Recension av Aorta i Norrbottens-Kuriren

Norrbottens-Kurirens recension av Aorta #18 från den 15/1 2008 kan läsas här. Utdrag:

"I övrigt skriver Jelena Selin lärt om kopplingen mellan vin och metafysik, medan redaktören Carl Forsberg ägnar sin text åt ett nyutgivet standardverk inom den psykedeliska litteraturen: Ernst Jüngers Psykonauterna. Och något utanför temat publiceras ett utdrag ur Charles Baudelaires elaka och roliga reseskildring Belgien avklätt. Ett sällsynt gormande utfall, där Belgien och belgarna får klä skott för allt ont som mänskligheten drabbats av: 'Det är lika svårt att definiera den belgiska karaktären som det är att klassificera Belgaren på varelsernas skala. Han är en apa, men han är blötdjur.'
Men vilken energi i attackerna. Vilket gott humör i allt det hätska. Skrivandets rus."

Ullgrens huvud på en spik

Malin Ullgren slog nog huvudet på spiken i sin intervju av Aase Berg i DN den 7/1 2008 när det gäller karriärsplanering i poesi-Sverige. Språkmaterialistisk dekonstruktiv strategi har ju länge varit legio för den som önskar bli publicerad och få fina recensioner av meningsfränder i olika blad, vilket bl.a. Johan Lundberg visade på i den nu insomnade OEI-debatten i våras. Vi låter här intervjun tala för sig själv:

MU: "Funderade du på om det var dåligt för din poetkredd att skriva om barn, att det är konkret, vardagligt och gör anspråk på meningsfullhet?"

AB: "- Nej, hur karriärplanerar man som poet?"

MU: "Jo, genom att ständigt säga att man misstror språkets möjligheter att säga något, och så vidare."

Ullgrens klarsynthet är nog tyvärr sann i dagens litteraturmiljö, men retrogardet önskar Berg lycka till gällande sin (omedvetna?) intention att göra sin poesi relevant utanför en marginaliserad grupp akademiker och språkmaterialister.

Recensioner av Aorta nr. 18

Kristianstadsbladet recenserade den 29/12 2007 Aorta nr. 18:

"[...] Retrogardismens sympatiska organ Aorta handlar denna gång om rus och inspiration. David Almer skriver utmärkt om Oden och skaldekonstens ursprung, Therese Bohman har läst d'Annunzios drygt sekelgamla roman "Elden" och Jelena Selin rör sig ledigt mellan vin och alkemi. Lägg därtill ett knippe romerska elegier av Goethe.

Mest minnesvärd är ändå Håkan Sandells skildring av en LSD-tripp i ungdomsåren. Kanske inte så mycket för den dikt upplevelsen gav upphov till och som återges i Aorta, men desto mer för Sandells förmåga att idag, nästan trettio år senare, fånga en svunnen tid och låta hågkomsterna smälta samman till ett starkt lysande självporträtt. Rusets verkan må ha avtagit, inspirationen lever alltjämt vidare. [...]"

LO-tidningen skrev om Aorta den 7/12 2007:

"Den litteraturkonservativa Aorta är hundra år efter sin tid. Nummer XVIII handlar om Rus & inspiration och känns underbart dekadent, med diverse högst uppriktiga nedslag i egna och andras delirier."

Numret kan köpas via förlaget för 100kr, en prenumeration (fyra nummer) kostar 350 kr inom Europa. Gör din beställning eller kontakta redaktionen på retrogarde@gmail.com

Numret kan även införskaffas på nätet via Tidskriftsbutiken.nu och h:ströms, lokalt i Stockholm via Akademibokhandeln (Mäster Samuelsgatan 28), Hedengrens bokhandel, Press Stop Götgatan och Västermalm.

Gott nytt retrogardeår!

Med ett Österlingcitat från SvD den 26/7 1904 hälsar retrogardet ett gott nytt år:

"Den poet, som förhärligar nutidens sociala idéer och rörelser och som tror sig fylld av hela vår moderna tillvaro, har i förbigående sagdt oftast blott fångat en ton i den oändliga konserten, ett skri, i hvilket han tycker sig återfinna sitt eget hjärtas. Han är i själfva verket längre bort från det centrala i tidsstämningen än den, som går afsides och blott lyssnar till det själens sorl, som left i alla släkten."

Lessing om traditionens vikt

Det är med glädje man tar del av Doris Lessings Nobelföreläsning. Exempel:

"Vi förvaltar ett arv av språk, poesi, berättelser, och det är ett arv som aldrig tar slut. Det finns alltid kvar.

Vi har fått ärva berättelser, sagor efter gamla berättare, av vilka vi känner somliga till namnet, andra inte. Berättarna leder sitt ursprung långt långt tillbaka till en glänta i skogen där ett väldigt bål brinner och de gamla schamanerna dansar och sjunger, för vårt berättelsearv började med eld och magi, med andevärlden. Och det är där det finns bevarat i dag.

Fråga vilka moderna berättare som helst, och de ska svara att det alltid kommer ett ögonblick då elden rör vid dem, det som vi tycker om att kalla inspiration, och den leder sitt ursprung långt långt tillbaka till vårt släktes begynnelse, till elden, isen och de starka vindarna som har format oss och vår värld."

Läs med fördel hela Lessings föreläsning på SvD:s hemsida.

Myten om eskimåernas ordrikedom lever vidare

Även om mytrikedom är trevligt i litteraturen, så florerar falska och förvirrade påståenden om eskimåernas ordrikedom för snö vart man än ser. Nu senast reproduceras myten i Svenska Dagbladet.

Om vi med ord för snö menar totala synonymer har de västgrönländska eskimåerna (alla eskimåer talar inte samma språk/dialekt) två ord för begreppet "snö", men antagligen lika många indirekta nyansmässiga som andra har: slask, skare, kramsnö, blötsnö, pudersnö etc. Precis som en tryckare har en mängd ord för olika typsnitt, Times New Roman, Arial, Georgia osv. Varför berättar inte folk hur otroligt fascinerande det är att en fiskare eller en poet kan en stor mängd ord för olika fiskar respektive versmått? Varför har man hängt upp sig på just eskimåer och snö?

Professor Geoffrey K. Pullum vid University of Edinburgh, publicerade 1991 essän "The Great Eskimo Vocabulary Hoax and Other Irreverent Essays on the Study of Language" där hans slutsats och uppmaning bland annat är följande: Om någon reproducerar myten om att eskimåer skulle ha 10, 20, 90 eller hundratals ord för begreppet snö, "tell the speaker this: C. W. Schultz-Lorentzen's Dictionary of the West Greenlandic Eskimo Language (1927) gives you just two possibly relevant roots: qanik, meaning 'snow in the air', and aput, meaning 'snow on the ground'. Then add that you would be interested to know if the speaker can cite any more." Pullum pekar också på hur dumt påståendet är eftersom det inte tar hänsyn till vad man menar med "ord", är det totala synonymer? Metaforer? Sammansatta ord? Dessutom finns det som nämnts inte heller ett språk som alla eskimåer talar. Man får det svar man förtjänar.

Läs Pullums essä här. (PDF-fil)

Förvirrat om Paula Modersohn-Becker

Line Engen hävdar idag i DN okritiskt att Paula Modersohn-Becker (1876-1907) skulle vara Tysklands första modernistiska målare eftersom hon tidigt omfamnade franska "postimpressionister" som Paul Cézanne och Paul Gauguin: "Modersohn-Beckers dödsår 1907 sammanfaller tidsmässigt med det som många räknar som modernismens födelse, året då Pablo Picasso färdigställer sitt banbrytande verk 'Flickorna från Avignon'. Genom denna utställning visar Kunsthalle Bremen att hon var avantgarde i ordets rätta bemärkelse. Bilderna pekar fram mot det som komma skall. De har en formal tyngd och komposition inte olik Picassos tidiga kubism och en färgkraft som förbinder henne med fauvisterna."

Denna slutsats drar Engen efter att ha sett Kunsthalle Bremens utställning, och är ett exempel på dagens dominerande och förvirrande (och i grunden felaktiga och enögt formfokuserande) resonemang om modernism där skolexemplet med Picassos "banbrytande" "Flickorna från Avignon" alltid antas vara startskottet för modernism inom måleriet. Som bland andra Peter Luthersson flertalet gånger påpekat (i exempelvis Modernism och individualitet från 1986) ser för det första modernismbegreppet olika ut i olika språkområden, och skall för det andra främst ses som en en jagproblematisering som har sina rötter i medvetenheten om modernitetensverkningar runt 1850: "Det är [...] föga förvånande att flera modernismforskare har kapitulerat inför svårigheten att finna för modernismen gemensamma och gentemot andra konstnärliga strömningar differentierande stildrag. Vanligare än att betrakta en räcka signifikativa stildrag har det också kommit att bli att uppmärksamma omöjligheten att urskilja en sådan räcka." (Luthersson, s. 71.). Engen sitter fast i en sorglig syn på modernistisk konst som formexperiment - en syn på konstutveckling som ständigt reproduceras av duktiga idioter överallt, även inom litteraturvetenskapen.

Det är på samma sätt lika inbilskt att som Engen förklara att Modersohn-Becker såklart pekar mot det som "komma skall". Det har idag blivit självklart att på institutionaliserat avantgardesätt förklara konst- och litteraturhistorien som en lagbunden historieutveckling där, för att tala med Carl Forsberg, "allting [går] vidare linjärt till något annat, 1800tals-konstnärer som Delacroix och Turner anses förutspå den expressionistiska respektive den abstrakta konsten, medan en Rimbaud eller en Lautréamont, glest lästa i sin egen tid, som en självklarhet förutsätts framåtseende ha diktat för framtiden", vilket i grunden bildar ett felslut och ett osympatiskt, dömande von-oben-perspektiv som i sig bevisar modernismens idag paradoxala institutionalisering; en institutionalisering som dagens kulturkritiker, konstvetare och litteraturvetare verkar vara fullkomligt ovetande om att de är fängslade i.

Sundare är att Engen genom Paula Modersohn-Becker-Museum på Böttcherstrasse i Bremen lyfter fram Modersohn-Beckers "intresse för antik konst och verkens mer symboliska och mystiska kvaliteter". "I de intima lokalerna presenteras hennes porträttkonst ihop med senantikens mumieporträtt, inlånade speciellt från Paris och London. Under ett besök i Louvren 1903 fick en begeistrad Modersohn-Becker uppleva dessa två tusen år gamla porträtt. De satte omedelbara spår, inte minst i hennes självporträtt. På detta sätt träder döden in i hennes bildvärld." Minst sagt sympatiskt, men dock lite konstigt eftersom det problematiserar Engens tidigare uttalande om att Modersohn-Becker självklart skall ses som en renodlad traditionsförnekande avantgardist.

Nåväl. En slutsats man kan dra är att man nog snarare skall besöka Paula Modersohn-Becker-Museum än Kunsthalle Bremen.