Från vårt relativt lugna hörn i konstdebattens utkant kan vi konstatera att den profetia som David Almer lämnade i sitt redaktionella förord till det senaste numret av Aorta nu besannats. Han skrev:
"Härom veckan kom ett tillskott till den svenskspråkiga litteraturen med Håkan Sandells nya diktsamling 'Gyllene dagar'. Boken har både hyllats och sågats; här på redaktionen reagerade vi likväl mest inför en av de mer behärskade tidningsreaktionerna. I Sydsvenskan skriver nämligen Eva Ström - i en annars huvudsakligen positiv recension - 'en mörkt och praktfullt lågande vision av världen' - om en anakronistisk form som trots 'nutidsmarkörerna', som samtiden kallas, är anakronistisk 'vers som ser ut att längta ut ur tvångströjan'.
Hur är det ännu möjligt, frågar vi oss, att efter trettio år av postmodern dekonstruktion av modernismens hierarkier (och efter femtio år av rocklyrik) att ännu vidareodla föreställningen om att en specifik modernistisk versform skulle vara ödesbestämt förenad med 'vår tid'? Att denna vår tid kräver ett bestämt formuttryck, nämligen den allt slappare 'modernistiska'? Varför skulle egentligen dikt på snubblande rader vara det mest autentiska och kongeniala för vår samtid?
Och snart kommer vi att få höra det hela en gång till; den 1 juli startar Edsviks konsthall i Stockholm en grandios satsning på en retrospektiv genomgång av det norska klassiskt-figurativa måleriet med dess svenska utlöpare. Återigen kommer vi i den (självfallet oförberedda) svenska pressen att få läsa om förlegade konstformer och gammalmästerliga manér, utan att man i journalistkåren ett ögonblick tagit sig tid att problematisera sina egna föreställningar om samtidsuttryckens accepterade och 'riktiga' former..."
(David Almer, Aorta XXIII & XXIV)
För oss är det förstås inte förvånande att se Ström nu återkomma med en text om Figurationer - den utställning som debatterats flitigt ända sedan sin öppningsdag den 1 juli. Ström går däremot längre än vad vi någonsin kunde tro, hon sparar inte på krutet när hon vill misstänkliggöra utställningen och dess upphovsmän.
Jag har tidigare kommenterat den aggressiva och svepande kritik och den grunda historiesyn som drabbat de figurativa konstnärerna under debatten och därför känns det glädjande att få medhåll från oväntat håll, nämligen från Knut Ljøgodt, direktör för Nordnorskt konstmuseum, som medverkar i en radiodebatt på NRK. Han beklagar hur svenska konstkritiker tagit debatten och påpekar att man borde varit bättre förberedd. Radioinslaget är också örongodis eftersom reportern med bara några enkla frågor (Exv "Men menade du inte det du skrev?") lyckas få Anna Brodow Inzaina att framstå som direkt korkad.
Korkad är väl också det man helst vill tro att Eva Ström är. Men förmodligen ligger obildad närmre till hands. På sätt och vis påminner hon om 1800-talets småborgerliga akademidiktare i sitt fördömande av allt hon inte förstår. Vad vill hon egentligen säga med sin artikel? Är Trine Folmoe nazist? Eller Per Ung?
Och på Vilks blogg fortsätter debatten, även om den nu urvattnats en smula efter en lång rad intressanta inlägg.
Carl Forsberg
4 kommentarer:
Det kulturradikala etablissemanget förnekar sig inte. Låt oss hoppas på fler klavertramp av detta slag så kanske till och med den vanliga läsekretsen börjar ifrågasätta vad det är för uppfattningar som basuneras ut från snart sagt alla kultursidor i detta land.
Ja, så kan man ju tycka. Men när man varit med om det tillräckligt många gånger vill man ju helst möta en seriös analys, en genomgång av den presenterade konsten på dess egna villkor.
Vad jag menar är att vi förhoppningsvis får se ett slut på eländet. Folk börjar ledsna. Kanske kommer vi att få se seriösa analyser igen, när det sjunkit in hos redaktionsledningar att det är vad som efterfrågas. För vem vill egentligen läsa sådant som Ströms recension?
Det kan jag hålla med om. Både Ström och Brodow Inzaina gick för långt och det tror jag de flesta ser, även de som till äventyrs inte gillar Figurationer.
Skicka en kommentar