Det är med glädje man tar del av Doris Lessings Nobelföreläsning. Exempel:
"Vi förvaltar ett arv av språk, poesi, berättelser, och det är ett arv som aldrig tar slut. Det finns alltid kvar.
Vi har fått ärva berättelser, sagor efter gamla berättare, av vilka vi känner somliga till namnet, andra inte. Berättarna leder sitt ursprung långt långt tillbaka till en glänta i skogen där ett väldigt bål brinner och de gamla schamanerna dansar och sjunger, för vårt berättelsearv började med eld och magi, med andevärlden. Och det är där det finns bevarat i dag.
Fråga vilka moderna berättare som helst, och de ska svara att det alltid kommer ett ögonblick då elden rör vid dem, det som vi tycker om att kalla inspiration, och den leder sitt ursprung långt långt tillbaka till vårt släktes begynnelse, till elden, isen och de starka vindarna som har format oss och vår värld."
Läs med fördel hela Lessings föreläsning på SvD:s hemsida.
1 kommentar:
Det kulturella sambandet mellan i nutiden levande människor och det förgångnas är en oerhört vacker, men ofta latent företeelse i livet, som ibland kan tyckas tangera det transcendentala. Hur kan man annars definiera den eteriska känsla som upplevs då man orädd blickar tillbaks i det förgångna genom kulturen varvid man inser att det förgångna är en del av nutiden och vice versa. Tyvärr verkar detta postulat endast gälla för de äldre generationerna och man kan med gott samvete säga att de gamla ser tillbaka på det förgångna medan de unga blickar ut mot framtiden.
Skicka en kommentar