Expressens Forsbergs och Svenska Dagbladets Brodow Inzainas recensioner av "Figurationer – realism och romantik i norskt samtidsmåleri" – bok och utställning – inger intryck av ett ytligt journalistiskt skummande, mer än en grundlig konstkritisk analys.Handlar det om tidsbrist eller förutfattade meningar? I det förra fallet får man väl skylla på samtida mediala prioriteringar, och inte fästa någon uppmärksamhet vid symptomatisk knappa utlåtanden. I det senare fallet, i fråga om ideologiska förtecken, så kan deras respektive "analyser" tolkas som obehag inför det okända; som en följd av en klent utvecklad familiaritet med en lång historia av idéer som bryter med en numera cementerad konstuppfattning. Den modernistisk historieskrivningen har inte visat mycket intresse för de parallella utvecklingslinjer som klassiskt figurativt måleri. Den modernistiska tolkningsmodellen har förträngt dessa. Av gammal vana uppfattar konstkritiker antipatiskt klassisk-romantisk och hantverksbaserad figuration som överspelad och anakronistisk.
Forsbergs kritik ger inte mycket annat att bedöma än just det sista. Expressens insats kan liknas vid att sätta ett popsnöre som hört talas om John Cage att recensera en konsert med Arvo Pärt. Föga berörande analytisk vidd. Däremot visar Brodow Inzaina en smula mer vilja till reflektion, vilket kan förtjäna några kommentarer.
Att medvetandet om Nerdrums existens dominerar Brodow Inzainas perspektiv överraskar inte. Å ena sidan för att styrkan i Nerdrums projekt otvivelaktigt har nått in i medvetandet lika mycket hos en svensk som en internationell publik, å andra sidan för att ingen längre förvånas över att konstkritiker, i bästa journalistiska manér, vant sig vid det enklast säljande uppslaget – den för resonemanget lättillgängligaste kroken.
Brodow Inzaina avslöjar således att någon djupläsning av utställning och bok inte föreligger (för att inte nämna Expressens Forsberg…). Brodow Inzaina har dock insett att vi uppfattar "en återgång till hantverkmässig skicklighet och traditonsbevarande som betydelsefull och ett alternativ till samtidskonstens mainstream med installationer, konceptkonst, provokationer och diverse upptåg". Då måste väl kommenteras att ingen i sammanhanget omhuldar något slags "återtåg" i anakronistsk mening, och att vi inte föreslår att klassiskt måleri ska ta över hela konstscenen. Vilket vi dessutom menar tydligt framgår av både boktext och utställning. Av gammal vana brukar en regerande underskog av "intellektuella" dock använda ordvändningar som "återgång" för att underförstått moraliserande peka på tendenser inom en föreställd kontrahentisk skala (från progressivt ti
ll reaktionärt).I tråd med detta omtalar Bronow Inzaina: "… obehagliga påminnelser om ideologistyrd konst där realism varit påbjuden och obskyra romantiska traditioner" och efterfrågar en problematisering av detta, i bästa politisk korrekta stil. Sålunda berör hennes text ett tragiskt kapitel inom modern konstuppfattning. En problemställning som ju egentligen både utställningen på Edsvik konsthall och boken från Atlantis förlag bemöter och dementerar. Ett citat som i boken från den anarkistiske romantikern Odd Nerdrum borde räcka:
"Det hade inget med högerpolitik att göra. Det var lika dumt. Allt var dumt runt en. Världen var dum, men detta var något mer än ett ungdomligt svärmande. I allt låg en gnista närd av drömmen om något egentligt, (…)"
Brodow Inzaina har vidare lagt märke till att ”Figurationer – realism och romantik i norskt samtidsmåleri” omfamnat olikartade figurativa konstnärskap, men tydligtvis utan att gå djupare in i konsekvenserna av detta. Hon omtalar lika "noggrant" en "konstvetenskaplig jargong" i bokens text, vilket lika mycket smickrar som roar underteckad som inte på något vis behärskar någon sådan jargong. Ändå understryker antagligen en sådan bedömning kritikerns förutfattade förväntningar under läsningen - eller antyder kanske en i övrigt fattig omgång med konstvetenskapliga texter? Om ändå Brodow Inzaina är något på spåren när hon omtalar "en konstvetenskaplig jargong utan att några egentlig intelligenta analyser görs av konstens innehåll", får man tvärtom anta att bokens textinnehåll fyller sin funktion som uttolkare av det norska figurativa måleriet. För avsiktligt undgår den att infoga sig slika tendentiöst samtidsmässiga problemställningar som Brodow Inzaina efterfrågar och (om man får döma av hennes egen s.k. recension) uppskattar som intelligent analytisk förmåga.
Bokens lyriska bidrag av Håkan Sandell och Pia Tafdrup understryker en grundläggande poetisk inlevelse i förhållandet till det konstnärliga skapandet. En inställning som kan konstateras vara sällsynt inom våra dagars konstvetenskapliga litteratur. Så till vida påminner "Figurationer – Realism och romantik i norskt samtidsmåleri" inte mycket om den massiva anhopningen av kvasivetenskaplig analys i tidens tecken. Läs nedanstående för boken karaktäristiska utdrag, om den skicklige norske landskapsmålaren Marius Moe:
"Förnyelsen är antydd i skimret runt spröda grenar och grässtrån. Förändringens smekande vindar rör sig varsamt över äng och strand; tid och liv beskrivs i obegripligt varsamma valörer."
Christopher Rådlund
