre om att gå på djupet än att överskrida gränser. De ägnar sig åt 'gammalmodiga' genrer som landskap, historiemåleri och allegorier. Men framför allt avvisar de kategoriskt den reflekterande ironi och distans som genomsyrar samtidskonstens överskridanden i Duchamps efterföljd. I stället fylls deras verk av melankoli och patos (därav Sanderhoffs beteckning 'passionister'). Långtifrån det konceptuella måleriets undersökningar av det egna mediets konventioner använder de måleriet till det som det av tradition har använts till, nämligen till att berätta något allmängiltigt om den mänskliga existensens villkor i bild."
Man kan nog lika gärna byta ut "passionister" ovan mot "retrogardister", och applicera det på litteraturen om man så vill.
