Occident om Aorta

Lästips:

På Thomas Nydahls blogg Occident kan man läsa om senaste numret av Aorta:

"Efter att ha läst det mesta av numret i helgen vill jag särskilt framhålla att det innehåller nyskriven poesi av Jacques Werup och gammal, synnerligen läsvärd poesi av W.H. Auden, Goethe och Dharmakirti.

Numrets höjdpunkt är väl annars den sista intervju som Pasolini gav, bara några timmar innan han mördades. Kring Pasolinis död skriver också Carl Henrik Svenstedt och Håkan Sandell."

Aorta 25+26: Tema Tradition / Radikalism

Samtidigt som detta rykande färska, och ovanligt feta (146 sidor!) nummer sattes ihop for begreppet »retrogardism« runt mer än någonsin på svenska kultursidor, i efterdyningarna av utställningen »Figurationer« på Edviks konsthall i somras. Egentligen borde det vara glädjande att begreppet som sådant vinner mark men som det har sett ut verkar begreppsbrukarna, ofta kritiker, likställa retrogardism med en allmänt nostalgisk kulturkonservatism, vilket blir förminskande. I debatten verkade det som att radikala avantgardismvurmare stod mot »de kulturkonservativa«, som raskt fick en »retrogardistisk« stämpel i pannan. Detta är intressant. Vi ser nämligen här i Skandinavien just nu en historiecyklisk återkomst av både det kulturradikala och det kulturkonservativa projektet som återvänder i nya förbittrade utgåvor, med krav på val och underkastelse. Inom den retrogardistiska grupperingen förblir vi dock – och det måste understrykas – inriktade på att transcendera denna tungt beväpnade 1800-talsmotsättning och går en friare väg.

Passande nog hade vi på Aorta redan skickat ut en enkät till ett antal mer eller mindre uttalade retrogardister för att problematisera begreppet; vi hoppas att resultaten, som kan studeras i detta nummer, kan svara på den brist på insikt om den skandinaviska retrogardismens snart 15-åriga historia och utveckling.

Retrogardismen behövs i dessa binära tider.

Men det är bara början på numret: Som den enda seriösa tidskrift som introducerar nyöversatt nyskriven och äldre poesi har vi redan nått långt, men detta nummer är en guldgruva. Vi
kan ge er översättningar av en rad ryska poeter: Regina Derieva, Olga Sedakova, Ilja Fonjakov och Marina Tsvetajeva (översatta av Annika Bäckström, Hans Björkegren, Barbara Lönnqvist och Søren Sørensen), men även äldre poesi av W. H Auden (Malte Persson), Dharmakirti (Håkan Sandell), Goethe (Augustin Mannerheim) och Elyâz ebn Yûsof Nezâmi (Bo Utas).

Dessutom har vi äran att kunna presentera nya dikter av Jacques Werup, Tommy Olofsson och Eirik Lodén!

Dubbeltemat Tradition och Radikalism gestaltas bl.a. genom essäer om musik av Thomas Nydahl (fado) och Lars Anders Johansson (svensk vistradition); Arve Omtvedt Berndtzen om orfiska kontroverser, Alexander Ibsen om George Steiner och Ronny Spaans om Olaf Bull, samt inte minst genom specialblocket om Pier Paolo Pasolini där Aorta med hjälp av översättaren Nina M. Olsson för första gången på svenska kan presentera Furio Colombos intervju med Pasolini, en intervju som blev Pasolinis sista. Carl Henrik Svenstedt skriver i samband med det om sina minnen från Italien när Pasolini mördades.

Numret illustreras av skulpturer av ingen mindre än Peter Linde. Och ändå finns här mer, ovanligt mycket mer.

Detta nummer blir förhoppningsvis en fackla i höstmörkret för er trogna läsare. Aorta har varit, är och kommer att vara en röst som gör skillnad. Det är vår övertygelse.

Köp ditt nummer nu genom att maila redaktionen på retrogardism@gmail.com, eller knata till följande inköpsställen med en hundralapp:

Stockholm: Akademibokhandeln City, Press Stop/Pressbyrån Västermalm (Västermalmsgallerian), Hedengrens bokhandel (Sturegallerian), Press Stop Söder (Götgatan 31), Akademibokhandeln Skrapan (Götgatan 78/Skatteskrapan)

Göteborg: Press stop Drottninggatan (Drottninggatan 58), Vänder sig om (Andra Långgatan 22)

Malmö: Tidskriftsbutiken Malmö (S Förstadsgatan 18)

Lund: Press Stop (Klostergatan 8)

Karlshamn: Antikvariat Bode Carlshamn (Ronnebygatan 15)

Norrköping: Antikvariatet i Norrköping

Sunne: Kvarngatans Tobak

Retrogardism som glosa

Söker man på retrogardism på Nationalencyklopedin får man följande svar: "Menade du: petrogradsovjeten eller radiometri?". På motsatt vis tas glosan för så självklar i Norge att den inte behöver definieras längre. I veckans nummer av Morgenbladet recenseras den i Stockholm pågående Caspar David Friedrich-utställningen på Nationalmuseum i Stockholm. Recensenten inleder så här back laid:

"Friedrichs allegoriske landskaper er i dag på en måte både postmoderne ikoner og retrogardistiske fikseringspunkter, så det er for all del på sin plass å granske ham med jevne mellomrom."

D.A.

PS. Aorta hämtas från tryckeriet på tisdag, och skickas ut innan fredag till prenumeranter och återförsäljare. DS.

Aorta till trycket

Aorta nr. 25+26 med tema Tradition och Radikalism gick precis till tryck, och distribueras fortast möjligt.

Vi på Aorta är stolta över att kunna presentera Peter Linde, vars skulpturer illustrerar numret. Detaljerat innehåll får vara en hemlighet så länge, men vi kan avslöja att dubbelnumret är 146 sidor tjockt (!) och innehåller allt från intressanta essäer om fado, svensk vistradition, Pasolini, Olaf Bull och orfiska kontroverser till en retrogardistisk frågeenkät och högkvalitativa nyöversättningar av en mängd ryska kvinnliga poeter. Dessutom är numret kryddat med en mängd nyskrivna alster.

Håll utkik efter nya Aorta!

Pasolini i Aorta

Ett nytt nummer av Aorta står under slutredigering och lämnas i nästa vecka till trycket. I ett fullspäckat nummer bjuds det bland annat på ett litet temablock runt Pier Paolo Pasolini.

Nina M. Olsson har översatt Pasolinis sista intervju, som Håkan Sandell skrivit en introduktion till. Carl Henrik Svenstedt berättar och minns de upprörda känslorna i Rom dagen efter mordnatten.

I väntan på det så vill vi gärna delge en kort film där Pasolini läser upp sina dikter för den lyhört lyssnande poetkollegan Ezra Pound:

En politruk på Dagens Nyheter

Efter att Jessica Kempe den 22 september i Dagens Nyheter i sitt konspirationsteoretiserande tydligtvis gått över även det juridiska strecket i sina påhopp på den klassiskt figurativa konsten och på retrogardismen, så inkom repliker från Atlantis förlag och från Axess magasin. Dessa refuserades av DN:s idé- och kritikredaktör Ulrika Milles. Anmälan till Pressens opinionsnämnd följde och Ulrika Milles barska svar vändes efter en mildare trall, som vi bedömer efter inrådan från DN:s juristfolk. Kapital stod mot kapital och moralen tog efterrättning.
Efter den nattliga kovändningen stod så repliker från bland andra Peter Luthersson, förläggare på Atlantis, på pränt i DN den 29:e. "Jessica Kempe ansluter till en kulturradikal förtalskultur" löd rubriken.

Att även bloggarna Nya Babylon och Retrogardism etc samt tidskriften Aorta även de var utpekade mål för Kempes smutskastningsförsök glömdes dock märkligt bort i sammanhanget. Ja, att det i själva verket var "den retrogardistiska rörelsen" som var huvudmålet har alls inte inneburit att Aorta getts tillfälle att svara i DN. Tvärtom förklarar Milles i ett näbbigt svar att vi inte ges samma replikrätt. Förklaringen är enkel, på Axess och Atlantis har man tillgång till stora ekonomiska resurser med tillhörande advokater. Ulrika Milles känner utmärkt vikten av att ge efter för de stora kapitalinnehavarna, men behandlar vanliga medborgare med en annan måttstock. Att hon är intresserad av moralfrågor visar återkommande hennes DN-artiklar, men med hedern stod det alltså sämre till.

Håkan Sandell

Uppdatering: Läs även svar på tal på Nya Babylon.

Öppet brev till kronprinsessan

Under lördagen på bokmässan passade chefredaktör David Almer och ansvarig utgivare Carl Forsberg på att presentera det senaste numret av Aorta (Monarki och snille). Forsberg läste i samband med detta upp sitt öppna brev till kronprinsessan Victoria som publicerades i samma nummer. Trots den stora mängden människor på plats lyckades Almer ta ett fotografi.

Brevet publiceras även nedan.

Till Hennes Kungliga Höghet Victoria Bernadotte

Ers kungliga höghet minns kanske inte mig men jag har väldigt starka minnen av Ers kungliga höghet. Det var nämligen så att vi gick i samma klass under mellanstadiet, i Ålstensskolan. Ers kungliga höghet och jag umgicks inte särskilt mycket under den här tiden, vi hade våra separata vängrupper och Ert schema var redan vid den här tiden väldigt uppbokat utanför skoltid.

Men jag minns att Ers kungliga höghet kom till en avskedsfest för en pojke i vår klass, en rödhårig, lite knubbig kille (hans namn har jag förstås glömt, trots att han och jag var vänner) som skulle flytta till Hong Kong med sina föräldrar. Vi fick små porslinsskålar med kinesiska tecken målade på som en avskeds- och minnesgåva. Mina föräldrar har faktiskt kvar den där skålen – de har sockerbitar till kaffet i den.
Men det var inte min mening att tråka ut Ers kungliga höghet med gamla mellanstadieminnen. Nej, mitt brev har ett uppriktigt ärende. Jag har ett förslag som jag tror kunde gagna både Ers kungliga höghet och mig – men kanske framför allt ge en bredare folklig förankring för kungahuset och ätten Bernadotte och samtidigt vara till förmån för det svenska kulturlivet.

Mitt förslag är inte på något sätt spekulativt och jag framför det i den största ödmjukhet, fullt medveten om att Ers kungliga höghet redan är omgiven av duktiga och erfarna rådgivare som möjligen redan förberett liknande planer inför Ers kungliga höghets tillträdande som regent. Samtidigt vill jag poängtera vikten av att detta förslag kommer från en företrädare för det fria kulturlivet – och därtill levererat genom en publicistisk plattform som alltid respekterats för dess integritet, kvalitet och frispråkighet. Det är viktigt för mig att detta förslag överlämnas som ett öppet brev så att det förhoppningsvis kan väcka till liv en diskussion som borde föras såväl av hovet som av det fria kulturlivet och givetvis dem emellan.

Med risk att ytterligare tråka ut Ers kungliga höghet kan det, innan jag går in på själva förslaget, finnas anledning att något kvarhålla sig vid just den publicistiska plattform varmed detta förslag framförs, nämligen tidskriften Aorta. Man kan knappast begära att Ers kungliga höghet skulle vara bekant med den idéströmning, retrogardismen, som bildat tidskriftens intellektuella fond – därtill är strömningen ännu inte tillräckligt vitt spridd och accepterad. Om Ers kungliga höghet ändå till äventyrs skulle vara inläst på ämnet skulle jag tro att mitt förslag kunde komma att förvåna Er. Det är ju otvetydigt så att retrogardet redan i sitt embryo framhävt sin anticentralistiska karaktär. Ett exempel på det är poängterandet (förvisso inte särskilt originellt) av det iriska druidväsendets gradvisa deklination vid dess införlivande i kristna hov. Mer talande är kanske faktumet att Peter Luthersson i Svenska Dagbladet redan under tidigt 2000-tal kom att karaktärisera retrogardismens politiska kompassriktning som »anarkokonservativ« – en etikett som inte helt ogillades inom rörelsen.

Skulle man då inte kunna misstänka att avsikten med mitt förslag, eller egentligen vilket förslag som helst, som levererades just genom denna publicistiska plattform, i själva verket hade en helt annan agenda än den uttalade? Man kunde exempelvis misstänka att tidskriften Aorta ville utnyttja den speciella mediala uppmärksamhet som åtföljer Ers kungliga höghets i dagarna proklamerade förlovning. Med anledning av denna faktiskt fullt berättigade misstanke hoppas jag att Ers kungliga höghet tillåter mig en kort utvikning vars avsikt det är att en gång för alla fastställa uppriktigheten i mitt uppsåt.

Min åsikt om avtal som ingås är att de för att vara så framgångsrika och hållbara som möjligt bör förverkliga tanken om en »win-win« situation, d.v.s. att båda parter upplever avtalets villkor som fördelaktiga. En virtuell sådan situation kan förstås uppnås genom skickliga förhandlingar och genom ett gynnsamt framställande av avtalets villkor men den faktor som i huvudsak avgör avtalets hållbarhet är huruvida verkligheten motsvarar förväntningarna på avtalet.

Det förslag som jag nu är i begrepp att lägga fram – och ja, jag erkänner jag går något omständligt tillväga – menar jag presenterar just en sådan »win-win« situation. Om jag nu inte är beredd att kompromissa med retrogardets antiauktoritära idétradition vill jag ändå mena att mitt förslag kan finna sin relevans i dess symboliska karaktär.
Jag vet inte om Ers kungliga höghet någon gång fått tillfälle att se filmen Natten i Varennes av Ettore Scola. I den finns hursomhelst en genialisk scen som för mig omedelbart förklarade monarkins symboliska värde. Handlingen i korthet: den för sin samtid – den franska revolutionen – mycket kände författaren till erotiska historier; Restif de la Bretonne, får nys om den franska kungafamiljens förestående flykt. Han förföljer dem, inte för att hindra dem utan för att han likt alla författare av rang inte kan motstå upplevelsen av att förstå och transcendera de avgörande ögonblicken i sin omgivning. Han lyckas slå följe med drottningens förtrogna vän Sophie de la Borde, spelad av Hanna Schygulla, som bär på ett mystiskt paket. Paketets innehåll avslöjas när revolutionsgardisterna sparkar in dörren till det rum i det lilla värdshuset i Varennes där sällskapet gömmer sig. Det är kungens sobelmantel. Sophie de la Borde har under tiden hunnit trä manteln över en trämannekäng och precis när soldaterna bryter in tycks tiden liksom stanna. De beväpnade gardisterna tvekar. Hanna Schygulla – hon har för mig vid detta ögonblick upphört att vara skådespelerska och gestaltar nu snarare ett närmast arketypiskt skeende – vänder dem ryggen och niger sirligt, utstuderat långsamt inför sobelmanteln.

Detta förklarade allt för mig. Monarkin bör inte främst motiveras genom rationell logik. Monarkins idé är av estetisk natur och i sin renaste form faktiskt en möjlighet att uppleva en mytologisk verklighet. Just denna mytologiska verklighet och möjligheten att uppleva den i sin samtid förklarar retrogardets dubbla fascination för monarkin.

Det är mycket möjligt att jag kunde ha framställt min sak på ett mer elokvent vis. Men jag tror ändå essensen av det jag velat säga har framgått. Om Ers kungliga höghet finner någon som helst relevans i ovanstående resonemang borde det också följa att det ligger i kungahusets intresse att upprätthålla detta symboliska värde. Ja, att det i själva verket är upprätthållandet av detta symboliska värde som motiverar statsskicket monarki.

Och därmed över till själva förslaget. Jag ber Ers kungliga höghet att deklarera Ert stöd för de fria konsterna. Exakt hur en sådan deklaration skulle kunna se ut tror jag i det här läget – när förslaget just lämnats – är alldeles för tidigt att säga. Däremot tror jag mig kunna förutsäga en sådan deklarations, om den är ärlig och också åtföljs av handling, konsekvenser. För det första skulle en ny respekt för det kungliga ämbetet omedelbart märkas. De fria konsterna är i vår sekulariserade tid människans närmaste och mest erkända väg till andliga förnimmelser. Genom kungamaktens erkännande av vikten av dessa förnimmelser skulle man sända en signal om återupprättelsen av monarkins symboliska värde. Och jag vill tro att detta skulle äga rum helt instinktivt hos merparten av svenskarna, utan egentligt behov av ovanstående förklaring – just därför att det handlar om symbolik.

För det andra skulle de fria konsterna tjäna på den kungliga uppmärksamheten. Det är ju knappast någon hemlighet att de flesta kulturaktörer, även de största institutionerna som operor, konserthus och stadsteatrar, ständigt kämpar mot sina magra ekonomiska ramar. Även om Ers kungliga höghets eventuella deklaration om stöd till de fria konsterna inte skulle åtföljas av ett substantiellt ekonomiskt stöd till dem – vilket jag självklart hoppas att den gör – vill jag tro att Ers kungliga höghets närvaro vid och intresse för vernissager, poesiuppläsningar och musikaliska framträdanden skulle betyda en hel del i ökat besökarantal.

För det tredje – och detta skäl är möjligen något underordnat de två ovanstående, givet sakens symboliska/mytologiska natur, men därmed inte oviktigt – tror jag att en deklaration skulle vara välgörande för vår nation. Flera rapporter och teoretiska verk (varav jag särskilt vill framhålla Manuel Castells trebandsverk Informationsåldern) visar ju hur vi i västvärlden generellt är på väg från industriell produktion till en tjänstebaserad ekonomi. Kulturskaparnas entreprenörskap bör verkligen inte underskattas i en sådan utveckling. Om det som man traditionellt talar om som de fria konsterna möjligen inte genererar en uppseendeväckande hög ekonomisk omsättning i jämförelse med andra sektorer – vilket de gör om man därtill räknar vad som kallas upplevelseindustrin eller kreativa och kulturella näringar – så är sektorn fortfarande viktig genom den entreprenörsanda som präglar den som helhet. I mycket högre grad än andra sektorer är det bland kulturskapare man idag finner småföretag som bas för produktionen. Och dessa företag är hållbara på grund av att de inte följer vår samtids destruktiva mönster av blind vinstmaximering utan bygger på andra värden. För en djupare studie i ämnet rekommenderar jag boken Den ofrivillige företagaren (Karlsson/Lekvall) som delvis dekonstruerar myten om kulturarbetaren som just en ofrivillig företagare.

Jag vill inte påstå att en deklaration från Ers kungliga höghet till stöd för de fria konsterna enbart skulle få ett positivt mottagande. Paradoxalt nog skulle förmodligen det hårdaste motståndet komma just från kultursektorn. En anledning står troligen att finna i den särskilt i Sverige okritiska acceptansen av den dekonstruerande politiska korrekthetens förkastande av mytologiska förklaringsmodeller. En annan anledning kan vara de slentrianmässiga, men i och för sig inte svårförståeliga, sympatierna inom kultursfären för en vänstervriden politik – vilket i sin tur innebär stöd för Sveriges ombildande till republik, även om de innerst inne vill älska Ers kungliga höghet.

Ändå vill jag mena att mitt förslag har stora möjligheter att realiseras. Globalt och inom Sveriges gränser finns idag många framstående exempel på utmaningar mot den negativa ouppbygglighet som präglar vårt kulturliv. Framför allt – men inte enbart – står de att finna bland kulturskapare som vänt sig mot förmoderna tekniker för att finna verktyg lämpade för samtida konst och kultur. Och i takt med att kulturarbetarna själva börjar inse sin egen roll som föregångare inom de generella tendens-erna mot en informations- och tjänstebaserad ekonomi ökar också den politiska flexibiliteten. Om det kommer att innebära att man exempelvis kan definiera sig som socialdemokrat och rojalist vill jag låta vara osagt men jag är inte utan hopp. Den ökande acceptansen inom kultursfären för sponsring från näringslivet – något som verkade helt otänkbart för bara ett par decennier sedan – skulle kunna tolkas som att jag har rätt.

Mer problematiskt för mitt förslag är förstås det fortsatt utbredda stödet för upprorets tradition, den institutionaliserade pseudoradikaliteten som pressar ännu formbara konststuderande ut i kriminalitet. Och här kan jag bara rekommendera en viss finkänslighet från Ers kungliga höghet. Det kommer förstås varken gagna kungahuset eller de fria konsterna om Ers kungliga höghet exempelvis bevistar vernissagen för en konstnär som inte vill se Ers kungliga höghet där. Så degraderad är tyvärr kungamaktens symboliska värde idag att Ers kungliga höghets närvaro inte automatiskt kommer att vara önskad. Mitt råd inför den situationen måste vara långsiktigt. Förtroende är avgörande inom kultursfären. Det tar lång tid att bygga upp och kan raseras på ett ögonblick. Vad jag skulle rekommendera – om Ers kungliga höghet är intresserad av mitt förslag – är bildandet av ett strategiskt råd som kan agera vägledande. Möjligen kan Svenska Akademien spela en roll i ett sådant råd. Jag tänker mig att rådet kan hjälpa till att skapa och uppdatera den kungliga kulturella profilen. Och här kommer säkert PR-kunniga personer inom hovet att fylla en viktig funktion.
Vid det här laget frågar sig säkert Ers kungliga höghet vad jag får ut av allt detta. Och det är förstås en relevant fråga om den ovan nämnda »win-win« situationen ska kunna uppnås. Mitt svar är att min belöning står att finna i ett rikare och mer intressant kulturliv, oavsett vem som blir direkt förmånstagare av Ers kungliga höghets eventuella deklaration och handlingsprogram. En personlig tillfredsställelse kommer jag förstås att finna i det att min motivation till deklarationen accepterats. Men för att inte verka alltför altruistiskt otrovärdig vill jag ändå begära något materiellt. Jag vill be Ers kungliga höghet teckna en prenumeration på tidskriften Aorta. På så sätt, om nuvarande ordning bibehålls, kan vi nämligen fem år efter Ers kungliga höghets installation som regent uppfylla kraven som Kunglig Hovleverantör av poesi. Om tidskriften Aorta skulle erhålla en sådan status skulle – oavsett Ers kungliga höghets åsikter om mitt förslag på den större arenan – en deklaration om stöd för åtminstone poesin kunna anses genomförd på mikronivå. Och jag tror ärligt talat nästan ingenting skulle kunna göra mig mer stolt och glad.

Men allt detta är ju detaljer. Nu är det upp till Ers kungliga höghet att visa modet och förmågan att ta steget in i historien och framtiden. Betänk vilka Sveriges mest kända regenter är och vilka gärningar de är kända för. Gustav Vasa, Gustav II Adolf och Karl XII nådde alla sin historiska status genom krig – en möjlighet jag hoppas Ers kungliga höghet aldrig behöver uppleva. Gustav III däremot, som gärna framställde sig själv som en krigarkonung har gått till historien som vår främste kulturmonark. Ja, han mötte till och med sina dagars ände på en teater som han envisades med att besöka trots att han inte var omedveten om hotet mot hans person. Varenda svensk kan sjunga Bellman och de flesta vet att han verkade vid Gustav III:s hov. Många känner också till att Gustav III grundade Svenska Akademien. Och hela världen vet att Nobelpriset delas ut i Stockholm av Sveriges monark.

Mindre känd men desto mer älskad, inte minst av oss författare, är den närmast explosiva kulturgärning drottning Kristina hann med både före och efter det att hon avsade sig tronen. Såväl konst som vetenskap låg henne varmt om hjärtat och hon samlade en rad betydande tänkare kring sig på Tre Kronor: Descartes förstås främst av dem. Krigsbytet från Prag, Rudolf den II:s konstkammare kom även den att hamna på slottet och hit kom även Stiernhielm som en av de gynnade diktarna. Hennes mecenatskap fortsatte ända till de sista åren i Rom och hon kom faktiskt att spela en roll även i det italienska kulturlivet. Här grundade hon 1674 sin accademia reale som verkade för det italienska språkets renhet och smakens förädling. Och trots en del försäljningar under de magra åren 1654 – 1678 var ännu vid hennes död hennes bok- och konstsamlingar bland de främsta i Europa – bland annat fanns där de berömda Petau-handskrifterna, plundrade från franska kloster på 1500-talet och inköpta av drottningens främsta bokhandlare Gerhard Vossius för den nätta summan 40.000 franc (som förvisso aldrig betalades ut…).

Detta är den möjlighet till verklig historisk storhet jag erbjuder genom mitt förslag. Jag säger inte att det kommer att bli lätt. Men det kommer att göra Ers kungliga höghet till den regent Sverige förtjänar, och drömmer om.

Carl Forsberg