Line Engen hävdar idag i DN okritiskt att Paula Modersohn-Becker (1876-1907) skulle vara Tysklands första modernistiska målare eftersom hon tidigt omfamnade franska "postimpressionister" som Paul Cézanne och Paul Gauguin: "Modersohn-Beckers dödsår 1907 sammanfaller tidsmässigt med det som många räknar som modernismens födelse, året då Pablo Picasso färdigställer sitt banbrytande verk 'Flickorna från Avignon'. Genom denna utställning visar Kunsthalle Bremen att hon var avantgarde i ordets rätta bemärkelse. Bilderna pekar fram mot det som komma skall. De har en formal tyngd och komposition inte olik Picassos tidiga kubism och en färgkraft som förbinder henne med fauvisterna."
Denna slutsats drar Engen efter att ha sett Kunsthalle Bremens utställning, och är ett exempel på dagens dominerande och förvirrande (och i grunden felaktiga och enögt formfokuserande) resonemang om modernism där skolexemplet med Picassos "banbrytande" "Flickorna från Avignon" alltid antas vara startskottet för modernism inom måleriet. Som bland andra Peter Luthersson flertalet gånger påpekat (i exempelvis Modernism och individualitet från 1986) ser för det första modernismbegreppet olika ut i olika språkområden, och skall för det andra främst ses som en en jagproblematisering som har sina rötter i medvetenheten om modernitetensverkningar runt 1850: "Det är [...] föga förvånande att flera modernismforskare har kapitulerat inför svårigheten att finna för modernismen gemensamma och gentemot andra konstnärliga strömningar differentierande stildrag. Vanligare än att betrakta en räcka signifikativa stildrag har det också kommit att bli att uppmärksamma omöjligheten att urskilja en sådan räcka." (Luthersson, s. 71.). Engen sitter fast i en sorglig syn på modernistisk konst som formexperiment - en syn på konstutveckling som ständigt reproduceras av duktiga idioter överallt, även inom litteraturvetenskapen.
Det är på samma sätt lika inbilskt att som Engen förklara att Modersohn-Becker såklart pekar mot det som "komma skall". Det har idag blivit självklart att på institutionaliserat avantgardesätt förklara konst- och litteraturhistorien som en lagbunden historieutveckling där, för att tala med Carl Forsberg, "allting [går] vidare linjärt till något annat, 1800tals-konstnärer som Delacroix och Turner anses förutspå den expressionistiska respektive den abstrakta konsten, medan en Rimbaud eller en Lautréamont, glest lästa i sin egen tid, som en självklarhet förutsätts framåtseende ha diktat för framtiden", vilket i grunden bildar ett felslut och ett osympatiskt, dömande von-oben-perspektiv som i sig bevisar modernismens idag paradoxala institutionalisering; en institutionalisering som dagens kulturkritiker, konstvetare och litteraturvetare verkar vara fullkomligt ovetande om att de är fängslade i.
Sundare är att Engen genom Paula Modersohn-Becker-Museum på Böttcherstrasse i Bremen lyfter fram Modersohn-Beckers "intresse för antik konst och verkens mer symboliska och mystiska kvaliteter". "I de intima lokalerna presenteras hennes porträttkonst ihop med senantikens mumieporträtt, inlånade speciellt från Paris och London. Under ett besök i Louvren 1903 fick en begeistrad Modersohn-Becker uppleva dessa två tusen år gamla porträtt. De satte omedelbara spår, inte minst i hennes självporträtt. På detta sätt träder döden in i hennes bildvärld." Minst sagt sympatiskt, men dock lite konstigt eftersom det problematiserar Engens tidigare uttalande om att Modersohn-Becker självklart skall ses som en renodlad traditionsförnekande avantgardist.
Nåväl. En slutsats man kan dra är att man nog snarare skall besöka Paula Modersohn-Becker-Museum än Kunsthalle Bremen.
1 kommentar:
Den där kritiken av Engen är ett uppenbart skott i foten.
Varför är uttalandet att Modersohn-Becker är Tysklands första modernist problematiskt? Uppenbarligen är det själva sättet att resonera som retrogardisten stör sig på, dvs. att alls sätta in M.-B. i den schematiska föreställningen om 'modernismen' som ett brott mot det föregående. Så långt finns en halv poäng, att begreppet 'brott' är högst problematiskt, men att med stöd i ett lösryckt Luthersson-citat och ett banalt Forsberg-citat mena att man är 'sorglig' och 'idiot' om man framhäver de formförändringar som - även om de förstås inte i sig är ett tillräckligt kriterium - är avgörande för att förstå måleriets förändring under decennierna omkring sekelskiftet, det är både inbilskt och ahistoriskt.
Jag är också klart kritisk mot att mekaniskt upprepa formutvecklingens successiva utveckling som ensam förklaringsmodell, men vem gör det? Att 'alla' eller 'många' skulle göra det är helt enkelt inte sant. Däremot måste man veta vad det är man kritiserar i denna 'upprepning'. Formfrågan är trots allt ofrånkomlig på samma sätt som andra delaspekter är det, och ska vi tala om just åren 1880-1930 så är formproblematiken dessutom den klart dominerande frågeställningen bland merparten av de dryga 50-60 namn historieskrivningen gjort till denna tids centrala konstnärer. Det ser annorlunda ut under andra epoker, och bland andra konstnärer under samma epok, men det betyder inte att historiografin gällande förra sekelskiftet är förljugen. Visst är den ofta förenklad, men om man som läsare vill ha mer substans för man väl gå till lite mer utrymmeskrävande forskning än de allmänna översikterna?
Men varför diskuterar inte retrogardistens text dessa saker? För att h-n inte kan, eller för att h-n hellre - och med en blodhunds vittringsförmåga - vill angripa den modernism/avantgardism/traditionskritik den ogillar?
Är det av dogmatism? Så förefaller det åtmistone när man ser retrogardistens slutkläm: "Engens tidigare uttalande om att Modersohn-Becker självklart skall ses som en renodlad traditionsförnekande avantgardist", vilket helt enkelt inte är sant. Ingenstans använder Engen 'renodlad' eller 'tradiotionsförnekare', och allra minst i kombination, men visst, om du lägger det i hennes mun blir hon ju lättare att angripa..
Skicka en kommentar