Lessing om traditionens vikt

Det är med glädje man tar del av Doris Lessings Nobelföreläsning. Exempel:

"Vi förvaltar ett arv av språk, poesi, berättelser, och det är ett arv som aldrig tar slut. Det finns alltid kvar.

Vi har fått ärva berättelser, sagor efter gamla berättare, av vilka vi känner somliga till namnet, andra inte. Berättarna leder sitt ursprung långt långt tillbaka till en glänta i skogen där ett väldigt bål brinner och de gamla schamanerna dansar och sjunger, för vårt berättelsearv började med eld och magi, med andevärlden. Och det är där det finns bevarat i dag.

Fråga vilka moderna berättare som helst, och de ska svara att det alltid kommer ett ögonblick då elden rör vid dem, det som vi tycker om att kalla inspiration, och den leder sitt ursprung långt långt tillbaka till vårt släktes begynnelse, till elden, isen och de starka vindarna som har format oss och vår värld."

Läs med fördel hela Lessings föreläsning på SvD:s hemsida.

Myten om eskimåernas ordrikedom lever vidare

Även om mytrikedom är trevligt i litteraturen, så florerar falska och förvirrade påståenden om eskimåernas ordrikedom för snö vart man än ser. Nu senast reproduceras myten i Svenska Dagbladet.

Om vi med ord för snö menar totala synonymer har de västgrönländska eskimåerna (alla eskimåer talar inte samma språk/dialekt) två ord för begreppet "snö", men antagligen lika många indirekta nyansmässiga som andra har: slask, skare, kramsnö, blötsnö, pudersnö etc. Precis som en tryckare har en mängd ord för olika typsnitt, Times New Roman, Arial, Georgia osv. Varför berättar inte folk hur otroligt fascinerande det är att en fiskare eller en poet kan en stor mängd ord för olika fiskar respektive versmått? Varför har man hängt upp sig på just eskimåer och snö?

Professor Geoffrey K. Pullum vid University of Edinburgh, publicerade 1991 essän "The Great Eskimo Vocabulary Hoax and Other Irreverent Essays on the Study of Language" där hans slutsats och uppmaning bland annat är följande: Om någon reproducerar myten om att eskimåer skulle ha 10, 20, 90 eller hundratals ord för begreppet snö, "tell the speaker this: C. W. Schultz-Lorentzen's Dictionary of the West Greenlandic Eskimo Language (1927) gives you just two possibly relevant roots: qanik, meaning 'snow in the air', and aput, meaning 'snow on the ground'. Then add that you would be interested to know if the speaker can cite any more." Pullum pekar också på hur dumt påståendet är eftersom det inte tar hänsyn till vad man menar med "ord", är det totala synonymer? Metaforer? Sammansatta ord? Dessutom finns det som nämnts inte heller ett språk som alla eskimåer talar. Man får det svar man förtjänar.

Läs Pullums essä här. (PDF-fil)

Förvirrat om Paula Modersohn-Becker

Line Engen hävdar idag i DN okritiskt att Paula Modersohn-Becker (1876-1907) skulle vara Tysklands första modernistiska målare eftersom hon tidigt omfamnade franska "postimpressionister" som Paul Cézanne och Paul Gauguin: "Modersohn-Beckers dödsår 1907 sammanfaller tidsmässigt med det som många räknar som modernismens födelse, året då Pablo Picasso färdigställer sitt banbrytande verk 'Flickorna från Avignon'. Genom denna utställning visar Kunsthalle Bremen att hon var avantgarde i ordets rätta bemärkelse. Bilderna pekar fram mot det som komma skall. De har en formal tyngd och komposition inte olik Picassos tidiga kubism och en färgkraft som förbinder henne med fauvisterna."

Denna slutsats drar Engen efter att ha sett Kunsthalle Bremens utställning, och är ett exempel på dagens dominerande och förvirrande (och i grunden felaktiga och enögt formfokuserande) resonemang om modernism där skolexemplet med Picassos "banbrytande" "Flickorna från Avignon" alltid antas vara startskottet för modernism inom måleriet. Som bland andra Peter Luthersson flertalet gånger påpekat (i exempelvis Modernism och individualitet från 1986) ser för det första modernismbegreppet olika ut i olika språkområden, och skall för det andra främst ses som en en jagproblematisering som har sina rötter i medvetenheten om modernitetensverkningar runt 1850: "Det är [...] föga förvånande att flera modernismforskare har kapitulerat inför svårigheten att finna för modernismen gemensamma och gentemot andra konstnärliga strömningar differentierande stildrag. Vanligare än att betrakta en räcka signifikativa stildrag har det också kommit att bli att uppmärksamma omöjligheten att urskilja en sådan räcka." (Luthersson, s. 71.). Engen sitter fast i en sorglig syn på modernistisk konst som formexperiment - en syn på konstutveckling som ständigt reproduceras av duktiga idioter överallt, även inom litteraturvetenskapen.

Det är på samma sätt lika inbilskt att som Engen förklara att Modersohn-Becker såklart pekar mot det som "komma skall". Det har idag blivit självklart att på institutionaliserat avantgardesätt förklara konst- och litteraturhistorien som en lagbunden historieutveckling där, för att tala med Carl Forsberg, "allting [går] vidare linjärt till något annat, 1800tals-konstnärer som Delacroix och Turner anses förutspå den expressionistiska respektive den abstrakta konsten, medan en Rimbaud eller en Lautréamont, glest lästa i sin egen tid, som en självklarhet förutsätts framåtseende ha diktat för framtiden", vilket i grunden bildar ett felslut och ett osympatiskt, dömande von-oben-perspektiv som i sig bevisar modernismens idag paradoxala institutionalisering; en institutionalisering som dagens kulturkritiker, konstvetare och litteraturvetare verkar vara fullkomligt ovetande om att de är fängslade i.

Sundare är att Engen genom Paula Modersohn-Becker-Museum på Böttcherstrasse i Bremen lyfter fram Modersohn-Beckers "intresse för antik konst och verkens mer symboliska och mystiska kvaliteter". "I de intima lokalerna presenteras hennes porträttkonst ihop med senantikens mumieporträtt, inlånade speciellt från Paris och London. Under ett besök i Louvren 1903 fick en begeistrad Modersohn-Becker uppleva dessa två tusen år gamla porträtt. De satte omedelbara spår, inte minst i hennes självporträtt. På detta sätt träder döden in i hennes bildvärld." Minst sagt sympatiskt, men dock lite konstigt eftersom det problematiserar Engens tidigare uttalande om att Modersohn-Becker självklart skall ses som en renodlad traditionsförnekande avantgardist.

Nåväl. En slutsats man kan dra är att man nog snarare skall besöka Paula Modersohn-Becker-Museum än Kunsthalle Bremen.