I dagens SvD (12/8 2009) kan man läsa den norske bildkonstnären, konsthistorikern och professorn i estetisk teori Paul Grøtvedts tankar kring debatten om utställningen Figurationer på Edsviks konsthall.
Fördjupning behövs för att nå estetisk insikt
Det var intressant att läsa Peter Lutherssons (7/8) och Lars O Ericssons (8/8) inlägg i debatten om norsk figuration. De har nyanserade men inte helt sammanfallande åsikter på avgörande punkter. Ericssons kritik av Eva Ströms insinuationer om nazism var träffande. Alla som något känner till konsthistorien vet att den norska figurationen är inspirerad av förmodernistisk konst som till exempel realism, romantik, barockmåleri och klassicism.
När Eva Ström skriver att "nazismens konst präglades också av ett heroiserande tillbakablickande, den var figurativ med starkt idealiserande drag...", och kopplar denna till den norska figurationen, kan hon inte ha använt vare sig ögon eller hjärna. Men allvarligare är att hon här fäller en bombastisk dom över det mesta i den förmodernistiska konsten. Ty i konsthistorien är heroiskt tillbakablickande och idealiserande faktiskt ett genomgående drag i det mesta av den västeuropeiska konsten alltifrån sengotiken fram till romantiken vid mitten av 1800-talet.
Sett i ett sådant perspektiv får flera århundraden av europeiskt måleri räknas som nazistisk konst. Renässanskonsten är ju i det avseendet idealtypisk. Den är idealiserande, heroiserande och inte minst extremt tillbakablickande i sin formuppfattning och bildvärld. Med kritikern Eva Ströms kriterier borde detta vara den värsta sortens nazistkonst. Sådana kriterier gäller inte heller konstfackliga förhållanden. De är ideologiska och knutna till modernismen som denna riktnings kulturpolitiska maktstrategier.
Det slår mig att Lars O Ericsson inte har fått med att man bör skilja mellan modernismen som konstnärlig och modernismen som institutionell hegemoni. Han har rätt i att den konstnärliga modernismen har spelat ut sin roll, men den är alltjämt vital och verksam i den institutionella nätverket av kritiker, kuratorer, konsthistoriker, gallerister, inköpskommitéer, museer etc. Den konstnärliga modernismens fokusering på förnyelse, överskridande, brott och provokationer utgör i dag de institutionella aktörernas normativa parameter.
Det är på den punkten de figurativa norska konstnärerna är antimodernister - och på goda grunder. Den institutionella hegemonin tillåter nämligen inte att den sortens figurationer blir en del av det konstnärliga etablissemanget. Det svär mot den modernistiska historieuppfattningen. Det undergräver tron på framsteg inom konsten och därmed också dess konstnärliga legitimitet. Därför har Odd Nerdrum och hans skola i åratal trakasserats av den institutionella makten.
I sin artikel skriver Peter Luthersson att en ny tid kräver nya uttryck, en åsikt som Ericsson säger sig dela. Men det nya som kategori är ju modernismens huvudkriterium trots att det inte är något specifikt för konsten. Det är ett ideologiskt begrepp härlett ut framstegstron. Hela vårt estetiska tänkande är genomsyrat av detta nyhetskrav som hindrar oss att se vad som är konstnärligt äkta. Vad vi i dag behöver är inte mera förnyelse, utan mera fördjupning. Och här är konsthistorien och det förflutna en viktig källa till estetisk insikt.
Men då kan vi inte ha en institutionell hegemoni som föraktar och förbjuder tillbakablickar.
Paul Grøtvedt (översättning Caj Lundgren).
Uppdatering: Johan Lundberg skriver även utmärkt om debatten i Expressen.
D A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar