På Lars Vilks blogg kan man läsa ett par intressanta inlägg i debatten kring klassisk figuration kontra Vilksk relativiserande idéer där han sätter exemeplvis Nerdrum i samma rum som annan samtida konst . Det påminner om hur Thomas Sjösvärd tidigare i en debattartikel försökte trolla bort en spännande och viktig diskussion till ett glas pissljummen mellanmjölk.Läs med fördel Håkan Sandells inlägg här, här och kanske bäst här.
Utdrag: "Jacob C[s] [ ...] iaktagelse av Guldålder-föreställningens avgörande betydelse kulturellt, det även utanför Europa och generellt civilisatoriskt, är förvisso helt riktig. Du har den hos aztekerna som bygger sin värld, kring Texoco-sjön, på fundamentet av just sin guldåldersföreställning om en föregående kultur: toltekerna, de överlägsna guldsmederna etc. J har f ö kanske inte i den här diskussionen att göra då det inte ett ögonblick föresvävat mig att gallerikonsten (eller biennalkonsten) skulle ha en central plats i den framtidens kultur vi redan är på väg in i. J lämnar f min del helst konstgeschäftet som ämne, men att Michelangelos f i n g r a r visste mer än nog om antiken står klart; vad Vilks själv menar om den saken väger lätt. Någon reser till München för Leonardos madonnas skull, andra gör det inte. I själva verket är förebilden avgorande vid utveckling. När man rent formellt, under kontroverser, etablerar matriser för hur de klassiska grekiska och latinska versmåtten bör tillämpas på svenska, under 1500-talets andra halva, så sker det innanför tanken om en överlägsen kultur men ger i diktkonsten den första lokala landvinningen - och nyblomstringen - sedan övergången mellan hedendom och kristendom, mellan fornyrdislag och knittel (ja, nu tråkar j ut några av konstnärerna här, men tänk bara på hur det tråkat ut Mig att läsa “konst”inläggen på sidan, inget förbarmande där). Perserna importerar - under en guldåldersföreställning, en kulturmyt - de arabiska versmåtten, lyckas tillämpa dem på sitt mosträviga indoeuropeiska språk, och blomstrar, i sin kultur, själva under 1100-talet; de muslimska indierna (Mogul) övertar så i sin tur dessa persiska versmåtten, under 1500-talet, för att så blomstra, i sin poesi, under 1700-talet. Så här rör sig kulturen: i korsbefruktning, under nostalgi, och i nyvinningar, innanför myt och och verklighet om vad som har varit, detta borde vara en självklarhet. De indonesiska folken lyckas först, under inflytande av hinduismen, med att bruka versmåtten innanför klassisk sanskrit ('kakawin') i sina egna språk på Bali och Java, för att sedan under den muslimska framryckningn i tillägg tillämpa också de arabiska versmåtten i diktning På morsmålen; återigen utifrån en uppfattning om vad man vill leva upp till så skapar man sitt eget. Den som tror att idéer om en kulturell höjdpunkt som föregått en i tid skulle utgöra ett osunt problem är en amatör vad gäller civilisationsprocess; 'missförstådda' idéer kan man ju alltid kalla det, som Vilks gör. Vad är väl Inte en kulturell missuppfattning eller en missuppfattning mellan kulturer och tider? Si, det vet bara han. Kom vänligen också ihåg att en rak kronologisk tid utgör ngt historiskt nytt: Guldålderns placering i det förflutna var alltså bara realativ. [...] H. S."
D. A.
