Progressivt?

Strax utanför en av Sveriges större städers stadskärna finner man vidstående mystiska byggnad. För en retrogardist väcker förstås den stora metalloggan på väggen orealistiska fantasier. Kan man lämna in ett fragmentariskt videokonstverk här och hämta ut en oljemålning? Lämna in en torr språkmaterialistisk hostning och få ut en klingande knittel? Och vad är det för restprodukter som hamnar i den röda containern?

Vem är anställd och vad besitter de egentligen för kompetens? Känner Statens Kulturråd till den subversiva verksamheten och får de i så fall något stöd?

Men som vanligt slår verkligheten till som en örfil. Bakom tegelfasaden döljer sig en klinik för plastikkirurgi.

Lästips

DN:s Dan Jönsson skrev i söndags en intressant essä, "Den osynliga auktoriteten", och nämner bl.a. Christopher Rådlund som ett svenskt exempel på de "passionister" som Merete Sanderhoff i sin bok Sorte billeder kallar de traditions- och hantverksmässiga konstnärer som reagerat på den postmoderna institutionaliseringen och likriktningen i samtidskonsten.

"Passionisterna, skriver Sanderhoff, ställer sig på snart sagt varje punkt i programmatisk opposition mot den avantgardistiska traditionen. De betonar verket, inte processen, sätter tekniken framför idén och talar hellre om att gå på djupet än att överskrida gränser. De ägnar sig åt 'gammalmodiga' genrer som landskap, historiemåleri och allegorier. Men framför allt avvisar de kategoriskt den reflekterande ironi och distans som genomsyrar samtidskonstens överskridanden i Duchamps efterföljd. I stället fylls deras verk av melankoli och patos (därav Sanderhoffs beteckning 'passionister'). Långtifrån det konceptuella måleriets undersökningar av det egna mediets konventioner använder de måleriet till det som det av tradition har använts till, nämligen till att berätta något allmängiltigt om den mänskliga existensens villkor i bild."

Man kan nog lika gärna byta ut "passionister" ovan mot "retrogardister", och applicera det på litteraturen om man så vill.

Rädda Asplunds bibliotek i Stockholm

Äntligen ett vettigt inlägg i debatten (SvD 10/3 2008) kring förfulningsprojektet som föreslagits som ny biblioteksbyggnad. Retrogardet håller helt med Horace Engdahl och hans kompisar:

"Nya lösningar av biblioteksfrågan på annan plats måste nu prövas. Det finns inga rimliga skäl att degradera Asplunds världsberömda byggnad och det sammanhang den är infogad i."

Vi ställer oss också frågan när det är dags att ifrågasätta den befängda, men uppenbarligen av alla nutida arkitekter självklara, idén om att arkitektur måste "sticka ut"; vad hände med idén att arkitektur rimligen hellre bör "smälta in"? Som länk mellan 20-talsklassicism och funkis smälter den gamla byggnaden in i sin omgivande arkitektur, men den nya kontorsliknandes legobitsbyggnaden som är presenterad som nybyggnad hör snarast hemma vid Kista galleria. Har inte Stockholm lärt sig något alls efter steriliseringen av de tidigare så levande Klarakvarteren?

För att citera Verner von Heidenstam i brev till Sven Stolpe: "Jag har inget emot funkis, bara den inte stötvis plockas in bland gamla Stockholmshus utan samlas i en stadsdel för sig som på Kungsholmen. Där passar den med sina sydländska platta tak och sina balkonger, på vilka (oläsligt ord) och andra tjuvar böra ha bekväm gångbana. Ja, där är den stadsdelen som ett samlat helt rent av vacker. Ett Stockholm är det inte men ett Valparaiso eller något sådant." (Stolpe, Sven, Myt och verklighet, 1972)

Aorta INTE i Malmö

På grund av väder och vind (och en av SJ bortslarvad lokförare (!)) fastnade Aortas redaktör Almer i natt i Nässjö och fick återvända till den svenska hufvudstaden. Aorta är av denna anledning tyvärr inte med på mässan i Malmö i dag.

Däremot läste redaktör Almer i det nattliga småländska infernot två dikter av Harry Martinson som han gärna delar med sig av:

Folksagehimmel

Nattvinden driver ihop folksagehimlar,
månsilvrade skyar
krulliga och tusenmila.
Nu öppnar många gamla böcker sina skrin.
Allt är orimligt och välbekant.
Vandra till skogsberget.
Läs dig bort till dessa skyar medan tid är.

Att verkligen leva

Att verkligen leva är att våga välja sina vyer
mera än att låta sig tvingas att välja sin verklighet.
Jag råder dig att utspy den verklighet du avskyr ur din mun.
Dröm gärna och helst vad tiden inte vill.
Var otidsenlig framåt och bakåt.
Den närmaste tiden är våldtagen och belagd med alla tänkbara bojor
inte minst i nyttans och den fadda trevnadens
med dess andligt billiga trygghetsvadd och dess leksaksvagn åt alla.

Aorta på "Smått förlagt" i Malmö den 23/2

Kom till Malmö, Bergsgatan 29, den 23/2 2008!

Aorta kommer att delta i mässan Smått förlagt. Där har ni chansen att bläddra i och införskaffa en alldeles egen Aorta, samt även annan utgivning från Carl Forsbergs bokförlag. Den som vågar kan även ta risken/möjligheten att samtala med en äkta retrogardistisk redaktör.

"Under hela dagen fylls Inkonst med utställare som har sin ugivning till försäljning och i teatern och på logescenen arrangeras paneldiskussioner, rundabordssamtal och uppläsningar."

Plats: Inkonst, Bergsgatan 29, Malmö - Klubben Foajén Teatern
Tid: 11.00-18.00
Entré: 20 kr
Ålder: Fri

Avantgardism - retrogardism

En artikel,"Avantgardism eller retrogardism – vad är frågan?", som publicerades på tidskrift.nu kunde varit startskottet på en intressant diskussion kring begreppen avantgardism och retrogardism. Istället väljer skribenten Thomas Sjösvärd att smutskasta Axess magasins chefredaktör Johan Lundberg, som Sjösvärd menar "[...], i takt med att han fått mer utrymme, visat sig vara galen [...]".

Tidskriften Aorta tar skarpt avstånd från att användas som tillhygge mot Axess och i den sedan länge pågående personförföljelsen av Axess' chefredaktör Johan Lundberg (som bl.a. kunde följas i pressen i våras). Däremot välkomnar vi i sig en debatt kring avantgarde-begreppets olika faser och ansikten. För den här gången har vi dock mist lusten att deltaga i samtalet - åtminstone i digital form.

Recension av Aorta i Norrbottens-Kuriren

Norrbottens-Kurirens recension av Aorta #18 från den 15/1 2008 kan läsas här. Utdrag:

"I övrigt skriver Jelena Selin lärt om kopplingen mellan vin och metafysik, medan redaktören Carl Forsberg ägnar sin text åt ett nyutgivet standardverk inom den psykedeliska litteraturen: Ernst Jüngers Psykonauterna. Och något utanför temat publiceras ett utdrag ur Charles Baudelaires elaka och roliga reseskildring Belgien avklätt. Ett sällsynt gormande utfall, där Belgien och belgarna får klä skott för allt ont som mänskligheten drabbats av: 'Det är lika svårt att definiera den belgiska karaktären som det är att klassificera Belgaren på varelsernas skala. Han är en apa, men han är blötdjur.'
Men vilken energi i attackerna. Vilket gott humör i allt det hätska. Skrivandets rus."