Luthersson vederlägger elegant de två huvudspår – de politiska misstänkliggörandet och den påstådda otidsenligheten – som kritikerna valt att begagna sig av. Det är elegant därför att han samtidigt visar hur konform och trubbig den samtida konstkritiken kan vara när den appliceras på ett uttryck den inte förstår.
Särskilt ett stycke av Lutherssons text tycker jag är värt att citera:
"Oslokonstnärerna förhåller sig till en belägenhet i historien där modernismen och dess föreställningar har blivit hegemoniska. Och de får något sagt om den modernism som trots sina upptåg och sin formella uppsluppenhet, trots sitt dunkel, sitt ständiga oscillerande mellan svårbegripligt och obegripligt, och trots sina stolta deklarationer om att öppna dörrar och vidga synfält framför allt har stängt inne och slagit sönder, stängt inne i nu och slagit sönder alla broar som leder bort. De får något sagt om nuförgiftningen i nuet, om den förhärskande provinsialismen i tiden, om kontaktlösheten med alla de världar som har varit med sina existensvillkor och normsystem, sina förhärskande trosbilder och uppfattningar, sina gudar och demoner. De håller upp en spegel i vilken den som har ögon kan spegla sig. Så flyktig är också min värld, så flyktigt dess anspråk på att befinna sig vid historiens slut, att representera högre vishet."
Carl Forsberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar