RETROGARDISM etcetera

NY BLOGG: RETROGARDE.ORG

2010-01-25T23:18:00.000-08:00

Denna blogg upphör att uppdateras från och med i dag. Varför?

Natten till den 26 januari publicerades retrogarde.org - en portal för det skandinaviska retrogardet. Den sidan tar över denna bloggs funktion - därför hänvisar vi er dit.

På retrogarde.org kommer du att kunna läsa om modern traditionsbaserad konst och litteratur, inte sällan med en esoterisk vinkel men alltid med den särpräglade estetik som vi under åren utvecklat. Vi presenterar material ur det förflutna för framtiden.

Vi hoppas att du vill botanisera i vårt rika arkiv och hitta ny inspiration till ytterligare utflykter genom vår kommenterade länksamling.

Hemsidan är nära kopplad till tidskriften Aorta och Carl Forsbergs Bokförlag men driver också en fristående blogg med flera skribenter från Sverige och Norge.

Vi tror att du som intresserad av konst och litteratur kommer att ha stort utbyte av retrogarde.org och det vi publicerar där.

De varmaste hälsningar,
Carl Forsberg och Aortas redaktion

Röster om retrogardet i radio

2010-01-07T01:11:00.000-08:00

När Mårten Arndtzén, SR Kulturnytt, beskrev konståret 2009 lät det bl.a. så här rörande Figurations-utställningen på Edsvik:

"Somliga av de norska målarna kallar sig 'retrogardister' och tycker illa om allt modernt, en motvilja som ibland formuleras i ganska populistiska termer. Kanske var det det som fick ett par kritiker att tappa fattningen? För egentligen är retrogardisternas vurm för fantasin och konsten, med stort K, helt i takt med tiden. Som del av en rörelse vi sett de senaste åren: från samhällsengagemanget till mer estetiska frågor, från verklighet till fantasi, från raka dokumentärer till mer komplexa bildvärldar."

The New Criterion presenterar retrogardet

2010-01-05T12:29:00.000-08:00

En av USA:s seriösare tidskrifter, The New Criterion, presenterar i senaste numret bl.a. retrogardet och Aorta, med utgångspunkt i utställningen "Figurationer" på Edsviks konsthall i somras:

Läs Bill Coyles artikel, "Swedish 'retrogarde'" här.

Dagens citat

2010-01-02T03:42:00.000-08:00

I tidningen Vi uttalar sig Daniel Boyacioglu lite trevligt modernismkritiskt:

"Om man kollar på en modernistisk diktsamling så snittar den på tre rader per sida på 54 sidor. Det är 162 rader. Det kan man ju klämma ur sig på fem arbetsdagar."

D. A.

"Övertygande svar på Figurationers gälla kritik" - Aorta i SvD

2009-12-23T00:36:00.001-08:00

Martin Lagerholm skriver i dagens Svenska Dagbladet (2009-12-23) om nya Aorta (tyvärr ej online):

"Övertygande svar på Figurationers gälla kritik

Tidskriften Aortas senaste dubbelnummer (25-26), 'Tradition och radikalism', tar inte helt överraskande avstamp i en av årets mest ihärdiga kulturdebatter: 'Figurationersfejden' mellan avantgardismvurmarna och de kulturkonservativa.
Att Aorta själv fortsätter att dväljas under sin klargörande devis - Tradition är förnyelse - är en hugsvalelse, som i det här fallet resulterat i ett fullmatat häfte med plats för såväl Pasolini som Goethe, Olga Sedakova som W. H. Auden, men också för Håkan Sandells omdömesgilla och övertygande svarsartikel på Eva Ströms och Peter Cornells gälla kritik av utställningen 'Figurationer' på Edsviks konsthall. Att låta Peter Lindes harmoniska - figurativa! - bronsskulpturer illustrera numret, kan därför inte betraktas som annat än kongenialt."

Och bland annat därför, kära läsare, passar ju Aorta så utmärkt som julklapp till den bildningstörstande! Julafton är i morgon, så passa på att springa till bokhandeln redan i dag för att köpa nya Aorta!

D.A.

"Aorta har allt jag vill ha" - recension i KvP

2009-12-22T00:11:00.000-08:00

Jenny Maria Nilsson recenserar Aorta i Kvällsposten med bl.a. följande ord:

"Aorta har allt jag vill ha; omsorgsfullt översatt poesi, vibrerande tragedi som i den sista intervjun med Pasolini och en retrogardistisk enkät som får mig att tro att nyromantiken förvandlas och är på väg mot en ny storhetstid. "

Läs hela recensionen!

Aorta i Malmö ikväll

2009-12-15T05:12:00.000-08:00

Aortas chefredaktör kommer till Malmö ikväll för att njuta av nedanstående evenemang. Både Jacques Werup och Tommy Olofsson bjuder på nyskrivna alster i senaste numret av Aorta, som också kommer att kunna köpas av chefredaktör Almer. Dyk upp i Malmö!

NEDSLAG I ÅRETS LYRIK

UPPSLAG TILL HÅRDA PAKET

Tidskriften Lyrikvännen

och Poesidagarna i Malmö

inbjuder till lyrisk-musikalisk salong

med

Lalo Barrubia

Kristian Carlsson

Marie Pettersson

Tommy Olofsson

Jonas Rasmussen

Lasse Söderberg

Jacques Werup

samt

Erik Magntorn

Loftet (Hedmanska gården)

tisdagen den 15 december, kl: 19:00

Inträde 40 kr

Skåne ligger nära Danmark - och Norge

2009-12-02T05:31:00.001-08:00

Som vi nämnt tidigare på denna blogg så behöver begreppet retrogardism (med sitt slovenska, och i Norden skånska, ursprung) en närmare presentation i Sverige, vilket stod fullt klart efter debatten i svensk press i somras om utställningen "Figurationer". Nationalencyklopedin hjälper inte heller de vetgirige. Definitions- och informationsproblemen i Sverige hoppas vi nu är åtgärdade med det nya numret av Aorta.

Som nämnts tidigare möter inte begreppet något motstånd i norsk press, och danskarna presenterar i encyklopedin Den Store Danske i artikeln om svensk litteratur (under underrubriken Modernism!) utan att darra på manschetten retrogardismen sålunda: "Begrebet retrogardisme er af Sandell udmøntet som udtryk for behovet for at begynde forfra på ny, som svar på den postmoderne udfordring, som gør alle stiltræk mulige i en litterær metabevidsthed."

Det är inte för inte som man åter tänker på 1890-talets litterära kopplingar mellan Skåne, Danmark och Norge. Men man skall inte vara orolig. Uppsverige med sin yra hufvudstad brukar vakna till efter ett tag.

D.A.

Occident om Aorta

2009-11-23T22:06:00.000-08:00

Lästips:

På Thomas Nydahls blogg Occident kan man läsa om senaste numret av Aorta:

"Efter att ha läst det mesta av numret i helgen vill jag särskilt framhålla att det innehåller nyskriven poesi av Jacques Werup och gammal, synnerligen läsvärd poesi av W.H. Auden, Goethe och Dharmakirti.

Numrets höjdpunkt är väl annars den sista intervju som Pasolini gav, bara några timmar innan han mördades. Kring Pasolinis död skriver också Carl Henrik Svenstedt och Håkan Sandell."

Aorta 25+26: Tema Tradition / Radikalism

2009-11-18T03:58:00.000-08:00

Samtidigt som detta rykande färska, och ovanligt feta (146 sidor!) nummer sattes ihop for begreppet »retrogardism« runt mer än någonsin på svenska kultursidor, i efterdyningarna av utställningen »Figurationer« på Edviks konsthall i somras. Egentligen borde det vara glädjande att begreppet som sådant vinner mark men som det har sett ut verkar begreppsbrukarna, ofta kritiker, likställa retrogardism med en allmänt nostalgisk kulturkonservatism, vilket blir förminskande. I debatten verkade det som att radikala avantgardismvurmare stod mot »de kulturkonservativa«, som raskt fick en »retrogardistisk« stämpel i pannan. Detta är intressant. Vi ser nämligen här i Skandinavien just nu en historiecyklisk återkomst av både det kulturradikala och det kulturkonservativa projektet som återvänder i nya förbittrade utgåvor, med krav på val och underkastelse. Inom den retrogardistiska grupperingen förblir vi dock – och det måste understrykas – inriktade på att transcendera denna tungt beväpnade 1800-talsmotsättning och går en friare väg.

Passande nog hade vi på Aorta redan skickat ut en enkät till ett antal mer eller mindre uttalade retrogardister för att problematisera begreppet; vi hoppas att resultaten, som kan studeras i detta nummer, kan svara på den brist på insikt om den skandinaviska retrogardismens snart 15-åriga historia och utveckling.

Retrogardismen behövs i dessa binära tider.

Men det är bara början på numret: Som den enda seriösa tidskrift som introducerar nyöversatt nyskriven och äldre poesi har vi redan nått långt, men detta nummer är en guldgruva. Vi
kan ge er översättningar av en rad ryska poeter: Regina Derieva, Olga Sedakova, Ilja Fonjakov och Marina Tsvetajeva (översatta av Annika Bäckström, Hans Björkegren, Barbara Lönnqvist och Søren Sørensen), men även äldre poesi av W. H Auden (Malte Persson), Dharmakirti (Håkan Sandell), Goethe (Augustin Mannerheim) och Elyâz ebn Yûsof Nezâmi (Bo Utas).

Dessutom har vi äran att kunna presentera nya dikter av Jacques Werup, Tommy Olofsson och Eirik Lodén!

Dubbeltemat Tradition och Radikalism gestaltas bl.a. genom essäer om musik av Thomas Nydahl (fado) och Lars Anders Johansson (svensk vistradition); Arve Omtvedt Berndtzen om orfiska kontroverser, Alexander Ibsen om George Steiner och Ronny Spaans om Olaf Bull, samt inte minst genom specialblocket om Pier Paolo Pasolini där Aorta med hjälp av översättaren Nina M. Olsson för första gången på svenska kan presentera Furio Colombos intervju med Pasolini, en intervju som blev Pasolinis sista. Carl Henrik Svenstedt skriver i samband med det om sina minnen från Italien när Pasolini mördades.

Numret illustreras av skulpturer av ingen mindre än Peter Linde. Och ändå finns här mer, ovanligt mycket mer.

Detta nummer blir förhoppningsvis en fackla i höstmörkret för er trogna läsare. Aorta har varit, är och kommer att vara en röst som gör skillnad. Det är vår övertygelse.

Köp ditt nummer nu genom att maila redaktionen på retrogardism@gmail.com, eller knata till följande inköpsställen med en hundralapp:

Stockholm: Akademibokhandeln City, Press Stop/Pressbyrån Västermalm (Västermalmsgallerian), Hedengrens bokhandel (Sturegallerian), Press Stop Söder (Götgatan 31), Akademibokhandeln Skrapan (Götgatan 78/Skatteskrapan)

Göteborg: Press stop Drottninggatan (Drottninggatan 58), Vänder sig om (Andra Långgatan 22)

Malmö: Tidskriftsbutiken Malmö (S Förstadsgatan 18)

Lund: Press Stop (Klostergatan 8)

Karlshamn: Antikvariat Bode Carlshamn (Ronnebygatan 15)

Norrköping: Antikvariatet i Norrköping

Sunne: Kvarngatans Tobak

Retrogardism som glosa

2009-11-16T09:44:00.000-08:00

Söker man på retrogardism på Nationalencyklopedin får man följande svar: "Menade du: petrogradsovjeten eller radiometri?". På motsatt vis tas glosan för så självklar i Norge att den inte behöver definieras längre. I veckans nummer av Morgenbladet recenseras den i Stockholm pågående Caspar David Friedrich-utställningen på Nationalmuseum i Stockholm. Recensenten inleder så här back laid:

"Friedrichs allegoriske landskaper er i dag på en måte både postmoderne ikoner og retrogardistiske fikseringspunkter, så det er for all del på sin plass å granske ham med jevne mellomrom."

D.A.

PS. Aorta hämtas från tryckeriet på tisdag, och skickas ut innan fredag till prenumeranter och återförsäljare. DS.

Aorta till trycket

2009-10-21T08:13:00.000-07:00

Aorta nr. 25+26 med tema Tradition och Radikalism gick precis till tryck, och distribueras fortast möjligt.

Vi på Aorta är stolta över att kunna presentera Peter Linde, vars skulpturer illustrerar numret. Detaljerat innehåll får vara en hemlighet så länge, men vi kan avslöja att dubbelnumret är 146 sidor tjockt (!) och innehåller allt från intressanta essäer om fado, svensk vistradition, Pasolini, Olaf Bull och orfiska kontroverser till en retrogardistisk frågeenkät och högkvalitativa nyöversättningar av en mängd ryska kvinnliga poeter. Dessutom är numret kryddat med en mängd nyskrivna alster.

Håll utkik efter nya Aorta!

Pasolini i Aorta

2009-10-02T04:48:00.000-07:00

Ett nytt nummer av Aorta står under slutredigering och lämnas i nästa vecka till trycket. I ett fullspäckat nummer bjuds det bland annat på ett litet temablock runt Pier Paolo Pasolini.

Nina M. Olsson har översatt Pasolinis sista intervju, som Håkan Sandell skrivit en introduktion till. Carl Henrik Svenstedt berättar och minns de upprörda känslorna i Rom dagen efter mordnatten.

I väntan på det så vill vi gärna delge en kort film där Pasolini läser upp sina dikter för den lyhört lyssnande poetkollegan Ezra Pound:

En politruk på Dagens Nyheter

2009-09-30T12:00:00.000-07:00

Efter att Jessica Kempe den 22 september i Dagens Nyheter i sitt konspirationsteoretiserande tydligtvis gått över även det juridiska strecket i sina påhopp på den klassiskt figurativa konsten och på retrogardismen, så inkom repliker från Atlantis förlag och från Axess magasin. Dessa refuserades av DN:s idé- och kritikredaktör Ulrika Milles. Anmälan till Pressens opinionsnämnd följde och Ulrika Milles barska svar vändes efter en mildare trall, som vi bedömer efter inrådan från DN:s juristfolk. Kapital stod mot kapital och moralen tog efterrättning.
Efter den nattliga kovändningen stod så repliker från bland andra Peter Luthersson, förläggare på Atlantis, på pränt i DN den 29:e. "Jessica Kempe ansluter till en kulturradikal förtalskultur" löd rubriken.

Att även bloggarna Nya Babylon och Retrogardism etc samt tidskriften Aorta även de var utpekade mål för Kempes smutskastningsförsök glömdes dock märkligt bort i sammanhanget. Ja, att det i själva verket var "den retrogardistiska rörelsen" som var huvudmålet har alls inte inneburit att Aorta getts tillfälle att svara i DN. Tvärtom förklarar Milles i ett näbbigt svar att vi inte ges samma replikrätt. Förklaringen är enkel, på Axess och Atlantis har man tillgång till stora ekonomiska resurser med tillhörande advokater. Ulrika Milles känner utmärkt vikten av att ge efter för de stora kapitalinnehavarna, men behandlar vanliga medborgare med en annan måttstock. Att hon är intresserad av moralfrågor visar återkommande hennes DN-artiklar, men med hedern stod det alltså sämre till.

Håkan Sandell

Uppdatering: Läs även svar på tal på Nya Babylon.

Öppet brev till kronprinsessan

2009-09-27T02:11:00.001-07:00

Under lördagen på bokmässan passade chefredaktör David Almer och ansvarig utgivare Carl Forsberg på att presentera det senaste numret av Aorta (Monarki och snille). Forsberg läste i samband med detta upp sitt öppna brev till kronprinsessan Victoria som publicerades i samma nummer. Trots den stora mängden människor på plats lyckades Almer ta ett fotografi.

Brevet publiceras även nedan.

Till Hennes Kungliga Höghet Victoria Bernadotte

Ers kungliga höghet minns kanske inte mig men jag har väldigt starka minnen av Ers kungliga höghet. Det var nämligen så att vi gick i samma klass under mellanstadiet, i Ålstensskolan. Ers kungliga höghet och jag umgicks inte särskilt mycket under den här tiden, vi hade våra separata vängrupper och Ert schema var redan vid den här tiden väldigt uppbokat utanför skoltid.

Men jag minns att Ers kungliga höghet kom till en avskedsfest för en pojke i vår klass, en rödhårig, lite knubbig kille (hans namn har jag förstås glömt, trots att han och jag var vänner) som skulle flytta till Hong Kong med sina föräldrar. Vi fick små porslinsskålar med kinesiska tecken målade på som en avskeds- och minnesgåva. Mina föräldrar har faktiskt kvar den där skålen – de har sockerbitar till kaffet i den.
Men det var inte min mening att tråka ut Ers kungliga höghet med gamla mellanstadieminnen. Nej, mitt brev har ett uppriktigt ärende. Jag har ett förslag som jag tror kunde gagna både Ers kungliga höghet och mig – men kanske framför allt ge en bredare folklig förankring för kungahuset och ätten Bernadotte och samtidigt vara till förmån för det svenska kulturlivet.

Mitt förslag är inte på något sätt spekulativt och jag framför det i den största ödmjukhet, fullt medveten om att Ers kungliga höghet redan är omgiven av duktiga och erfarna rådgivare som möjligen redan förberett liknande planer inför Ers kungliga höghets tillträdande som regent. Samtidigt vill jag poängtera vikten av att detta förslag kommer från en företrädare för det fria kulturlivet – och därtill levererat genom en publicistisk plattform som alltid respekterats för dess integritet, kvalitet och frispråkighet. Det är viktigt för mig att detta förslag överlämnas som ett öppet brev så att det förhoppningsvis kan väcka till liv en diskussion som borde föras såväl av hovet som av det fria kulturlivet och givetvis dem emellan.

Med risk att ytterligare tråka ut Ers kungliga höghet kan det, innan jag går in på själva förslaget, finnas anledning att något kvarhålla sig vid just den publicistiska plattform varmed detta förslag framförs, nämligen tidskriften Aorta. Man kan knappast begära att Ers kungliga höghet skulle vara bekant med den idéströmning, retrogardismen, som bildat tidskriftens intellektuella fond – därtill är strömningen ännu inte tillräckligt vitt spridd och accepterad. Om Ers kungliga höghet ändå till äventyrs skulle vara inläst på ämnet skulle jag tro att mitt förslag kunde komma att förvåna Er. Det är ju otvetydigt så att retrogardet redan i sitt embryo framhävt sin anticentralistiska karaktär. Ett exempel på det är poängterandet (förvisso inte särskilt originellt) av det iriska druidväsendets gradvisa deklination vid dess införlivande i kristna hov. Mer talande är kanske faktumet att Peter Luthersson i Svenska Dagbladet redan under tidigt 2000-tal kom att karaktärisera retrogardismens politiska kompassriktning som »anarkokonservativ« – en etikett som inte helt ogillades inom rörelsen.

Skulle man då inte kunna misstänka att avsikten med mitt förslag, eller egentligen vilket förslag som helst, som levererades just genom denna publicistiska plattform, i själva verket hade en helt annan agenda än den uttalade? Man kunde exempelvis misstänka att tidskriften Aorta ville utnyttja den speciella mediala uppmärksamhet som åtföljer Ers kungliga höghets i dagarna proklamerade förlovning. Med anledning av denna faktiskt fullt berättigade misstanke hoppas jag att Ers kungliga höghet tillåter mig en kort utvikning vars avsikt det är att en gång för alla fastställa uppriktigheten i mitt uppsåt.

Min åsikt om avtal som ingås är att de för att vara så framgångsrika och hållbara som möjligt bör förverkliga tanken om en »win-win« situation, d.v.s. att båda parter upplever avtalets villkor som fördelaktiga. En virtuell sådan situation kan förstås uppnås genom skickliga förhandlingar och genom ett gynnsamt framställande av avtalets villkor men den faktor som i huvudsak avgör avtalets hållbarhet är huruvida verkligheten motsvarar förväntningarna på avtalet.

Det förslag som jag nu är i begrepp att lägga fram – och ja, jag erkänner jag går något omständligt tillväga – menar jag presenterar just en sådan »win-win« situation. Om jag nu inte är beredd att kompromissa med retrogardets antiauktoritära idétradition vill jag ändå mena att mitt förslag kan finna sin relevans i dess symboliska karaktär.
Jag vet inte om Ers kungliga höghet någon gång fått tillfälle att se filmen Natten i Varennes av Ettore Scola. I den finns hursomhelst en genialisk scen som för mig omedelbart förklarade monarkins symboliska värde. Handlingen i korthet: den för sin samtid – den franska revolutionen – mycket kände författaren till erotiska historier; Restif de la Bretonne, får nys om den franska kungafamiljens förestående flykt. Han förföljer dem, inte för att hindra dem utan för att han likt alla författare av rang inte kan motstå upplevelsen av att förstå och transcendera de avgörande ögonblicken i sin omgivning. Han lyckas slå följe med drottningens förtrogna vän Sophie de la Borde, spelad av Hanna Schygulla, som bär på ett mystiskt paket. Paketets innehåll avslöjas när revolutionsgardisterna sparkar in dörren till det rum i det lilla värdshuset i Varennes där sällskapet gömmer sig. Det är kungens sobelmantel. Sophie de la Borde har under tiden hunnit trä manteln över en trämannekäng och precis när soldaterna bryter in tycks tiden liksom stanna. De beväpnade gardisterna tvekar. Hanna Schygulla – hon har för mig vid detta ögonblick upphört att vara skådespelerska och gestaltar nu snarare ett närmast arketypiskt skeende – vänder dem ryggen och niger sirligt, utstuderat långsamt inför sobelmanteln.

Detta förklarade allt för mig. Monarkin bör inte främst motiveras genom rationell logik. Monarkins idé är av estetisk natur och i sin renaste form faktiskt en möjlighet att uppleva en mytologisk verklighet. Just denna mytologiska verklighet och möjligheten att uppleva den i sin samtid förklarar retrogardets dubbla fascination för monarkin.

Det är mycket möjligt att jag kunde ha framställt min sak på ett mer elokvent vis. Men jag tror ändå essensen av det jag velat säga har framgått. Om Ers kungliga höghet finner någon som helst relevans i ovanstående resonemang borde det också följa att det ligger i kungahusets intresse att upprätthålla detta symboliska värde. Ja, att det i själva verket är upprätthållandet av detta symboliska värde som motiverar statsskicket monarki.

Och därmed över till själva förslaget. Jag ber Ers kungliga höghet att deklarera Ert stöd för de fria konsterna. Exakt hur en sådan deklaration skulle kunna se ut tror jag i det här läget – när förslaget just lämnats – är alldeles för tidigt att säga. Däremot tror jag mig kunna förutsäga en sådan deklarations, om den är ärlig och också åtföljs av handling, konsekvenser. För det första skulle en ny respekt för det kungliga ämbetet omedelbart märkas. De fria konsterna är i vår sekulariserade tid människans närmaste och mest erkända väg till andliga förnimmelser. Genom kungamaktens erkännande av vikten av dessa förnimmelser skulle man sända en signal om återupprättelsen av monarkins symboliska värde. Och jag vill tro att detta skulle äga rum helt instinktivt hos merparten av svenskarna, utan egentligt behov av ovanstående förklaring – just därför att det handlar om symbolik.

För det andra skulle de fria konsterna tjäna på den kungliga uppmärksamheten. Det är ju knappast någon hemlighet att de flesta kulturaktörer, även de största institutionerna som operor, konserthus och stadsteatrar, ständigt kämpar mot sina magra ekonomiska ramar. Även om Ers kungliga höghets eventuella deklaration om stöd till de fria konsterna inte skulle åtföljas av ett substantiellt ekonomiskt stöd till dem – vilket jag självklart hoppas att den gör – vill jag tro att Ers kungliga höghets närvaro vid och intresse för vernissager, poesiuppläsningar och musikaliska framträdanden skulle betyda en hel del i ökat besökarantal.

För det tredje – och detta skäl är möjligen något underordnat de två ovanstående, givet sakens symboliska/mytologiska natur, men därmed inte oviktigt – tror jag att en deklaration skulle vara välgörande för vår nation. Flera rapporter och teoretiska verk (varav jag särskilt vill framhålla Manuel Castells trebandsverk Informationsåldern) visar ju hur vi i västvärlden generellt är på väg från industriell produktion till en tjänstebaserad ekonomi. Kulturskaparnas entreprenörskap bör verkligen inte underskattas i en sådan utveckling. Om det som man traditionellt talar om som de fria konsterna möjligen inte genererar en uppseendeväckande hög ekonomisk omsättning i jämförelse med andra sektorer – vilket de gör om man därtill räknar vad som kallas upplevelseindustrin eller kreativa och kulturella näringar – så är sektorn fortfarande viktig genom den entreprenörsanda som präglar den som helhet. I mycket högre grad än andra sektorer är det bland kulturskapare man idag finner småföretag som bas för produktionen. Och dessa företag är hållbara på grund av att de inte följer vår samtids destruktiva mönster av blind vinstmaximering utan bygger på andra värden. För en djupare studie i ämnet rekommenderar jag boken Den ofrivillige företagaren (Karlsson/Lekvall) som delvis dekonstruerar myten om kulturarbetaren som just en ofrivillig företagare.

Jag vill inte påstå att en deklaration från Ers kungliga höghet till stöd för de fria konsterna enbart skulle få ett positivt mottagande. Paradoxalt nog skulle förmodligen det hårdaste motståndet komma just från kultursektorn. En anledning står troligen att finna i den särskilt i Sverige okritiska acceptansen av den dekonstruerande politiska korrekthetens förkastande av mytologiska förklaringsmodeller. En annan anledning kan vara de slentrianmässiga, men i och för sig inte svårförståeliga, sympatierna inom kultursfären för en vänstervriden politik – vilket i sin tur innebär stöd för Sveriges ombildande till republik, även om de innerst inne vill älska Ers kungliga höghet.

Ändå vill jag mena att mitt förslag har stora möjligheter att realiseras. Globalt och inom Sveriges gränser finns idag många framstående exempel på utmaningar mot den negativa ouppbygglighet som präglar vårt kulturliv. Framför allt – men inte enbart – står de att finna bland kulturskapare som vänt sig mot förmoderna tekniker för att finna verktyg lämpade för samtida konst och kultur. Och i takt med att kulturarbetarna själva börjar inse sin egen roll som föregångare inom de generella tendens-erna mot en informations- och tjänstebaserad ekonomi ökar också den politiska flexibiliteten. Om det kommer att innebära att man exempelvis kan definiera sig som socialdemokrat och rojalist vill jag låta vara osagt men jag är inte utan hopp. Den ökande acceptansen inom kultursfären för sponsring från näringslivet – något som verkade helt otänkbart för bara ett par decennier sedan – skulle kunna tolkas som att jag har rätt.

Mer problematiskt för mitt förslag är förstås det fortsatt utbredda stödet för upprorets tradition, den institutionaliserade pseudoradikaliteten som pressar ännu formbara konststuderande ut i kriminalitet. Och här kan jag bara rekommendera en viss finkänslighet från Ers kungliga höghet. Det kommer förstås varken gagna kungahuset eller de fria konsterna om Ers kungliga höghet exempelvis bevistar vernissagen för en konstnär som inte vill se Ers kungliga höghet där. Så degraderad är tyvärr kungamaktens symboliska värde idag att Ers kungliga höghets närvaro inte automatiskt kommer att vara önskad. Mitt råd inför den situationen måste vara långsiktigt. Förtroende är avgörande inom kultursfären. Det tar lång tid att bygga upp och kan raseras på ett ögonblick. Vad jag skulle rekommendera – om Ers kungliga höghet är intresserad av mitt förslag – är bildandet av ett strategiskt råd som kan agera vägledande. Möjligen kan Svenska Akademien spela en roll i ett sådant råd. Jag tänker mig att rådet kan hjälpa till att skapa och uppdatera den kungliga kulturella profilen. Och här kommer säkert PR-kunniga personer inom hovet att fylla en viktig funktion.
Vid det här laget frågar sig säkert Ers kungliga höghet vad jag får ut av allt detta. Och det är förstås en relevant fråga om den ovan nämnda »win-win« situationen ska kunna uppnås. Mitt svar är att min belöning står att finna i ett rikare och mer intressant kulturliv, oavsett vem som blir direkt förmånstagare av Ers kungliga höghets eventuella deklaration och handlingsprogram. En personlig tillfredsställelse kommer jag förstås att finna i det att min motivation till deklarationen accepterats. Men för att inte verka alltför altruistiskt otrovärdig vill jag ändå begära något materiellt. Jag vill be Ers kungliga höghet teckna en prenumeration på tidskriften Aorta. På så sätt, om nuvarande ordning bibehålls, kan vi nämligen fem år efter Ers kungliga höghets installation som regent uppfylla kraven som Kunglig Hovleverantör av poesi. Om tidskriften Aorta skulle erhålla en sådan status skulle – oavsett Ers kungliga höghets åsikter om mitt förslag på den större arenan – en deklaration om stöd för åtminstone poesin kunna anses genomförd på mikronivå. Och jag tror ärligt talat nästan ingenting skulle kunna göra mig mer stolt och glad.

Men allt detta är ju detaljer. Nu är det upp till Ers kungliga höghet att visa modet och förmågan att ta steget in i historien och framtiden. Betänk vilka Sveriges mest kända regenter är och vilka gärningar de är kända för. Gustav Vasa, Gustav II Adolf och Karl XII nådde alla sin historiska status genom krig – en möjlighet jag hoppas Ers kungliga höghet aldrig behöver uppleva. Gustav III däremot, som gärna framställde sig själv som en krigarkonung har gått till historien som vår främste kulturmonark. Ja, han mötte till och med sina dagars ände på en teater som han envisades med att besöka trots att han inte var omedveten om hotet mot hans person. Varenda svensk kan sjunga Bellman och de flesta vet att han verkade vid Gustav III:s hov. Många känner också till att Gustav III grundade Svenska Akademien. Och hela världen vet att Nobelpriset delas ut i Stockholm av Sveriges monark.

Mindre känd men desto mer älskad, inte minst av oss författare, är den närmast explosiva kulturgärning drottning Kristina hann med både före och efter det att hon avsade sig tronen. Såväl konst som vetenskap låg henne varmt om hjärtat och hon samlade en rad betydande tänkare kring sig på Tre Kronor: Descartes förstås främst av dem. Krigsbytet från Prag, Rudolf den II:s konstkammare kom även den att hamna på slottet och hit kom även Stiernhielm som en av de gynnade diktarna. Hennes mecenatskap fortsatte ända till de sista åren i Rom och hon kom faktiskt att spela en roll även i det italienska kulturlivet. Här grundade hon 1674 sin accademia reale som verkade för det italienska språkets renhet och smakens förädling. Och trots en del försäljningar under de magra åren 1654 – 1678 var ännu vid hennes död hennes bok- och konstsamlingar bland de främsta i Europa – bland annat fanns där de berömda Petau-handskrifterna, plundrade från franska kloster på 1500-talet och inköpta av drottningens främsta bokhandlare Gerhard Vossius för den nätta summan 40.000 franc (som förvisso aldrig betalades ut…).

Detta är den möjlighet till verklig historisk storhet jag erbjuder genom mitt förslag. Jag säger inte att det kommer att bli lätt. Men det kommer att göra Ers kungliga höghet till den regent Sverige förtjänar, och drömmer om.

Carl Forsberg

Jessica Kempe vid väderkvarnens fot

2009-09-22T07:33:00.000-07:00

Dagens Nyheters underliga konstkritiker Jessica Kempe kommer idag (22/IX) med beskyllningar som kunde fått en neanderthalare att tappa hakan. I artikeln talas det om retrogardism, kristdemokrater och - igen nazister, i en sjövild konspirationsteoretisk blandning.

Kempe skriver som om retrogardisterna, och inte hennes egen junta, hade den sociala och ideologiska hegemonien i konstvärlden. Och hon tillägnar oss egenskaper som vi aldrig ägt; som renhetsdyrkan i att sätta upp klassicismens bestämda epoker som en europeisk idealmall. Hela inlägget är i tillägg starkt manipulativt och verklighetsomskrivande, ett polemiskt inlägg från en kulturjournalist som tydligtvis känner ett paradigmskiftes osäkerhet helt in på kroppen.

Tidpunkten för den stora Figurationer-happeningen på Edsviks konsthall utanför Stockholm verkar ha sammanfallit med en kris i svensk politik. Den (eventuellt) framryckande högerpopulismen har egentligen inte något specifikt kulturprogram - om vi vågar döma dem efter Fremskrittspartiet här i Norge. Därför kan det nu tyckas frestande från mindre nogräknat kulturradikalt håll som Jessica Kempes att ta en chansning och omdefiniera retrogardismen, med sin komplicerade poetik och estetik, till något slags insinuerat kulturprogram för en ny högerpopulism som också har invandrarrädsla på programmet. Så att världen kan forstätta att hänga samman, enkelt och prydligt. "Konservativa" är de ju, lyder den logiken.

Desperationen i de senaste månadernas utspel från några av våra svenska kultur-politruker får oss att undra om en efterlängtad förändring kanske till sist ändå är på väg.

Ronny Spaans, Håkan Sandell

Retrogardet svarar Eva Ström och Peter Cornell

2009-08-26T23:26:00.001-07:00

Den 1 september avhålls ett intressant seminarium under rubriken "Farliga Figurationer" på Edsviks konsthall. Med undantag för Christopher Rådlund deltar inte Oslo-retrogardet med egna representanter. Tidskriften Aorta - Journal för retrogardistisk kultur utkommer däremot snart med sitt 25:e nummer. Varur vi redan här ger del av tidskriftens reaktion på den pågående debatten kring klassisk figuration, vilken så långt förts i Sydsvenskan, Svenska Dagbladet och Expressen.

Retrogardet svarar Eva Ström och Peter Cornell

I den en smula flytande och svårräknade miljö vi ibland kallat "retrogardisterna" har man vant sig vid att leva under beskjutning, efterhand som åren går blir det till ens normala livsluft. Det påhopp diktarinnan Eva Ström bestod oss med i Sydsvenska Dagbladet den 25 juli skapade likväl en ny måttstock. Det gäller, som utgångspunkt, utställningen "Figurationer - Romantik och realism i norskt samtidsmåleri", vid Edsviks konsthall. Sydsvenskans underrubrik basunerade; "Eva Ström fördjupar sig i en konstriktning som leder tankarna till nazismen och som i sina bästa stunder är tom kitsch". Rubriken löd; "Måleri med bruna toner". Artikeln preciserade: "Överhuvudtaget är likheterna mellan de norska retrogardisternas ideal och nazikonstens estetik så påfallande, att detta borde ha diskuterats och problematiseras.."

En solig sensommareftermiddag på en uteservering vid Oslos universitetsbibliotek så läser jag upp hela artikeln för Ronny Spaans, min kanske närmaste medarbetare innanför det norska retrogardet, som just kommit hem efter en månad i Lissabon. Ronny kröker läpparna, och efter en dröjande paus berättar han: -Visste du.. att sex-sju av mina släktingar satt i nazistiska fångläger? Farfar var sabotör för den holländska motståndsrörelsn. Morfars far satt på Grini. Morfar blev misshandlad medan tyskarna tryckte en revolver mot hans fars huvud. Hela släkten var i motståndsrörelsen, och på båda mina föräldrars sida. Morfars far byggde upp en vapendepå i nordnorge för engelsmännen. Av pappas morbröder tillhörde en de fria norska exilförbanden och den andra, aktiv som telegrafist i motståndrörelsen, blev arresterad och torterad illa av Gestapo.

Solen glittrar bland de torra lövkronorna, när vi resonerar en smula kring ett annat av Eva Ströms avsnitt; "Trine Folmoes V i n g e n med en naken kvinna i fågelhamn ser med sin groteskt förvridna kropp ut som ett exempel på den heroiska sexualitet som skulle kunna platsa bland nazismens påbjudna konst."
Artikeln är illustrerad med målningen, och Ronny kommenterar: -Är kroppen verkligen groteskt förvriden här? Och är "groteskt förvriden" egentligen kombinerbart med "heroisk sexualitet"? Är förresten "groteskt förvriden" som i recensentens ord inte snarare en formulering man skulle vänta från just nazistiskt håll när dessa rasade som värst mot sin Entartete Kunst?
-Det här är först och främst svenskt kulturpolitiserande, svarar jag min norske vän, men visst har du rätt i att det kan finnas en privatpsykologisk aspekt i det slagets överreaktioner. Ja, varför inte, är inte Ström helt enkelt, moraliskt chockerad över sexualiteten, den för henne udda eroticismen, i Trines självporträtt?

I sina sammanlagt två artiklar i Sydsvenskan var Eva Ström nog så oklar förrutom vad själva anklagelsen gällde. Man kunde inte veta utgången på förhand, men under de följande sommarveckorna så kom efterhand alla - faktiskt alla - skribenter att ta avstånd från Ströms liknelse mellan nazistisk konst och de norska klassiskt-figurativa målarna. Först på olika konstintresserade bloggar, Jenny Maria Nilssons, Andreas Björstens, Therese Bohmans, Bodil Zalenskys med flera, och därefter snart i pressen, där Peter Luthersson och konsthistorikern Paul Grøtvedt ställde sig avvisande till Ströms anklagelse i sina respektive artiklar i Svenska Dagbladet. Bestämt avvisande till den var även Thomas Anderberg i Dagens Nyheter. En ytterligare kritiker, som dock för övrigt inte hade mycket gott att säga om retrofiguration, Lars O Ericsson - DN:s gamle konstkritiker under tjugo år, avfärdade lika bestämt han Ströms påstående (SvD). Likaså förhöll det sig med Nils Forsberg i Expressen som i sin mer kvällstidningsslängiga jargong kommenterade "Eva Ström som i Sydsvenskan började yra i luvan om nazistkonst".
Så okomplicerat förhåll det sig likväl inte, ty i samma Expressen mötte något senare så Eva Ström sitt första medhåll, från Peter Cornell. En styck kriktiker kan möjligtvis föreställas "yra i luvan", men med två kritiker börjar det bli väl trångt i luvan. Här måste man söka ett annat sammanhang.

Peter Cornell dök först upp i konstlitteraturen under det sena 70-talet som deltagare i antologin "Den åldrande modernismen" där man förespråkade socialistisk realism och avhånade modernisterna. Men redan ett par år senare följde Cornell även han det breda akademiska drevet från marxismen över till postmodernismen, och han började ge ifrån sig, efterhand ganska initierade, essäistiska hyllningar till den tidiga heroiska modernismen. (Berättar jag för Aortas yngre läsare, vår beräkning är att mer än hälften av er är för unga för att minnas dessa år.) Peter Cornell har vandrat en lång väg, i sin karriär, och i Expressen skriver han, i ett kortare avsnitt av sin artikel efter en nick till Eva Ström följande om de norska klassiskt-figurativa: "en del av målningarna har onekligen likheter med vad som visades på de årliga utställningarna i Das Haus der deutchen Kunst i München". Detta meddelar oss Cornell, och jag har så den äran att svara honom och Eva Ström.

Våra två gammelmodernistiska nazism-kritiker är nu om inte i "the itching 40s" så väl i den farliga 60-årsåldern då man riskerar att göra ett monument av sin ungdoms åsikter. De har båda levt kvar innanför modernismens konsthistoriska hegemonier, och undgått att ifrågasätta dess kultur-evolutionära kronologi eller dess heliga kanon. De har övertagit den segrande modernismens kritik gentemot de föregående akademimålarna och av dessas den gången klassiskt figurativa "litterära" måleri, historiska och mytologiska tablåer med tillhörande förlegad känslosamhet. Med upprört sinne ser våra två kritiker denna igenkänt Dåliga smak, gammal kitsch som nu helt fräckt ibland till och med kallar sig för Kitsch och anser sig nysökande!
Innanför det slagets bildade övre-medelklassreservat har man bara så länge identifierat sig med, den lätt romantiserade, berättelsen om de kämpande modernisterna. Man har i designefåtöljen i den mysiga läskroken med småkakorna, lidit med van Gogh i hans loppiga halmsäng under lekmannapredikantåren, man har seglat ut över världshaven med Gauguin, känt sig upphetsad när Picasso avfyrat pistolen i Montmartes gränder.
Men om det inte är ofint att väcka någon i stolen, så har vi nu inte år 1929, men 2009, och det borde vara möjligt att lägga märke till det orimliga i ett perspektiv där modernisterna kämpar och de klassiskt-figurativa tronar på makten. Klassisk figuration tar tvärtom emot hugg, här på torpet, och modernismen? Modernismen är naturligtvis sedan länge statskonst, den konst som bär upp staten. Det borde vara igenkännbart även på Das Haus der Schwedischen Kunst.

Hur Eva Ström föreställer sig att nazisternas konst såg ut fick man inte veta så mycket om i Sydsvenskan. Hon talar om att "den var figurativ med starkt idealiserande drag", och just så skulle man kunna sammanfatta till exempel hela renässansen. Man fick också veta att den framhävde "de starkaste individerna, den unga mannen eller den nakna kvinnan", en definition som också lätt skapar oklarhet då den unge mannen och den nakna kvinnan generellt stått centrala i västerländsk bildestetik. Medan Ström på den norska klassiskt-figurativa sidan laborerar med fyra noggrant utvalda konstverk från Edsviks konsthalls utställda hundratal, så "jämför" hon sedan dessa med en tunt definierad och allmänt åberopad nazikonst. Helt konkreta exempel ställs alltså bredvid en vag fantombild vilken aldrig exemplifieras, i vad j lärde på lektionerna i praktisk filosofi att igenkänna som en falsk analogi.
Inte heller Peter Cornell är på denna punkt väldigt behjälplig. På Das Haus der deutschen Kunst i München, förtäljer han, "dominerade en stillsam klassicism, modellmåleri, landskapsmotiv och mytologiska teman". Cornell har en grad i konstvetenskap, men detta är hela den formulering på vars grund han ger Ström sitt medhåll. Det vore annars inte omöjligt att tänka sig några andra konstepoker då modellmåleri och mytologiska teman varit vanligt, de föregående 600 årens till exempel. Och tro mig eller ej, Aorta-läsare, men det har skett att jag satt min vilsna fot i konsthallar och på konstmuséer där landskapsmotiv figurerat. Begreppet "stillsam klassicism" skall jag däremot ta med mig och begrunda i afton när jag hjälper min dotter på med sin Nalle Puh-pyamas.

Jag förstår egentligen väldigt väl att Peter Cornell smått har problem inte bara med att nazifiera den klassiska-figurationen utan också med att definiera den nazistiska konsten. Jag var själv osäker efter att ha sett den gigantiska "Art and Power"-utställningen i London någon gång i mitten av 90-talet. Där var de största utställningsrummen vigda åt Sovjet respektive Tredje riket i en mycket omfattande exposé. Något entydigt svar på vad nazistisk konst var kom jag likväl inte ut därifrån med. Jag minns denna som ganska anonym och lite sötaktig. Den var inte spektakulär som den sovjetiska utan verkade mycket att gå ut på att invagga i trygghet. När jag annars under någon vecka så sent som häromåret intresserade mig för de officella tyska poeterna under nazistregimen - det fanns inte så mycket kvar av dem på Oslo Universitetsbibiliotek - så var mitt intryck mest att de var ganska intetsägande till sina motiv och ämnen, vad staten menade sunt och uppbyggligt, gärna trevliga motiv helt enkelt. Alltså ingen "grotesk sexualitet" där, tyvärr, olikt den Eva Ström förfasade sig över. Formen var förstås rimmad bunden vers, men så var också fallet för i stort sett all annan tysk poesi den gången. Vänsterpoeternas självfallet, men också dikterna till den under perioden kanske starkaste tyske poeten Hermann Hesse, i schwezisk exil från naziregimen. Inte ens Eva Ström, som vanligtvis är litteraturkritiker, kan väl tänkas vara så bisarr att hon menar att klassiska former i sig självt i poesi eller måleri skulle vara "nazistiskt"? Gud vet.

Vad jag själv vet är att retrogarde och retrofiguration har mycket annorlunda strävanden än de Eva Ström och - lite grand - Peter Cornell önskar tillskriva oss (och jag är på intet vis övertygad om att de tror på sin egen kulturstrategiska anklagelse). Arvet från modernismerna som form- och genre-valmöjligheter har blivit för tandlöst, och med varje ny tids rätt söker vi andra vägar. Jag tillbakavisar med bestämdhet Ströms och Cornells lösmunnade och ounderbyggda påståenden. Inte för att jag skulle vara blind för att det innanför retrofigurationen och i den "retrogardistiska" lyriken (om lyrik verkligen kan vara -istisk ett eller annat) ibland följt med för mycket historiskt bråte från de många förmodernistiska stilperioder vi intresserat oss för (gotik, renässans, barock, klassicism, romantik, symbolism). Men konsten är lång, man lär av misstag, och för de grundläggande dragen i våra strävanden: ett förnyat berättande i måleri och poesi med en tillhörande intensifierad dramaturgi, så är jag övertygad om att vi kommer att skörda frukterna, och i sann civitas, medborgerlighet, få skänkt tillbaka i tacksamhet. Således, med Czeslaw Milosz´s benämning; tillbaka från avantgardismens lufttomma isolering till "den mänskliga familjen". Konst och litteratur behöver söka ett förnyat deltagande i det humanistiska projektet. Och det behöver även konst- och litteraturkritiken.

Håkan Sandell, Oslo den 27 augusti

Paul Grøtvedt kräver fördjupning

2009-08-11T22:00:00.000-07:00

I dagens SvD (12/8 2009) kan man läsa den norske bildkonstnären, konsthistorikern och professorn i estetisk teori Paul Grøtvedts tankar kring debatten om utställningen Figurationer på Edsviks konsthall.

Fördjupning behövs för att nå estetisk insikt

Det var intressant att läsa Peter Lutherssons (7/8) och Lars O Ericssons (8/8) inlägg i debatten om norsk figuration. De har nyanserade men inte helt sammanfallande åsikter på avgörande punkter. Ericssons kritik av Eva Ströms insinuationer om nazism var träffande. Alla som något känner till konsthistorien vet att den norska figurationen är inspirerad av förmodernistisk konst som till exempel realism, romantik, barockmåleri och klassicism.

När Eva Ström skriver att "nazismens konst präglades också av ett heroiserande tillbakablickande, den var figurativ med starkt idealiserande drag...", och kopplar denna till den norska figurationen, kan hon inte ha använt vare sig ögon eller hjärna. Men allvarligare är att hon här fäller en bombastisk dom över det mesta i den förmodernistiska konsten. Ty i konsthistorien är heroiskt tillbakablickande och idealiserande faktiskt ett genomgående drag i det mesta av den västeuropeiska konsten alltifrån sengotiken fram till romantiken vid mitten av 1800-talet.

Sett i ett sådant perspektiv får flera århundraden av europeiskt måleri räknas som nazistisk konst. Renässanskonsten är ju i det avseendet idealtypisk. Den är idealiserande, heroiserande och inte minst extremt tillbakablickande i sin formuppfattning och bildvärld. Med kritikern Eva Ströms kriterier borde detta vara den värsta sortens nazistkonst. Sådana kriterier gäller inte heller konstfackliga förhållanden. De är ideologiska och knutna till modernismen som denna riktnings kulturpolitiska maktstrategier.

Det slår mig att Lars O Ericsson inte har fått med att man bör skilja mellan modernismen som konstnärlig och modernismen som institutionell hegemoni. Han har rätt i att den konstnärliga modernismen har spelat ut sin roll, men den är alltjämt vital och verksam i den institutionella nätverket av kritiker, kuratorer, konsthistoriker, gallerister, inköpskommitéer, museer etc. Den konstnärliga modernismens fokusering på förnyelse, överskridande, brott och provokationer utgör i dag de institutionella aktörernas normativa parameter.

Det är på den punkten de figurativa norska konstnärerna är antimodernister - och på goda grunder. Den institutionella hegemonin tillåter nämligen inte att den sortens figurationer blir en del av det konstnärliga etablissemanget. Det svär mot den modernistiska historieuppfattningen. Det undergräver tron på framsteg inom konsten och därmed också dess konstnärliga legitimitet. Därför har Odd Nerdrum och hans skola i åratal trakasserats av den institutionella makten.

I sin artikel skriver Peter Luthersson att en ny tid kräver nya uttryck, en åsikt som Ericsson säger sig dela. Men det nya som kategori är ju modernismens huvudkriterium trots att det inte är något specifikt för konsten. Det är ett ideologiskt begrepp härlett ut framstegstron. Hela vårt estetiska tänkande är genomsyrat av detta nyhetskrav som hindrar oss att se vad som är konstnärligt äkta. Vad vi i dag behöver är inte mera förnyelse, utan mera fördjupning. Och här är konsthistorien och det förflutna en viktig källa till estetisk insikt.

Men då kan vi inte ha en institutionell hegemoni som föraktar och förbjuder tillbakablickar.

Paul Grøtvedt (översättning Caj Lundgren).

Uppdatering: Johan Lundberg skriver även utmärkt om debatten i Expressen.

D A

Luthersson tar samlat grepp

2009-08-07T11:21:00.000-07:00

I dagens Svenska Dagbladet tar Peter Luthersson ett samlat grepp på flera av de kritiker som anmält utställningen Figurationer i svensk dagspress. Och ställer man dem bredvid varandra – Nils Forsberg, Anna Brodow Inzaina, Jessica Kempe, Ulrika Stahre och Eva Ström – framstår de tillsammans som pinsamt okänsliga för det konstuttryck de tagit sig för att recensera.

Luthersson vederlägger elegant de två huvudspår – de politiska misstänkliggörandet och den påstådda otidsenligheten – som kritikerna valt att begagna sig av. Det är elegant därför att han samtidigt visar hur konform och trubbig den samtida konstkritiken kan vara när den appliceras på ett uttryck den inte förstår.

Särskilt ett stycke av Lutherssons text tycker jag är värt att citera:

"Oslokonstnärerna förhåller sig till en belägenhet i historien där modernismen och dess föreställningar har blivit hegemoniska. Och de får något sagt om den modernism som trots sina upptåg och sin formella uppsluppenhet, trots sitt dunkel, sitt ständiga oscillerande mellan svårbegripligt och obegripligt, och trots sina stolta deklarationer om att öppna dörrar och vidga synfält framför allt har stängt inne och slagit sönder, stängt inne i nu och slagit sönder alla broar som leder bort. De får något sagt om nuförgiftningen i nuet, om den förhärskande provinsialismen i tiden, om kontaktlösheten med alla de världar som har varit med sina existensvillkor och normsystem, sina förhärskande trosbilder och uppfattningar, sina gudar och demoner. De håller upp en spegel i vilken den som har ögon kan spegla sig. Så flyktig är också min värld, så flyktigt dess anspråk på att befinna sig vid historiens slut, att representera högre vishet."

Carl Forsberg

Sandell i SDS

2009-08-01T12:24:00.001-07:00

Lästips: Håkan Sandells svar till Eva Ström i Sydsvenskan:

"Innanför de retrogardistiska grupperingarna är vi ytterst oeniga om vilka konstepoker man bäst hämtar idéer ifrån; medeltid, renässans, klassicism, romantik, symbolism. Men här finns ett hopp om att komma vidare ur modernismernas allt trängre återvändsgränder, och så återfinna ett berättande måleri, en berättande poesi. Tillbaka till människorna!"

806 Vilks

2009-07-27T23:30:00.000-07:00

Efter semester och diverse utomsocknes resor återkom jag i söndags till hemmet och internet, och kan konstatera att en mycket intressant debatt med utgångspunkt i Edsviks konsthalls utställning "Figurationer" ägt rum på olika forum, inte minst Lars Vilks blogg. Debatten har hos Vilks inbegripit en diskussion kring begreppet retrogardism, vilket föranleder mina små kommentarer och påminnelser om tidigare debatter nedan. Håkan Sandell, Carl Forsberg och Christopher Rådlund, kända förespråkare för retrogardism, tar sig på Vilks blogg utrymme att försöka förklara och diskutera problemet, och även Johan Lundberg - mycket väl insatt i retrogardismens historia och potential (Läs gärna hans förord till den retrogardistiska poesiantologin Urblå natt (2005)) - tillför energi och goda inlägg i debatten.

Det som föranleder detta inlägg är alltså Vilks senaste inlägg, nummer 806, som jag tycker är en god utgångspunkt för att vrida lite på retrogardism som begrepp och fenomen så här innan frukost.

Vilks skriver: "Vad jag finner mest intressant i den retrogardistiska diskussionen är hur den symboliska maktens företrädare lägger fram sin kritik och sina argument. Här kommer alltså något som säger sig vara ett alternativ. Vad detta alternativ utgör är inte kristallklart men det handlar om figurationer, om skönhet och om något 'egentligt'”.

Alternativet retrogardism har mycket riktigt inte definierats kristallklart (vi bedriver ingen manifestverksamhet - inte heller encyklopedi), men om man sätter sig in i debatten som pågått ända sedan 1995 då Sandell och Altgård presenterade sina tankar i Om retrogardism är det oundvikligt att se de gemensamma nämnare som även Vilks lokaliserat: figurationer, skönhet, något "egentligt", men man får inte glömma att retrogardismen inte först och främst applicerades på konst, utan på litteratur, och där egentligen alla kulturformer - arkitektur, musik etc. inkluderas. Debatten med Thomas Sjösvärd för ett tag sen (som vi svarade på här ) föranledde Sandell att medge följande:

"Det är sant att vi i Aorta inte har varit slösaktiga med lätthanterliga definitioner, kanske måste man stava skylten tydligare för en häst, så här följer en: retrogardistisk poetik är den radikaliserade längtan efter en levande undertext... [...] 'En samspunnen berättelse av många röster', som Borges skriver i tillägg till Friedrich Schlegels ord: 'där komplementära karaktärer framställer kollektiva verk'. På den vägen, resande, hjälper ingen nyborgerlig historisk förankring efter linjära tidskoncept, ingen hjälplös kulturkonservativ kärlek till avantgardens gryning. Svaret ligger istället i en vidöppenhet inför samtidens vågrörelser och de egna själsimpulserna."

Det handlar alltså inte om ett nostalgiskt tillbakablickande som så många avfärdat retrogardismen som utan att ha orkat läsa in sig på ämnet. Inte heller kan man avfärda retrogardismen såsom en enkel modernismkritik. Kritiken mot modernism handlar om modernismens institutionalisering; den traditionsblinda modernismens självklara placering som norm, om man så vill. Ur ett retrogardistiskt perspektiv tillhör modernismen traditionen - självfallet. Dock har debatten tidigare handlat mest om form - strikt form respektive formkamp - inte om innehåll. Begreppet modernism måste omdefinieras för att förstås på detta sätt, så som exemeplvis Peter Luthersson gjort i sin eleganta Svensk litterär modernism - en stridstudie (2002). Man skulle mycket väl hellre kunna definiera retrogardismen som en omfattande modernitetskritik - inte bara en modernismkritik. Och med det sagt skall jag tillägga att modernitetskritiken framförallt fokuserar på den linjära utvecklingslinjen som ses som självklar i dag; att det som följer på något annat måste vara bättre då det är nyare. Och ja, vi föredrar, liksom romarna, rinnande vatten i våra hus - som gärna inte har platta tak - då vatten rinner.

Nåväl: utöver figurationer, skönhet, något "egentligt" kan man, för att citera mitt och Forsbergs svar till Sjösvärd, lägga till "kommunikation – tron på förmedling av innehåll med hjälp av mångtusenåriga traditionella verkningsmedel. Att genom inspiration och hantverksmässighet nå fram till autenticitet och kvalitet. Att få konsten och poesin att betyda något för människan – alla människor. Att inkludera människor, döda som levande."

Här ligger vi långt ifrån de nazistiska/fascistiska/auktoritära krafter som vissa kritiker så snabbt trollar fram ur rockärmen. Att använda konsten som politisk propaganda, så som konsten användes i Mussolinis Italien, Stalins Sovjet eller Nazityskland ligger inte i linje med retrogardism, och man kan i konsekvensens namn undra varför just retrogardism och klassisk figuration misstänkliggörs genom sådana påhopp, men inte modernism och avantgardism, med tanke på Marinetti, Majakovskij o co. En misstanke jag har är att futuristernas idéer om radikala traditionsbrott, provokationer, atonalitet, hyllandet av maskinen och nedrivning av grammatik och mening till fördel för onomatopoetiska experiment i dag omhuldas, skyddas och hyllas under annat namn i tidskrifter och på kultursidor: exempelvis (och paradoxalt nog, enligt ovan, föga avantgardistisk) språkmaterialism och postmodern dekonstruktion av olika slag.

Vilks nämner också kritikens (primärt Eva Ströms) nazikonstargument, och är inne på kritikens fasor: "[...] kritiken säger mer om samtidskonstens behov av att bevaka sina politiskt korrekta gränser – tänk om det kommer en högerextremist." Han tillägger i en kommentar: "De kritiker som hoppat på naziaspekten har tydligen inte insett att den är välkänd bland retrogardisterna och säkert också en tröttsamt återkommande kommentar."

Mycket riktigt. Dessutom, när det gäller Eva Ström, så kommenterade Lars Anders Johansson hennes tilltag på ett bra sätt: vad hon de facto gör är ju att utdefiniera och fördöma klassiskt figurativ konst som "Entartete Kunst".

Vilks fortsätter sedan på ett annat spår:

"Jag antar att retrogardismen vill återinföra autenticitet och skönhet men det är svårt att se hur man skulle kunna få framgång utan att ta hänsyn till vad som ägt rum under de senare decennierna."

Som man kan se om man läser in sig lite på retrogardism, i bland annat Aorta och Om retrogardism, så är det just hänsynen till vad som hänt de senaste decennierna som fött fram retrogardism - annars hade denna kulturkritik inte behövts. Jag skall skicka ett nummer till Vilks så att han kan fortsätta förkovra sig i retrogardismens mångförgrenade källsprång. Det tror jag behövs, med tanke på Vilks kommentar. innan en givande fortsatt diskussion kan komma till stånd. Hittills har det utkommit 24 nummer, som vanligt utan bäst före-datum.

Åter Vilks:

"Retrogardismen har sin hörna i konstvärlden. Den kan säkert växa till sig något om man kan skapa en strategi och ta sig in i ytterligare några nätverk. För en sak kan man nog vara överens om: Inte heller här kommer konsten i sig att göra jobbet."

Sedan 1997 arbetar vi i kretsen kring tidskriften Aorta på att föra fram retrogardismen som en kulturanalys som spänner över många discipliner och konstyttringar; många ser kretsen som en perifer undergroundrörelse, men för att citera Johan Lundberg:

"Det har inget egenvärde i att vara underground, även om det naturligtvis torde ligga i den verkligt existentiellt inriktade konstens väsen att aldrig gå i de stora konstnärliga institutionernas ledband. Retrogardismen utgår i stället primärt från en övertygelse om de traditionella konstarternas överlägsenhet när det gäller att formulera giltiga utsagor om människans existentiella belägenhet. I en tid när det konstnärligt sensibla betraktandet rent generellt satts på undantag, när det inom politik och media är de slagkraftiga retoriska greppen och de mest gälla röstlägena som firar triumfer, har man valt att från retrogardets sida inte spela med i det kommersiella mediesamhällets totala relativism. Genom att slå vakt om det egenartade i de traditionella konstnärliga uttrycksformerna, hoppas man tvärtom kunna upprätta en alternativ enklav där man riktar en annan sorts - mer långtidsverkande - strålning mot världen." (Urblå natt (2005))

Och denna strålning fortsätter vi att alstra i nästa nummer av Aorta, med tema Tradition. Men först ska jag dricka mitt morgonkaffe.

D.A.

PS. Lästips: Jenny Maria Nilssons recension i HD. DS.

Äkta profetia

2009-07-25T05:02:00.000-07:00

Från vårt relativt lugna hörn i konstdebattens utkant kan vi konstatera att den profetia som David Almer lämnade i sitt redaktionella förord till det senaste numret av Aorta nu besannats. Han skrev:

"Härom veckan kom ett tillskott till den svenskspråkiga litteraturen med Håkan Sandells nya diktsamling 'Gyllene dagar'. Boken har både hyllats och sågats; här på redaktionen reagerade vi likväl mest inför en av de mer behärskade tidningsreaktionerna. I Sydsvenskan skriver nämligen Eva Ström - i en annars huvudsakligen positiv recension - 'en mörkt och praktfullt lågande vision av världen' - om en anakronistisk form som trots 'nutidsmarkörerna', som samtiden kallas, är anakronistisk 'vers som ser ut att längta ut ur tvångströjan'.

Hur är det ännu möjligt, frågar vi oss, att efter trettio år av postmodern dekonstruktion av modernismens hierarkier (och efter femtio år av rocklyrik) att ännu vidareodla föreställningen om att en specifik modernistisk versform skulle vara ödesbestämt förenad med 'vår tid'? Att denna vår tid kräver ett bestämt formuttryck, nämligen den allt slappare 'modernistiska'? Varför skulle egentligen dikt på snubblande rader vara det mest autentiska och kongeniala för vår samtid?

Och snart kommer vi att få höra det hela en gång till; den 1 juli startar Edsviks konsthall i Stockholm en grandios satsning på en retrospektiv genomgång av det norska klassiskt-figurativa måleriet med dess svenska utlöpare. Återigen kommer vi i den (självfallet oförberedda) svenska pressen att få läsa om förlegade konstformer och gammalmästerliga manér, utan att man i journalistkåren ett ögonblick tagit sig tid att problematisera sina egna föreställningar om samtidsuttryckens accepterade och 'riktiga' former..."

(David Almer, Aorta XXIII & XXIV)

För oss är det förstås inte förvånande att se Ström nu återkomma med en text om Figurationer - den utställning som debatterats flitigt ända sedan sin öppningsdag den 1 juli. Ström går däremot längre än vad vi någonsin kunde tro, hon sparar inte på krutet när hon vill misstänkliggöra utställningen och dess upphovsmän.

Jag har tidigare kommenterat den aggressiva och svepande kritik och den grunda historiesyn som drabbat de figurativa konstnärerna under debatten och därför känns det glädjande att få medhåll från oväntat håll, nämligen från Knut Ljøgodt, direktör för Nordnorskt konstmuseum, som medverkar i en radiodebatt på NRK. Han beklagar hur svenska konstkritiker tagit debatten och påpekar att man borde varit bättre förberedd. Radioinslaget är också örongodis eftersom reportern med bara några enkla frågor (Exv "Men menade du inte det du skrev?") lyckas få Anna Brodow Inzaina att framstå som direkt korkad.

Korkad är väl också det man helst vill tro att Eva Ström är. Men förmodligen ligger obildad närmre till hands. På sätt och vis påminner hon om 1800-talets småborgerliga akademidiktare i sitt fördömande av allt hon inte förstår. Vad vill hon egentligen säga med sin artikel? Är Trine Folmoe nazist? Eller Per Ung?

Och på Vilks blogg fortsätter debatten, även om den nu urvattnats en smula efter en lång rad intressanta inlägg.

Carl Forsberg

Figuration, klassicism, retrogardism

2009-07-19T10:58:00.001-07:00

Vi har med stort intresse följt debatten kring utställningen Figurationer, särskilt den del av debatten som kommit att handla om traditionsuppfattning, inspiration från förmoderna epoker och tekniker och begreppet retrogardism. Christopher Rådlund och Håkan Sandell har svarat utförligt och klargörande och jag tidigare har påmint om några citat från tidigare publikationer. Det kan också finnas anledning att minnas följande stycke ur ett redaktionellt förord till ett nummer av Aorta från 2006:

"Det hör /.../ till retrogardismens mest radikala sidor att hålla en mängd olika utvecklingsvägar och olika framtider möjliga. Som på knappast något annat håll har man innanför retrogardet vinnlagt sig om det undanskuffade och övergivna, historiens så kallade blindgångar, lokalt och internationellt. Det inkluderar allt mellan nedvärderad nygotik till förbigången symbolism."

Detta som en kommentar till dem som tror att retrogardet enbart sysslar med att idealisera antikens formspråk - även om antika strömningar självklart är intressanta för oss. Johan Lundberg har påpekat att en retorgardistisk diskurs visserligen går att applicera på flera av de konstnärskap som ingår i utställningen Figurationer - men här vill vi göra den motsatta iakttagelsen: en retrogardistisk konstsyn kan inte snävas ner till figurativt oljemåleri, till det är rörelsen för öppen och inkluderande.

Carl Forsberg

Lars Vilks och figurationen

2009-07-17T00:09:00.000-07:00

På Lars Vilks blogg kan man läsa ett par intressanta inlägg i debatten kring klassisk figuration kontra Vilksk relativiserande idéer där han sätter exemeplvis Nerdrum i samma rum som annan samtida konst . Det påminner om hur Thomas Sjösvärd tidigare i en debattartikel försökte trolla bort en spännande och viktig diskussion till ett glas pissljummen mellanmjölk.

Läs med fördel Håkan Sandells inlägg här, här och kanske bäst här.

Utdrag: "Jacob C[s] [ ...] iaktagelse av Guldålder-föreställningens avgörande betydelse kulturellt, det även utanför Europa och generellt civilisatoriskt, är förvisso helt riktig. Du har den hos aztekerna som bygger sin värld, kring Texoco-sjön, på fundamentet av just sin guldåldersföreställning om en föregående kultur: toltekerna, de överlägsna guldsmederna etc. J har f ö kanske inte i den här diskussionen att göra då det inte ett ögonblick föresvävat mig att gallerikonsten (eller biennalkonsten) skulle ha en central plats i den framtidens kultur vi redan är på väg in i. J lämnar f min del helst konstgeschäftet som ämne, men att Michelangelos f i n g r a r visste mer än nog om antiken står klart; vad Vilks själv menar om den saken väger lätt. Någon reser till München för Leonardos madonnas skull, andra gör det inte. I själva verket är förebilden avgorande vid utveckling. När man rent formellt, under kontroverser, etablerar matriser för hur de klassiska grekiska och latinska versmåtten bör tillämpas på svenska, under 1500-talets andra halva, så sker det innanför tanken om en överlägsen kultur men ger i diktkonsten den första lokala landvinningen - och nyblomstringen - sedan övergången mellan hedendom och kristendom, mellan fornyrdislag och knittel (ja, nu tråkar j ut några av konstnärerna här, men tänk bara på hur det tråkat ut Mig att läsa “konst”inläggen på sidan, inget förbarmande där). Perserna importerar - under en guldåldersföreställning, en kulturmyt - de arabiska versmåtten, lyckas tillämpa dem på sitt mosträviga indoeuropeiska språk, och blomstrar, i sin kultur, själva under 1100-talet; de muslimska indierna (Mogul) övertar så i sin tur dessa persiska versmåtten, under 1500-talet, för att så blomstra, i sin poesi, under 1700-talet. Så här rör sig kulturen: i korsbefruktning, under nostalgi, och i nyvinningar, innanför myt och och verklighet om vad som har varit, detta borde vara en självklarhet. De indonesiska folken lyckas först, under inflytande av hinduismen, med att bruka versmåtten innanför klassisk sanskrit ('kakawin') i sina egna språk på Bali och Java, för att sedan under den muslimska framryckningn i tillägg tillämpa också de arabiska versmåtten i diktning På morsmålen; återigen utifrån en uppfattning om vad man vill leva upp till så skapar man sitt eget. Den som tror att idéer om en kulturell höjdpunkt som föregått en i tid skulle utgöra ett osunt problem är en amatör vad gäller civilisationsprocess; 'missförstådda' idéer kan man ju alltid kalla det, som Vilks gör. Vad är väl Inte en kulturell missuppfattning eller en missuppfattning mellan kulturer och tider? Si, det vet bara han. Kom vänligen också ihåg att en rak kronologisk tid utgör ngt historiskt nytt: Guldålderns placering i det förflutna var alltså bara realativ. [...] H. S."

D. A.

Figurationens vindar skrämmer

2009-07-13T00:01:00.000-07:00

Expressens Forsbergs och Svenska Dagbladets Brodow Inzainas recensioner av "Figurationer – realism och romantik i norskt samtidsmåleri" – bok och utställning – inger intryck av ett ytligt journalistiskt skummande, mer än en grundlig konstkritisk analys.

Handlar det om tidsbrist eller förutfattade meningar? I det förra fallet får man väl skylla på samtida mediala prioriteringar, och inte fästa någon uppmärksamhet vid symptomatisk knappa utlåtanden. I det senare fallet, i fråga om ideologiska förtecken, så kan deras respektive "analyser" tolkas som obehag inför det okända; som en följd av en klent utvecklad familiaritet med en lång historia av idéer som bryter med en numera cementerad konstuppfattning. Den modernistisk historieskrivningen har inte visat mycket intresse för de parallella utvecklingslinjer som klassiskt figurativt måleri. Den modernistiska tolkningsmodellen har förträngt dessa. Av gammal vana uppfattar konstkritiker antipatiskt klassisk-romantisk och hantverksbaserad figuration som överspelad och anakronistisk.

Forsbergs kritik ger inte mycket annat att bedöma än just det sista. Expressens insats kan liknas vid att sätta ett popsnöre som hört talas om John Cage att recensera en konsert med Arvo Pärt. Föga berörande analytisk vidd. Däremot visar Brodow Inzaina en smula mer vilja till reflektion, vilket kan förtjäna några kommentarer.

Att medvetandet om Nerdrums existens dominerar Brodow Inzainas perspektiv överraskar inte. Å ena sidan för att styrkan i Nerdrums projekt otvivelaktigt har nått in i medvetandet lika mycket hos en svensk som en internationell publik, å andra sidan för att ingen längre förvånas över att konstkritiker, i bästa journalistiska manér, vant sig vid det enklast säljande uppslaget – den för resonemanget lättillgängligaste kroken.

Brodow Inzaina avslöjar således att någon djupläsning av utställning och bok inte föreligger (för att inte nämna Expressens Forsberg…). Brodow Inzaina har dock insett att vi uppfattar "en återgång till hantverkmässig skicklighet och traditonsbevarande som betydelsefull och ett alternativ till samtidskonstens mainstream med installationer, konceptkonst, provokationer och diverse upptåg". Då måste väl kommenteras att ingen i sammanhanget omhuldar något slags "återtåg" i anakronistsk mening, och att vi inte föreslår att klassiskt måleri ska ta över hela konstscenen. Vilket vi dessutom menar tydligt framgår av både boktext och utställning. Av gammal vana brukar en regerande underskog av "intellektuella" dock använda ordvändningar som "återgång" för att underförstått moraliserande peka på tendenser inom en föreställd kontrahentisk skala (från progressivt till reaktionärt).

I tråd med detta omtalar Bronow Inzaina: "… obehagliga påminnelser om ideologistyrd konst där realism varit påbjuden och obskyra romantiska traditioner" och efterfrågar en problematisering av detta, i bästa politisk korrekta stil. Sålunda berör hennes text ett tragiskt kapitel inom modern konstuppfattning. En problemställning som ju egentligen både utställningen på Edsvik konsthall och boken från Atlantis förlag bemöter och dementerar. Ett citat som i boken från den anarkistiske romantikern Odd Nerdrum borde räcka:

"Det hade inget med högerpolitik att göra. Det var lika dumt. Allt var dumt runt en. Världen var dum, men detta var något mer än ett ungdomligt svärmande. I allt låg en gnista närd av drömmen om något egentligt, (…)"

Brodow Inzaina har vidare lagt märke till att ”Figurationer – realism och romantik i norskt samtidsmåleri” omfamnat olikartade figurativa konstnärskap, men tydligtvis utan att gå djupare in i konsekvenserna av detta. Hon omtalar lika "noggrant" en "konstvetenskaplig jargong" i bokens text, vilket lika mycket smickrar som roar underteckad som inte på något vis behärskar någon sådan jargong. Ändå understryker antagligen en sådan bedömning kritikerns förutfattade förväntningar under läsningen - eller antyder kanske en i övrigt fattig omgång med konstvetenskapliga texter? Om ändå Brodow Inzaina är något på spåren när hon omtalar "en konstvetenskaplig jargong utan att några egentlig intelligenta analyser görs av konstens innehåll", får man tvärtom anta att bokens textinnehåll fyller sin funktion som uttolkare av det norska figurativa måleriet. För avsiktligt undgår den att infoga sig slika tendentiöst samtidsmässiga problemställningar som Brodow Inzaina efterfrågar och (om man får döma av hennes egen s.k. recension) uppskattar som intelligent analytisk förmåga.

Bokens lyriska bidrag av Håkan Sandell och Pia Tafdrup understryker en grundläggande poetisk inlevelse i förhållandet till det konstnärliga skapandet. En inställning som kan konstateras vara sällsynt inom våra dagars konstvetenskapliga litteratur. Så till vida påminner "Figurationer – Realism och romantik i norskt samtidsmåleri" inte mycket om den massiva anhopningen av kvasivetenskaplig analys i tidens tecken. Läs nedanstående för boken karaktäristiska utdrag, om den skicklige norske landskapsmålaren Marius Moe:

"Förnyelsen är antydd i skimret runt spröda grenar och grässtrån. Förändringens smekande vindar rör sig varsamt över äng och strand; tid och liv beskrivs i obegripligt varsamma valörer."

Christopher Rådlund

Renässans för klassiskt måleri på Edsviks konsthall

2009-07-01T04:04:00.000-07:00

Som Aorta meddelade i senaste numret, XXIII & XXIV: Monarki och snille, presentras i dag utställningen "Figurationer. Realism och romantik i norsk samtidskonst" på Edsviks konsthall i Stockholm av Aortas bildredaktör Christopher Rådlund och Axess magasins chefredaktör Johan Lundberg.

Många av de medverkande konstnärerna har presenterats i Aorta genom åren; med klassiskt figurativ teknik har de sedan 90-talet rört sig kring de målare och poeter som inspirerats av begreppet retrogardism samt Odd Nerdrums måleri: Christopher Rådlund, Johan Patricny, Trine Folmoe och Helene Knoop är bara några exempel; Knoops konst presenteras t.ex. i det aktuella numret av Aorta nämnt ovan. Den norske retrogardistiske kompositören Marcus Paus kommer vid vernissagen i dag att uruppföra ett stycke för cello.

Istället för att presentera utställningen, så körde DN i dag symtomatiskt igång ett "Gissa den konstnärliga provokationen"-tema. Svenska Dagbladets P J Anders Linder är en av få som skrivit om utställningen, men vi hoppas på mer mediebevakning efter vernissagen i dag.

Utställningen är utan tvekan årets konsthändelse.

Mer kan läsas i arrangören Axess magasins nyhetsblad.

Missa inte heller boken Figurationer, där Johan Lundberg och Christopher Rådlund "samlat ett unikt material som ger den första grundliga genomlysningen av den konstnärliga miljö som har vuxit fram i Oslo från 1970-talet och fram till idag." (citerat ur nyhetsbrevet ovan).

D. A.

Aorta + Lyrikvännen = sant

2009-06-24T04:56:00.000-07:00

I senaste Lyrikvännen (nr. 4/09 - tema: Skräck) gästspelar Aorta som "Lyrikvännenvännen", och vi delar där med oss av både text och bild.

"Årets fjärde nummer är riktigt tjockt och kommer att räcka hela sommaren lång. Men bli inte alltför lugn, för under hängmattan lurar monstren ..." (samt, får vi tillägga, traditionsmedveten konst och litteratur! Bu!).

D. A.

Recension i HD

2009-06-24T04:11:00.000-07:00

Så har Helsingborgs Dagblads Ann Lingebrandt (24/6 -09) satt sig ned i solen och läst senaste numret av Aorta.

Det rycker visserligen nervöst i hennes republikanska reflexer när hon "läser Carl Forsbergs inledande öppna brev till 'hennes kungliga höghet Victoria Bernadotte', där han ber henne deklarera sitt stöd till de fria konsterna – men om inte annat kan man ju sympatisera med kampen mot kulturförflackningen.

Den som vill ta det lite lättsammare kan i stället försjunka i Christopher Rådlunds text om barndomens bildningsresa i Prins Valiants spår.

Men framför allt kan man njuta furstligt av översatt poesi, från klassiker som Goethe och Else Lasker-Schüler till nya bekanta som Ana Luisa Amaral och Amy Fugate."

D. A.

Svenska Dagbladet om Aorta

2009-05-30T14:19:00.000-07:00

Martin Lagerholm meddelar i dagens Svenska Dagbladet den 30/5 2009 att "Aortas senaste dubbelnummer har en alldeles förtjusande temarubrik: 'Monarki & snille'."

"Chefredaktören David Almer gör alldeles rätt i att i inte oroa sig för risken att uppfattas som 'anakronistisk' och 'omodern' , och att i stället med hjälp av en gedigen samling texter gå i clinch med den förutsägbara indignationen mot uppenbart provocerande begrepp som kungar och begåvningar.

Att rubrikens två storheter är avgränsade i två tematiska block är inget att fästa sig vid. Särskilt täta skott är det aldrig här mellan kungligheterna och universalgenierna, mellan Carl Snoilskys 'Kung Erik' som 'på sin luta leker' och genikulten i Sturm und Drang-rörelsen, som Jelena Selin skriver om. Alexander Ibsen funderar över döende drottningar i antikens dramer och Henning Næss om Arthur Rimbauds geni. Den friska blandningen av essäer och översättningar av klassisk lyrik, av nyskriven poesi och vackra illustrationer (Helene Knoop) gör läsningen till ett kungligt nöje.".

D. A.

Aorta 2009: tema Monarki & Snille

2009-05-22T13:57:00.000-07:00

Den 22 maj distribuerades Aorta XXIII & XXIV till det svenska hovet, och sedan till framför allt resten av Skandinavien.

Tema? Den spännande kombinationen Monarki & Snille! Så bli hänryckt och slakta spargrisen så kommer ni att kunna lägga rabarber på ett nummer redan innan pingst! Köp ditt nummer genom att maila retrogardism@gmail.com. Pris? 100 riksdaler + porto.

Innehåll:

• Carl Forsberg: Till hennes kungliga höghet Victoria Bernadotte
• Walter von det Vogelweide: När Fredrik II skänkte ett litet län
• Christopher Rådlund: Prins Valiant – den ädlaste av seriehjältar
• Alexandr Pusjkin: Riddar Fattig
• Håkan Sandell: Erik XIV – en avkanoniserad kulturmonark
• Carl Sniolsky: Kung Erik
• Alexander Z. Ibsen: Dronningdrap
• Ana Luísa Amaral: Dikter
• Ashk Dahlén: Diktare och mecenater i medeltidens Persien
• Sohrab Sepheni: Lovsång
• H.S.: Till Afzaladdin Ibrahim-ibn Ali Nadjar...
• Helena Granström: Kraften av ett petande finger
• Lars Anders Johansson: Segelmakaren
• Johann Wolfgang von Goethe: Prometheus
• Jelena Selin: Mellan heroism och komik...
• Henning Næss: Noen tanker om et dikt av Arthur Rimbaud
• Else Lasker-Schüler: Hemlängtan
• Amy Fugate: Trana
• Henning Kramer Dahl: Heinrich Schütz (1585–1672)
• Bill Larsson: Presens.

Man kan köpa Aorta på följande ställen:

Stockholm: Akademibokhandeln City, Press Stop/Pressbyrån Västermalm (Västermalmsgallerian), Hedengrens bokhandel (Sturegallerian), Press Stop Söder (Götgatan 31), Akademibokhandeln Skrapan (Götgatan 78/Skatteskrapan)

Göteborg: Press stop Drottninggatan (Drottninggatan 58), Vänder sig om (Andra Långgatan 22)

Malmö: Tidskriftsbutiken Malmö (S Förstadsgatan 18)

Lund: Press Stop (Klostergatan 8)

Karlshamn: Antikvariat Bode Carlshamn (Ronnebygatan 15)

Norrköping: Antikvariatet i NorrköpingSunne: Kvarngatans Tobak

Poe 200 år

2009-01-19T00:00:00.000-08:00

Idag är det 200 år sedan Edgar Allan Poe föddes. Därför presenterar vi här Korpen i översättning av Viktor Rydberg:

Trött en natt jag satt och drömde vid en gammal bok, där glömde,
bakom seklers förlåt gömde tankar hägrade förbi.
Knappt jag börjat slumra, förrän något knackade på dörren,
något pickade på dörren, ticketick det ljöd däri.
Upp jag blickade och sade, väckt ut ur mitt drömmeri:
"Nå stig in! Vem söker ni?"

Aldrig går det ur mitt minne: årets sista natt var inne,
i mitt rum, som i mitt sinne, skred dess skuggors tåg förbi.
Längtande till morgonstunden, höll jag mig vid boken bunden;
ack, men djupt i hjärtegrunden, ack, som alltid, ljöd däri
hennes namn som här förklungit - Leonor det klingar i
änglafästers harmoni

Lampan fladdrande beskiner sidenböljande gardiner,
hör, det prasslar, hör det viner i det tunga draperi!
Och vad annat för mig hände, aldrig sådan skräck jag kände,
aldrig hemskare sig tände flamman i min fantasi,
och jag viskar, icke hörbart, blott att varda skräcken fri:
"Stig då in! Vem söker ni?"

Dock min häpnad snart sig lade, lugn jag återvunnit hade,
då jag gick till dörrn och sade: "Ack förlåt mitt bryderi!
Över nyss i slummer bragta sinnen smög så sakta, sakta
eder knackning, knappt att akta, knappt att uppmärksammad bli." -
Ut jag såg i förstugången, men vad såg jag väl däri?
Endast skuggors feeri.

Ut min blick i mörkret irrar, in i nattens djup han stirrar,
och en dröm min själ förvirrar med onämnelig magi.
Ej den djupa tystnad störes, ej en bild för ögat föres,
"Leonor!" det viska hördes... O, vad smärta ljöd däri!
Vilka äro de som växla detta kvävda hjärteskri?
Jag och ekot, endast vi.

Dörren knappt jag stänga hinner, knappt min bok jag återfinner,
och det knackar. Pulsen brinner... är det, är det trolleri?
Hastigt rinner mig i hågen: å, det är på fönsterbågen!
Still, i tankar, I som frågen, vad av detta månde bli,
still, mitt hjärta, tills jag funnit, att det mystiska häri
var -- en vind som flög förbi!

Ha då fönstret upp jag kastar, in en korp i rummet hastar --
ståtlig fågel! mystisk uppsyn! Sekler skönjas ju däri.
Ingen hälsning han mig bringar, då han straxt på svarta vingar
upp på dörrens karm sig svingar och slår ned så trygg och fri
på en Pallasbyst å karmen fullt så hemmastadd och fri
som i skogens sceneri.

Vad? Jag tror hans besatta uppsyn lockar mig att skratta.
Visdomsdryg syns han sig skatta. Läk då min melankoli!
Sändebud från nattens länder, dit du kanske återvänder,
gamle korp från Stygens stränder, säg, då du min gäst vill bli,
säg ditt namn i underjorden, säg, hur nämnes du däri?
Korpen svarade: Förbi.

Underligt jag fann det vara, att en fågel så kan svara;
fast hans svar var ett ord bara och med föga mening i,
ty bland alla männskosöner vem har rönt vad här jag röner,
att en kolsvart fågel kröner dörrens karm så trygg och fri,
sitter på en bild av Pallas, som i skogen trygg och fri,
kallande sig själv Förbi?

Korpen som alltjämt vill tjäna till en hjälmkam åt Atena,
sade detta ord allena; han har tömt sin själ däri.
Ej den djupa tystnad stör han, ingen enda fjäder rör han. --
"Hopp och vänner flugit från mig; snart väl skiljas även vi",
så jag sade: "När är stunden, då vi skiljas även vi?"
Korpen sade då: Förbi.

Att en fågel så kan svara, hör ju till det underbara;
dock, han säger ett ord bara, som han kanske övats i
av en skald, vars hårda öde, förrn han lades till de döde,
ville, att hans strängar ljöde till det enda ord: förbi --
att hans sång, den brustna, ljöde i ett enda hjärteskri:
Förbi, förbi!

Mitt för dörr och korp jag rycker soffan fram, ty, som jag tycker,
bör han lyss till mina nycker, mildra min melankoli,
och på soffans sammet sänker jag mig ned och eftertänker
vad i fågelns ögon blänker, vad det är för trolleri
i hans dystra Hadesskepnad, vad det är för mening i
detta hesa rop: Förbi.

Så jag länge överväger, ej ett enda ord jag säger,
korpen stirrar -- hu han äger i sin blick en hemsk magi!
Tankfull lutar jag mitt sjuka huvud mot det sammetsmjuka
hyende, vars purpur lampan sprider skiftingar uti.
Ack, den tid, då henns huvud lutade i svärmeri
mot dess purpur, är förbi!

O, igenom rummet simma ambraskyar som en dimma!
Lyss, jag tycker mig förnimma änglars tysta steg däri.
Fören I från Gud en hälsning, kommen I med hopp och frälsning,
frälsning, ack, från hennes minne, som min ande fängslats i?
O, är ögonblicket inne, då min själ kan varda fri?
Korpen ropade: Förbi!

Du profet och leviatan, kanske fågel kanske satan,
slungad hit av männskohatarn eller stormens raseri,
säg min arma själ, som lider, som besegrad ännu strider,
i vars spår förtvivlan skrider -- säg vad änden månne bli!
Finns i Gilead ännu balsam, finns ett hopp att varda fri?
Korpen svarade: Förbi!

Du profet och leviatan, kanske fågel kanske satan,
säg du bud fårn männskohatarn, vid den Gud vi leva i,
väntar ingenstädes freden? Förer ej den tunga leden
till ett fjärran saligt Eden, där jag åter slutes i
hennes famn vars namn nu klingar ljuvt i himmelsk harmoni?
Korpen svarade: Förbi!

Bort från mig, demoners like! Till ditt dystra avgrundsrike
hän i storm och natt du vike! Höj du där ditt hesa skri!
Lämna ej ett dun till minne av det ord, som kvalt mitt sinne!
Är ej ögonblicket inne, att du lämnar dörren fri,
fritt mitt hjärta, som du borrat djupt din rovdjursnäbb uti?
Korpen svarade: Förbi!

Vingen ej han röra gitter; -- kvar sen åratal han sitter,
och hans drömblicks hemska glitter stirrar jämt med häxeri.
Skimrar lampan, skiner månen in på mig och Hadessonen,
ser jag honom korpdemonen, skugga golv och draperi.
O, den svarta, svarta skuggan dväljes jämt min själ ini,
suckande: Förbi, förbi!

Gott nytt år

2008-12-31T17:55:00.000-08:00

Gott nytt 2009 önskar Aortas redaktion. DN.se skickar ut en dikt av Öijer. Vi har inte DN:s resurser, men skit i det:

Läs, och lär: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3462&a=868954

Leve retrogardet.

Nya nummer av Aorta snart ute

2008-12-17T01:00:00.000-08:00

Efter en längre tids fördröjning kommer nästa vecka tre nummer (!) av Aorta att skickas ut till prenumeranter, återförsäljare och press.

De teman som presenteras gemensamt är På andra sidan floden, Nordiska gemenskaper samt Livsstil.

Fulaste byggnaden i Sverige prisad

2008-11-15T02:02:00.000-08:00

DN rapporterar idag om att Kaba-stenen i Kalmar, Sveriges fulaste konstmuseum i form av en svart låda, vunnit Kasper Salinpriset. Tråkigt och beklagansvärt.

På det svarta gravmonumentet borde det stå: "Här vilar svensk arkitektur. Sörjd. Saknad."

Kléen

2008-10-06T01:56:00.000-07:00

I går, söndag den 5 oktober 2008, samlades 15 personer, många Emil Kléens ättlingar, i Höör för att hedra Kléens minne.

In i det sista var oron stor för att det oväder som drabbat Skåne skulle förstöra möjligheterna att genomföra ceremonin. Vid femtiden slutade det emellertid att regna, himlen blev blå och ceremonin fick en höstlövsskimrande och värdig inramning.

En mycket lyckad eftermiddag således.

Till Emil Kléens minne

2008-10-02T03:56:00.001-07:00

Söndagen den 5 oktober kl 17.00 kommer det att hållas en mindre ceremoni vid skalden Emil Kléens (1868-1898) grav i Höör (Höörs kyrkogård) anordnad av Aortas chefredaktör David Almer.

Detta av olika anledningar; dels är det i år 140 år sedan Kléen föddes och 110 år sedan han dog, men det är också i år året då Emil Kléens egentliga debutverk, Venus anadyomene, för första gången getts ut. Vi hoppas att boken och ceremonin kan bidra till att Kléens intressanta person och livsöde åter belyses, och att hans poesi och prosa kanske kan få uppskattning även i vår tid.

Vid graven kommer en bukett nedläggas, och Almer tar också tillfället i akt att säga några ord och läsa en dikt.

Välkommen att hedra minnet av Emil Kléen.

Aorta på bokmässan i Göteborg

2008-09-25T10:59:00.000-07:00

Passa på att träffa Aortas ansvarige utgivare Carl Forsberg och chefredaktör David Almer i tidskriftsmontern B04:04 på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg!

Klockan 16 lördagen den 27 september presenteras Aortas rykande färska dubbelnummer 20-21 med tema döden och nordiska gemenskaper.

Välkomna!

Öijercitat

2008-09-24T00:53:00.000-07:00

SvD påminner om vad Öijer uttryckte i DI Weekend #28:

"Jag tycker om de gamla städerna – allt som är vackert – som de såg ut innan socialdemokraterna rev alla gamla hus och förstörde hela landet."

Lagerholm och Kant

2008-09-22T04:19:00.000-07:00

Rätt som det är ramlar man över något intressant på Svenska Dagbladets allt mindre kvalitativa kultursidor (Ja, jämför med för bara 10 år sedan!). Denna gång, som så många gånger förr, är det "Under strecket" som bjuder på det intressanta. Martin Lagerholm skrev den 12 september 2008 "Litteraturen är större än tycke och smak" där han utifrån Literarische Wertung und Kanonbildung (Königshausen & Neumann) förklarar varför en litterär kanon är en vettig sak:

"I ett övertygande resonemang anför Wellbery några centrala idéer hos Kant, bland annat den som vill påvisa att ett smakomdöme är någonting som når bortom det rent subjektiva; att det snarare omfattar en del av en gemensam mottaglighet (sensus communis), som i sin tur utgör någon sorts måttstock vid estetiska värderingar. Med detta menar inte Kant att det normerande i värdesättningarna innebär att vi alla måste tycka likadant, utan att det i språkligt, socialt och estetiskt hänseende är meningslöst att som enskild individ fälla ett smakomdöme giltigt 'bara för mig'."

Öijers nya...

2008-09-20T08:26:00.000-07:00

Bruno K är på G igen, och åter igen påminns vi om att en av Sveriges de facto mest lästa poeter inte går i temporära estetiska och idémässiga ledband. Med sin poesi, metaforrik, mytisk och bildstormande modernistisk utan att tappa kontakten med traditionen når han ut till folket; och det med en fascinerande diktsamling. Svart som silver bränner sig fast med sin civilisations- och modernitetskritik.

I dagens DN på nätet meddelar Öijer bl.a. :

"Jag vill inte gå omkring i några dåliga skor. Du vill inte köpa en dålig bil, du är väl ute efter kvalitet, eller hur? Det gäller litteraturen också. Och konsten, och musiken. När det gäller litteratur så fungerar det så att ju mer du läser, desto mer kunskap får du om vad som är 'bra' och 'dålig' litteratur. För mig står till exempel Hjalmar Söderberg för kvalitet."

och:

"Jag har alltid sett poeten som en form av andlig vägvisare och civilisations- och samhällskritiker. Men också en människa som kan beskriva de djuppsykologiska schakten inom en människa. Och det är för att poesin ska kunna betyda något för människor, ska kunna vidröra. All form av intellektuell poesi skriven för akademiska kretsar har aldrig intresserat mig."

Nuff said.

Boktips (igen)

2008-08-07T09:59:00.000-07:00

Följande nya (och nygamla) verk kan nu köpas i bokhandeln:

(David Almer) Emil Kléen - Venus anadyomene: "Bohemen och fin-de-sièclepoeten Emil Kléen (1868–1898) hann ge ut tre diktsamlingar och tre prosaverk under sin korta levnad. Hans första roman förblev dock otryckt och bortglömd men återupptäcktes 2006 och ges nu ut för första gången med titeln Venus anadyomene. Kléens egentliga romandebut är en fängslande tidsresa till den febriga existens som flanörer, litteratörer och bohemer kunde uppleva i sekelslutets Sverige. Romanen har redigerats av David Almer som också har försett den med noggranna kommentarer samt en utförlig inledning som presenterar en av Sveriges äkta dekadenter."

Ronny Spaans - Svalene i Lisboa: "'Svalene i Lisboa' plasserer Ronny Spaans både i ein nynorsk poesitradisjon og i ein større europeisk fellesskap, med Elena Sjvarts og Bella Achmadulina i Russland og Derek Mahon i Irland som tilknytingspunkt – alle representantar for ein ubroten klassisk orientert lyrikktradisjon i utkanten av Europa, som har fornya seg i samsvar med ein samtidig, modernistisk poetikk. Med vekt på bilete, rytme og forteljing står Spaans fram som eit friskt pust i norsk lyrikk. Med 'Svalene i Lisboa' debuterer Spaans som lyrikar."

(Ronny Spaans) Emil Boyson: Europeisk Poesi: "Diktantologien Europeisk poesi i norsk gjendiktning markerte et høydepunkt i Emil Boysons forfatterskap da den kom ut i 1965. Med denne utgaven er Boysons gjendiktninger av gullkorn fra den europeiske lyrikkarven igjen tilgjengelige for norske lesere. Boysons gjendiktningskunst kan kjennetegnes ved en interesse for intuitive innsikter og imaginasjon. Noen dikt gir han helhetlig igjen på norsk, mens andre omformer han og utstyrer med undertitler som 'fragment' og 'utkast'. Dette viser en erkjennelsessøken omkring begrepet 'poesi'. Dermed er boken ikke bare en diktantologi; den grenser til et modernistisk eksperiment, og på samme måte som Boysons diktsamlinger har antologien en naturlig plass i dikterens forfatterskap, som et uventet vidnesbyrd om en integrert poesiforståelse."

P.S.
Man kan för övrigt fortfarande köpa Håkan Sandells och Clemens Altgårds Om retrogardism, "Clemens Altgård och Håkan Sandell lägger i denna bok fram sina tankar och åsikter om poesins väsen och funktion, tankar som har sin grund i mångåriga diskussioner under tiden med poetgruppen Malmöligan. Båda vänder sig såväl mot den urvattnade modernismen som mot en enkelspårig realism, och talar för ett återknytande till litterära traditioner före de moderna riktningarna."

Kinesisk retrogardism?

2008-08-05T04:07:00.001-07:00

I Dagens Nyheter kan man idag läsa om den kinesiska kritiken mot de hypermoderna skapelser som byggts upp i Peking på grund av OS.

Zhu Pei, en kinesisk arkitekt som vill skapa byggnader med fötterna i traditionen, menar bland annat att "Peking vill framstå som en modern och högteknologisk stad och glömmer sina rötter och sin egen kultur". Han säger vidare:

"När vi promenerar i de gamla gränderna som finns kvar känner vi oss som betydelsefulla människor. När vi går omkring bland de höga husen i Pekings nya kontorsdistrikt känner vi däremot att vi inte betyder någonting. Bra arkitektur ska få människor att känna sitt värde. Så kan man bedöma om ett hus eller område är bra eller inte ur arkitektonisk synvinkel."

Följande citat tål också att tänkas på:

"Världen i dag saknar de tankar som har funnits. Alltför mycket teknik skadar arkitekturens verkliga mening och människorna som vistas där. Vi behöver komma tillbaka till naturliga uttryckssätt och åter upptäcka traditionella kinesiska filosofiska tankar. Vi måste se den skönhet som redan funnits i samhället och ta tillvara gamla tankar. De är vackra."

"Först var det de gamla grekerna, sen kom romarriket och därefter medeltiden och industrisamhället, enligt västs synsätt. I Kina ser vi inte likadant på utvecklingen. Vi ser influenser från olika tider som påverkar hur det ser ut i dag."

Tyvärr har Zhu Pei kanske lite väl mycket fastnat i modernistisk arkitektur om man ser till vad han åstadkommit hittills i Peking och annorstädes, men ovanstående citat är trots det minst sagt tankvärda.

Sommarläsning?

2008-07-19T10:49:00.001-07:00

Intressant nyare sommarläsning för den nyfikne:

Poesi:

Coyle, Bill, The God of This World to His Prophet (Chicago 2006)
Espmark, Kjell, Vintergata (Stockholm 2007)
Mason, David, Arrivals (Oregon 2004)
Omar, Mohamed, Faraos förbannelse (Stockholm 2007)
Omar, Mohamed, Parakleitos. Fragment tillägnade Ljusets Apostel (Stockholm 2008)
Næss, Henning, Før solen blir en skygge av seg selv (Norge 2007)
Sandell, Håkan, Skisser till ett århundrade (Stockholm 2006)
Spaans, Ronny, Svalene i Lisboa. Vers og forteljingar (Stavanger 2008)
Tafdrup, Pia, Valarna i Paris (Lund 2004)

Facklitteratur:

Luthersson, Peter, Svensk litterär modernism. En stridsstudie (Stockholm 2002)
Malmberg, Bertil, (red. Luthersson, Peter m.fl.) Diktaren i sitt sekel (Stockholm 2006)
Nordin, Svante, Humaniora i Sverige. Framväxt. Guldålder. Kris (Stockholm 2008)
Palm, Göran, Tack, modernismen, för den tid som varit! En bok om modern och omodern poesi (Stockholm 2007)
Shachar, Nathan, Blodseld och nordisk längtan. Oscar Levertin och hans tid (Stockholm 2006)
Sjöblad, Christina (red.), Utan poesi - aldrig! Baudelaire i nuet (Stockholm 2008)
Stjernfelt, Frederik och Thomsen, Søren Ulrik, Kritik av den negativa uppbyggligheten (Stockholm 2007)

Thente, Boethius och FRA-lagen

2008-06-22T10:19:00.000-07:00

DN-litteraturredaktören Jonas Thentes blogg bjuder allt som oftast på kloka små inlägg; dagens inlägg, "På tröskeln till en ny epok", är skönt retrogardistisk och behandlar FRA-lagen utifrån ett romerskt dekadensperspektiv. Läs den!

Aortas "grå glöd"

2008-06-20T04:13:00.000-07:00

Kvällspostens Anders E Larsson (18/6) säger bl.a. följande om Aorta:

"Uppslaget med en dikt av Elena Sjvarts på ena sidan, och en målning (svartvit, liksom resten av tidskriftens sidor) av Jennifer Anderson på den andra, fångar uppmärksamheten; i October Shore fäller en yngre kvinna, iklädd mörk kappa med huva, ned blicken i marken framför sig mot en skuggad bakgrund. [...]Nye chefredaktören David Almers första Aortautgåva ruvar på rik poesi."

Läs hela recensionen här.

(bilden till höger är (c) Jennifer Anderson.)

DN recenserar Aorta

2008-06-18T02:42:00.000-07:00

I gårdagens DN (17/6) recenserade kulturchefen Maria Schottenius Aorta nr. 19. Tyvärr finns inte recensionen tillgänglig på DN:s hemsida, varför vi presenterar den här:

"Tvärkulturell tidskrift med annat tonläge

I allt massmedialt gafflande och gapande finns det även i dag speciella rum med andra tonlägen och inställningar.

Tidskriften Aorta har bytt redaktör från Carl Forsberg till David Almer, som öppnar med ett renässansnummer, där han tar emot på tjockt gräddvitt papper. Uppenbarligen har tidskriften en mobil västskandinavisk redaktion i Göteborg, Oslo, Stavanger, Stockholm, och en rad konstformer får samsas. Den sensationelle renässansfilosofen Giordano Bruno beskrivs av Percival, från livet i en håla utanför Neapel tills han naken och med munlås år 1600 förs till avrättningsplatsen på Campo dei Fiori i Rom. James Joyce och Johannes Paulus II har båda postumt velat ärerädda honom, och får man nog säga, lyckats. Tillsammans med några andra Bruno-fans.

I en spännande artikel om aztekerna i europeisk renässanskonception läser Håkan Sandell i ett encyklopediskt verk med flora och fauna "hur de spanska soldaternas avhuggna huvuden placerats bredvid hästarnas avhuggna huvuden i demokratiska rader".

I tidskriften finns också en rad renässansdikter nyöversatta, bl a Maurice Scève, Joachim Bellay.

Bildkonstnären Jennifer Anderson (född -75) från Glasgow presenteras och presenterar sig med en rad bilder som är svåra att ta ögonen från, "Chrysalis", "Drifting" och inte minst "Precious metal" som ligger smältande bredvid en Sapfo-dikt, som översatts på originalets versmått.

Avslutningsvis finns ett notblad av Franz Schubert och därefter en svensk översättning av Heinrich Heines "Der Doppelgänger" som Schubert tonsatt.

Det är uppmuntrande att få den här sortens tidskrifter till redaktionens tidskriftsbord.

Håll ut.

Maria Schottenius" (c) Dagens Nyheter
(bilden till höger är (c) Jennifer Anderson.)

Recept för att göra konst angelägen

2008-06-17T09:30:00.000-07:00

I dagens SvD kan man läsa om hur Ricardo Donoso, utställningskommissarie på Edsvik konsthall, gör en god gärning genom att föra fram samtida figurativt måleri - visserligen av skiftande kvalitet, men tanken är god. Installationer och klart avantgardistisk elitkonst göre sig icke besvär. SvD skriver: "Sedan han tillträdde på sin post för tre år sedan har den tidigare omtvistade konsthallen i Sollentuna blivit en publikmagnet. Receptet är ingenting han hymlar med: Traditionell konst och populistiska evenemang lockar besökare och bekostar satsningar [tyvärr, får vi väl säga här på Retrogardism etcetera] på det mer avantgardistiska."

Det finns en fin humanistisk grundtanke hos Danoso som fler utställare i Sverige borde ta efter: "De flesta konsthallar i kranskommunerna har lagt ner verksamheten. Här i Edsvik kollapsade den för att man mest hade konceptuell konst som bara lockade crème de la crème. Jag tycker inte att någon ska äga rätten till sanningen, utan tror att människor själva har förmågan att bedöma vad som är bra och dåligt".

"Sanningen" finns för närvarande på konstinstitutioner och konstutbildningar - där man fastnat i inbillat provocerande konceptkonst och ickefigurativa tvångströjor. Detta blev klart uppenbart om man exempelvis besökte Konstfacks vårutställning; "konstverken", bl.a. lerklumpar med inbäddade kopulerande könsorgan, sängar med halshuggna svanar etc, kunde likväl varit framplockade från 1970 års vårutställning. Folk ryckte så klart bara på axlarna, en stor förlust för konst vars hela grund ligger i att provocera. Det som vill vara avantgarde blir bara tomma gester.

Donoso identifierar för övrigt de gemensamma drag som han tycker svenskt samtidsmåleri har: rotlöshet, bredd och avsaknad av regional prägel - i de retrogardistiska målarkretsarna är de gemensamma dragen snarare rötter, djup och regional prägel, men så är de inte så uppmärksammade. Än. Åtminstone inte av Donoso. Följande uppfattning är vi dock helt tillfreds med: " –Vissa konstkritiker säger att måleriet är dött. Det stämmer inte. Jag tror tvärtom att det är på väg att ta över igen."

Det finns mycket som pekar på att han har rätt. Vi går en spännande tid till mötes.

Retrogardet svarar Sjösvärd

2008-06-12T11:31:00.000-07:00

Saxat från tidskrift.nu:

"Senaste numret av Aorta innehåller två svar till Thomas Sjösvärd angående artikeln om avantgardism och retrogardism som publicerades här på tidskrift.nu i början av året. Redaktörerna David Almer och Carl Forsberg menar i sin replik att 'Sjösvärd sitter fast i samma inskränkta formfokus som överallt drabbar den potentiellt intressanta diskussionen kring dagens konst och poesi' och författaren Håkan Sandell bidrar med en definition av retrogardistisk poetik som 'den radikaliserade längtan efter en levande undertext'."

Läs de publicerade replikerna här.

Aorta nr. 19 ute nu!

2008-06-03T08:46:00.000-07:00

Aorta nr. 19, årets första, finns snart i handeln! Den distribueras för närvarande till ett antal kvalitetsbokhandlare i Sverige och Norge. Vill man beställa redan nu på nätet går det självfallet utmärkt, beställ genom att skicka ett e-mail till retrogardism@gmail.com! Priset är 100kr.

Det har skett en del förändringar i Aortas redaktion sedan 2007; för det första har David Almer tillträtt som ny chefredaktör efter att Carl Forsberg blivit kulturbyråkrat på heltid. Det har medfört att förra årets utgivning blivit lite haltande – vilket redaktionen planerar att åtgärda genom sex nummer i år istället för de sedvanliga fyra.

Nummer 19 har tema "renässans" – ett begrepp som ofta tas för givet som bl.a. modernitetens startpunkt, antikens pånyttfödelse etc. – när det likväl även kan ses som döden för många ting, inte minst medeltidens traditioner och religiösa djup. Det är redaktionens förhoppning att numret belyser begreppet renässans både som problematisk epokindelning och i betydelsen pånyttfödelse i ett bredare spektrum.

Numret inleds med Christopher Rådlunds presentation av den skotska konstnären Jennifer Anderson (f.1975), en ung förmåga vars måleri illustrerar flertalet essäer numret igenom. Efter det kan vi läsa om Percivals tankar kring renässansfilosofen Giordano Bruno och följa med Håkan Sandell på en resa till aztekernas kultur under renässansen. Alexander Ibsen presenterar också i en längre essä sina tankar kring Don Juan och teaterns renässans. Jelena Selin skriver i sin tur om Petrarca och om dennes bestigning av Mont Ventoux.

Men här ryms som vanligt också andra perspektiv. Claes Ahlund har funderat över August Strindbergs och Verner von Heidenstams renässansgräl. Carl-Michael Edenborg har bidragit med en text om Carl-August Ehrensvärds försök med nyklassicism och Bill Coyle problematiserar New Formalism i USA och denna rörelses metriska potential.

Vi presenterar också fina tolkningar av unga och gamla poeter; exempel är Viveka Heymans översättningar av 1500-talspoeterna Maurice Scève och Joachim du Bellay, samt dikter av Anni Sumari (f.1965). Dessutom finner vi nytolkningar av såväl Sapfo som Pasolini, John Donne som Joost van den Vondel. Dessutom får Elena Schwarz/Sjvarts stort utrymme i detta nummer; Ronny Spaans har intervjuat både henne och Luuk Gruwez, och hela tre Schwarz-dikter finns att ta del av. För första gången bjuder vi också på musik – Augustin Mannerheim har översatt Heinrich Heines ”Der Doppelgänger”, tonsatt av Schubert.

Med anledning av Henrik Wergelands 200-årsjubileum i år har Henning Næss tagit sig an att studera Wergelands dikt ”Mig selv” – eller ska man snarare beteckna hans text som en diskussion med Wergeland själv? Döm själv.

Nästa nummer av Aorta är ett dubbelnummer och kommer redan i sommar, och med tanke på våra sex planerade nummer i år kan vi alla se fram emot ett minst sagt aortiskt 2008.

Du kan köpa Aorta på följande försäljningsställen:

Stockholm: Akademibokhandeln City, Press Stop/Pressbyrån Västermalm (Västermalmsgallerian), Hedengrens bokhandel (Sturegallerian), Press Stop Söder (Götgatan 31), Hållplatsens T&T (Folkungagatan 112), Akademibokhandeln Skrapan (Götgatan 78/Skatteskrapan)

Malmö: Tidskriftsbutiken Malmö (S Förstadsgatan 18)

Lund: Press Stop (Klostergatan 8)

Karlshamn: Antikvariat Bode Carlshamn (Ronnebygatan 15)

Norrköping: Antikvariatet i Norrköping

Sunne: Kvarngatans Tobak

Progressivt?

2008-05-14T12:16:00.000-07:00

Strax utanför en av Sveriges större städers stadskärna finner man vidstående mystiska byggnad. För en retrogardist väcker förstås den stora metalloggan på väggen orealistiska fantasier. Kan man lämna in ett fragmentariskt videokonstverk här och hämta ut en oljemålning? Lämna in en torr språkmaterialistisk hostning och få ut en klingande knittel? Och vad är det för restprodukter som hamnar i den röda containern?

Vem är anställd och vad besitter de egentligen för kompetens? Känner Statens Kulturråd till den subversiva verksamheten och får de i så fall något stöd?

Men som vanligt slår verkligheten till som en örfil. Bakom tegelfasaden döljer sig en klinik för plastikkirurgi.

Lästips

2008-04-16T10:10:00.000-07:00

DN:s Dan Jönsson skrev i söndags en intressant essä, "Den osynliga auktoriteten", och nämner bl.a. Christopher Rådlund som ett svenskt exempel på de "passionister" som Merete Sanderhoff i sin bok Sorte billeder kallar de traditions- och hantverksmässiga konstnärer som reagerat på den postmoderna institutionaliseringen och likriktningen i samtidskonsten.

"Passionisterna, skriver Sanderhoff, ställer sig på snart sagt varje punkt i programmatisk opposition mot den avantgardistiska traditionen. De betonar verket, inte processen, sätter tekniken framför idén och talar hellre om att gå på djupet än att överskrida gränser. De ägnar sig åt 'gammalmodiga' genrer som landskap, historiemåleri och allegorier. Men framför allt avvisar de kategoriskt den reflekterande ironi och distans som genomsyrar samtidskonstens överskridanden i Duchamps efterföljd. I stället fylls deras verk av melankoli och patos (därav Sanderhoffs beteckning 'passionister'). Långtifrån det konceptuella måleriets undersökningar av det egna mediets konventioner använder de måleriet till det som det av tradition har använts till, nämligen till att berätta något allmängiltigt om den mänskliga existensens villkor i bild."

Man kan nog lika gärna byta ut "passionister" ovan mot "retrogardister", och applicera det på litteraturen om man så vill.

Rädda Asplunds bibliotek i Stockholm

2008-03-10T08:14:00.000-07:00

Äntligen ett vettigt inlägg i debatten (SvD 10/3 2008) kring förfulningsprojektet som föreslagits som ny biblioteksbyggnad. Retrogardet håller helt med Horace Engdahl och hans kompisar:

"Nya lösningar av biblioteksfrågan på annan plats måste nu prövas. Det finns inga rimliga skäl att degradera Asplunds världsberömda byggnad och det sammanhang den är infogad i."

Vi ställer oss också frågan när det är dags att ifrågasätta den befängda, men uppenbarligen av alla nutida arkitekter självklara, idén om att arkitektur måste "sticka ut"; vad hände med idén att arkitektur rimligen hellre bör "smälta in"? Som länk mellan 20-talsklassicism och funkis smälter den gamla byggnaden in i sin omgivande arkitektur, men den nya kontorsliknandes legobitsbyggnaden som är presenterad som nybyggnad hör snarast hemma vid Kista galleria. Har inte Stockholm lärt sig något alls efter steriliseringen av de tidigare så levande Klarakvarteren?

För att citera Verner von Heidenstam i brev till Sven Stolpe: "Jag har inget emot funkis, bara den inte stötvis plockas in bland gamla Stockholmshus utan samlas i en stadsdel för sig som på Kungsholmen. Där passar den med sina sydländska platta tak och sina balkonger, på vilka (oläsligt ord) och andra tjuvar böra ha bekväm gångbana. Ja, där är den stadsdelen som ett samlat helt rent av vacker. Ett Stockholm är det inte men ett Valparaiso eller något sådant." (Stolpe, Sven, Myt och verklighet, 1972)

Aorta INTE i Malmö

2008-02-23T02:25:00.000-08:00

På grund av väder och vind (och en av SJ bortslarvad lokförare (!)) fastnade Aortas redaktör Almer i natt i Nässjö och fick återvända till den svenska hufvudstaden. Aorta är av denna anledning tyvärr inte med på mässan i Malmö i dag.

Däremot läste redaktör Almer i det nattliga småländska infernot två dikter av Harry Martinson som han gärna delar med sig av:

Folksagehimmel

Nattvinden driver ihop folksagehimlar,
månsilvrade skyar
krulliga och tusenmila.
Nu öppnar många gamla böcker sina skrin.
Allt är orimligt och välbekant.
Vandra till skogsberget.
Läs dig bort till dessa skyar medan tid är.

Att verkligen leva

Att verkligen leva är att våga välja sina vyer
mera än att låta sig tvingas att välja sin verklighet.
Jag råder dig att utspy den verklighet du avskyr ur din mun.
Dröm gärna och helst vad tiden inte vill.
Var otidsenlig framåt och bakåt.
Den närmaste tiden är våldtagen och belagd med alla tänkbara bojor
inte minst i nyttans och den fadda trevnadens
med dess andligt billiga trygghetsvadd och dess leksaksvagn åt alla.

Aorta på "Smått förlagt" i Malmö den 23/2

2008-02-06T12:58:00.000-08:00

Kom till Malmö, Bergsgatan 29, den 23/2 2008!

Aorta kommer att delta i mässan Smått förlagt. Där har ni chansen att bläddra i och införskaffa en alldeles egen Aorta, samt även annan utgivning från Carl Forsbergs bokförlag. Den som vågar kan även ta risken/möjligheten att samtala med en äkta retrogardistisk redaktör.

"Under hela dagen fylls Inkonst med utställare som har sin ugivning till försäljning och i teatern och på logescenen arrangeras paneldiskussioner, rundabordssamtal och uppläsningar."

Plats: Inkonst, Bergsgatan 29, Malmö - Klubben Foajén Teatern
Tid: 11.00-18.00
Entré: 20 kr
Ålder: Fri

Avantgardism - retrogardism

2008-02-04T05:04:00.000-08:00

En artikel,"Avantgardism eller retrogardism – vad är frågan?", som publicerades på tidskrift.nu kunde varit startskottet på en intressant diskussion kring begreppen avantgardism och retrogardism. Istället väljer skribenten Thomas Sjösvärd att smutskasta Axess magasins chefredaktör Johan Lundberg, som Sjösvärd menar "[...], i takt med att han fått mer utrymme, visat sig vara galen [...]".

Tidskriften Aorta tar skarpt avstånd från att användas som tillhygge mot Axess och i den sedan länge pågående personförföljelsen av Axess' chefredaktör Johan Lundberg (som bl.a. kunde följas i pressen i våras). Däremot välkomnar vi i sig en debatt kring avantgarde-begreppets olika faser och ansikten. För den här gången har vi dock mist lusten att deltaga i samtalet - åtminstone i digital form.

Recension av Aorta i Norrbottens-Kuriren

2008-01-19T06:49:00.000-08:00

Norrbottens-Kurirens recension av Aorta #18 från den 15/1 2008 kan läsas här. Utdrag:

"I övrigt skriver Jelena Selin lärt om kopplingen mellan vin och metafysik, medan redaktören Carl Forsberg ägnar sin text åt ett nyutgivet standardverk inom den psykedeliska litteraturen: Ernst Jüngers Psykonauterna. Och något utanför temat publiceras ett utdrag ur Charles Baudelaires elaka och roliga reseskildring Belgien avklätt. Ett sällsynt gormande utfall, där Belgien och belgarna får klä skott för allt ont som mänskligheten drabbats av: 'Det är lika svårt att definiera den belgiska karaktären som det är att klassificera Belgaren på varelsernas skala. Han är en apa, men han är blötdjur.'
Men vilken energi i attackerna. Vilket gott humör i allt det hätska. Skrivandets rus."

Ullgrens huvud på en spik

2008-01-09T07:07:00.000-08:00

Malin Ullgren slog nog huvudet på spiken i sin intervju av Aase Berg i DN den 7/1 2008 när det gäller karriärsplanering i poesi-Sverige. Språkmaterialistisk dekonstruktiv strategi har ju länge varit legio för den som önskar bli publicerad och få fina recensioner av meningsfränder i olika blad, vilket bl.a. Johan Lundberg visade på i den nu insomnade OEI-debatten i våras. Vi låter här intervjun tala för sig själv:

MU: "Funderade du på om det var dåligt för din poetkredd att skriva om barn, att det är konkret, vardagligt och gör anspråk på meningsfullhet?"

AB: "- Nej, hur karriärplanerar man som poet?"

MU: "Jo, genom att ständigt säga att man misstror språkets möjligheter att säga något, och så vidare."

Ullgrens klarsynthet är nog tyvärr sann i dagens litteraturmiljö, men retrogardet önskar Berg lycka till gällande sin (omedvetna?) intention att göra sin poesi relevant utanför en marginaliserad grupp akademiker och språkmaterialister.

Recensioner av Aorta nr. 18

2008-01-07T12:42:00.000-08:00

Kristianstadsbladet recenserade den 29/12 2007 Aorta nr. 18:

"[...] Retrogardismens sympatiska organ Aorta handlar denna gång om rus och inspiration. David Almer skriver utmärkt om Oden och skaldekonstens ursprung, Therese Bohman har läst d'Annunzios drygt sekelgamla roman "Elden" och Jelena Selin rör sig ledigt mellan vin och alkemi. Lägg därtill ett knippe romerska elegier av Goethe.

Mest minnesvärd är ändå Håkan Sandells skildring av en LSD-tripp i ungdomsåren. Kanske inte så mycket för den dikt upplevelsen gav upphov till och som återges i Aorta, men desto mer för Sandells förmåga att idag, nästan trettio år senare, fånga en svunnen tid och låta hågkomsterna smälta samman till ett starkt lysande självporträtt. Rusets verkan må ha avtagit, inspirationen lever alltjämt vidare. [...]"

LO-tidningen skrev om Aorta den 7/12 2007:

"Den litteraturkonservativa Aorta är hundra år efter sin tid. Nummer XVIII handlar om Rus & inspiration och känns underbart dekadent, med diverse högst uppriktiga nedslag i egna och andras delirier."

Numret kan köpas via förlaget för 100kr, en prenumeration (fyra nummer) kostar 350 kr inom Europa. Gör din beställning eller kontakta redaktionen på retrogarde@gmail.com

Numret kan även införskaffas på nätet via Tidskriftsbutiken.nu och h:ströms, lokalt i Stockholm via Akademibokhandeln (Mäster Samuelsgatan 28), Hedengrens bokhandel, Press Stop Götgatan och Västermalm.

Gott nytt retrogardeår!

2008-01-03T10:11:00.000-08:00

Med ett Österlingcitat från SvD den 26/7 1904 hälsar retrogardet ett gott nytt år:

"Den poet, som förhärligar nutidens sociala idéer och rörelser och som tror sig fylld av hela vår moderna tillvaro, har i förbigående sagdt oftast blott fångat en ton i den oändliga konserten, ett skri, i hvilket han tycker sig återfinna sitt eget hjärtas. Han är i själfva verket längre bort från det centrala i tidsstämningen än den, som går afsides och blott lyssnar till det själens sorl, som left i alla släkten."

Lessing om traditionens vikt

2007-12-08T02:59:00.000-08:00

Det är med glädje man tar del av Doris Lessings Nobelföreläsning. Exempel:

"Vi förvaltar ett arv av språk, poesi, berättelser, och det är ett arv som aldrig tar slut. Det finns alltid kvar.

Vi har fått ärva berättelser, sagor efter gamla berättare, av vilka vi känner somliga till namnet, andra inte. Berättarna leder sitt ursprung långt långt tillbaka till en glänta i skogen där ett väldigt bål brinner och de gamla schamanerna dansar och sjunger, för vårt berättelsearv började med eld och magi, med andevärlden. Och det är där det finns bevarat i dag.

Fråga vilka moderna berättare som helst, och de ska svara att det alltid kommer ett ögonblick då elden rör vid dem, det som vi tycker om att kalla inspiration, och den leder sitt ursprung långt långt tillbaka till vårt släktes begynnelse, till elden, isen och de starka vindarna som har format oss och vår värld."

Läs med fördel hela Lessings föreläsning på SvD:s hemsida.

Myten om eskimåernas ordrikedom lever vidare

2007-12-05T05:44:00.000-08:00

Även om mytrikedom är trevligt i litteraturen, så florerar falska och förvirrade påståenden om eskimåernas ordrikedom för snö vart man än ser. Nu senast reproduceras myten i Svenska Dagbladet.

Om vi med ord för snö menar totala synonymer har de västgrönländska eskimåerna (alla eskimåer talar inte samma språk/dialekt) två ord för begreppet "snö", men antagligen lika många indirekta nyansmässiga som andra har: slask, skare, kramsnö, blötsnö, pudersnö etc. Precis som en tryckare har en mängd ord för olika typsnitt, Times New Roman, Arial, Georgia osv. Varför berättar inte folk hur otroligt fascinerande det är att en fiskare eller en poet kan en stor mängd ord för olika fiskar respektive versmått? Varför har man hängt upp sig på just eskimåer och snö?

Professor Geoffrey K. Pullum vid University of Edinburgh, publicerade 1991 essän "The Great Eskimo Vocabulary Hoax and Other Irreverent Essays on the Study of Language" där hans slutsats och uppmaning bland annat är följande: Om någon reproducerar myten om att eskimåer skulle ha 10, 20, 90 eller hundratals ord för begreppet snö, "tell the speaker this: C. W. Schultz-Lorentzen's Dictionary of the West Greenlandic Eskimo Language (1927) gives you just two possibly relevant roots: qanik, meaning 'snow in the air', and aput, meaning 'snow on the ground'. Then add that you would be interested to know if the speaker can cite any more." Pullum pekar också på hur dumt påståendet är eftersom det inte tar hänsyn till vad man menar med "ord", är det totala synonymer? Metaforer? Sammansatta ord? Dessutom finns det som nämnts inte heller ett språk som alla eskimåer talar. Man får det svar man förtjänar.

Läs Pullums essä här. (PDF-fil)

Förvirrat om Paula Modersohn-Becker

2007-12-01T07:56:00.000-08:00

Line Engen hävdar idag i DN okritiskt att Paula Modersohn-Becker (1876-1907) skulle vara Tysklands första modernistiska målare eftersom hon tidigt omfamnade franska "postimpressionister" som Paul Cézanne och Paul Gauguin: "Modersohn-Beckers dödsår 1907 sammanfaller tidsmässigt med det som många räknar som modernismens födelse, året då Pablo Picasso färdigställer sitt banbrytande verk 'Flickorna från Avignon'. Genom denna utställning visar Kunsthalle Bremen att hon var avantgarde i ordets rätta bemärkelse. Bilderna pekar fram mot det som komma skall. De har en formal tyngd och komposition inte olik Picassos tidiga kubism och en färgkraft som förbinder henne med fauvisterna."

Denna slutsats drar Engen efter att ha sett Kunsthalle Bremens utställning, och är ett exempel på dagens dominerande och förvirrande (och i grunden felaktiga och enögt formfokuserande) resonemang om modernism där skolexemplet med Picassos "banbrytande" "Flickorna från Avignon" alltid antas vara startskottet för modernism inom måleriet. Som bland andra Peter Luthersson flertalet gånger påpekat (i exempelvis Modernism och individualitet från 1986) ser för det första modernismbegreppet olika ut i olika språkområden, och skall för det andra främst ses som en en jagproblematisering som har sina rötter i medvetenheten om modernitetensverkningar runt 1850: "Det är [...] föga förvånande att flera modernismforskare har kapitulerat inför svårigheten att finna för modernismen gemensamma och gentemot andra konstnärliga strömningar differentierande stildrag. Vanligare än att betrakta en räcka signifikativa stildrag har det också kommit att bli att uppmärksamma omöjligheten att urskilja en sådan räcka." (Luthersson, s. 71.). Engen sitter fast i en sorglig syn på modernistisk konst som formexperiment - en syn på konstutveckling som ständigt reproduceras av duktiga idioter överallt, även inom litteraturvetenskapen.

Det är på samma sätt lika inbilskt att som Engen förklara att Modersohn-Becker såklart pekar mot det som "komma skall". Det har idag blivit självklart att på institutionaliserat avantgardesätt förklara konst- och litteraturhistorien som en lagbunden historieutveckling där, för att tala med Carl Forsberg, "allting [går] vidare linjärt till något annat, 1800tals-konstnärer som Delacroix och Turner anses förutspå den expressionistiska respektive den abstrakta konsten, medan en Rimbaud eller en Lautréamont, glest lästa i sin egen tid, som en självklarhet förutsätts framåtseende ha diktat för framtiden", vilket i grunden bildar ett felslut och ett osympatiskt, dömande von-oben-perspektiv som i sig bevisar modernismens idag paradoxala institutionalisering; en institutionalisering som dagens kulturkritiker, konstvetare och litteraturvetare verkar vara fullkomligt ovetande om att de är fängslade i.

Sundare är att Engen genom Paula Modersohn-Becker-Museum på Böttcherstrasse i Bremen lyfter fram Modersohn-Beckers "intresse för antik konst och verkens mer symboliska och mystiska kvaliteter". "I de intima lokalerna presenteras hennes porträttkonst ihop med senantikens mumieporträtt, inlånade speciellt från Paris och London. Under ett besök i Louvren 1903 fick en begeistrad Modersohn-Becker uppleva dessa två tusen år gamla porträtt. De satte omedelbara spår, inte minst i hennes självporträtt. På detta sätt träder döden in i hennes bildvärld." Minst sagt sympatiskt, men dock lite konstigt eftersom det problematiserar Engens tidigare uttalande om att Modersohn-Becker självklart skall ses som en renodlad traditionsförnekande avantgardist.

Nåväl. En slutsats man kan dra är att man nog snarare skall besöka Paula Modersohn-Becker-Museum än Kunsthalle Bremen.

Senaste Aorta: Rus & inspiration

2007-11-17T02:02:00.001-08:00

I dagens DN (17/11) recenserar Jonas Thente senaste Aorta, nr 18 med tema "Rus & inspiration", passande nog tillsammans med Gläntas senaste nummer med liknande tema.

Thente skriver bland annat: "Aorta-numret knyter [...] gärna an till det dionysiska och mystiska, militant retrogardistisk som tidskriften är. Det är en mycket lämplig ingång med tanke på att mänsklighetens första författare shamaner av olika slag lät sig inspireras av lokala grödor med intressanta egenskaper."

Nr. 18, som hade smygpremiär på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg, innehåller en rad intressanta essäer och lyfter fram diktaren som shaman; drogerna som dörröppnare – nu och då.

Numret kan köpas via förlaget för 100kr, en prenumeration (fyra nummer) kostar 350 kr inom Europa. Gör din beställning eller kontakta redaktionen på retrogarde@gmail.com

Numret kan även införskaffas på nätet via Tidskriftsbutiken.nu och h:ströms, lokalt i Stockholm via Akademibokhandeln (Mäster Samuelsgatan 28), Hedengrens bokhandel, Press Stop Götgatan och Västermalm.

Innehåll:
Quintus Horatius Flaccus: "Ode II, 19: Til Bakkus", Eirik Lodén och Ronny Spaans: "Menneske og natur, kunst og inspirasjon hos Roar Kjærnstad", David Almer: "Om Oden och skaldekonstens ursprung", Thomas Tibern: "Freja – skaldernas musa", Jelena Selin: "Druvor, metafysik, alkemi", Marina Tsvetajeva: "Till Genius", Ronny Spaans: "Det sixtinske kapell, Vatikanen", Therese Bohman: "Kejsaren av Fiume", Johann Wolfgang von Goethe: "Fem romerska elegier", Augustin Mannerheim: "Anmärkningar", Henning Næss: "Noen tanker rundt et dikt av Olaf Bull", Olaf Bull: "Dionysios", Håkan Sandell: "Lysergsyradietylamid", Andrés Stoopendaal: "Ett metafysiskt faktums existens", Carl Forsberg: "Att varsebli gränsen", Ulrik Farestad: "Drankeren", Eirik Lodén: "Rimbaud uppsumerer ett samliv med Verlaine", Charles Baudelaire: "Ur Belgien avklätt", Robert Graves: "Till en poet i trubbel", Margritt Lehbert: "Michael Hamburger", Michael Hamburger: "Ek".

Legenden om Novgorod, tryckt i Aorta

2007-11-15T03:08:00.000-08:00

Gunnar Harding översatte tillsammans med Lars Erik Blomqvist förra året scoopet Legenden om Novgorod - en tidigare försvunnen, men likväl omtalad och legendarisk dikt av Blaise Cendrars (1887-1961). Dikten upptäcktes 1995 i Sofia och publicerades för första gången på svenska i Aorta nr. 13 (XIII).

Efter en understreckare i februari i år, där Harding själv tvekar om diktens äkthet, har nu problemet kring Cendrars dikt aktualiserats igen - Harding fick vatten på sin kvarn (den 13/11 i SvD) av en fransk avhandling som bl.a. poängterar att ett hotell som omnämns i dikten, Hôtel d'Angleterre i S:t Petersburg, inte hette så 1907 då dikten antas vara skriven. I dagens SvD (15/11 ) hävdar dock Bengt Jangfeldt att hotellet visst hette Angleterre 1907, men att det ändrade namn 1919 till International, för att åter få sitt ursprungliga namn 1925. En spännande fortsättning följer säkerligen.

Aorta nr. 13 är tyvärr slut på förlaget, men de som önskar läsa Legenden om Novgorod har fortfarande chansen att norpa de sista exemplaren på Tidskriftsbutiken.se och h:ström antikvariat och bokhandel.

2007-11-05T07:13:00.000-08:00

En ytterligare länk:

nr. 14:
"Tema Mystik" i Sundsvalls Tidning

Recensioner av Aorta

2007-11-02T04:38:00.000-07:00

Här är en länksamling till tidigare, fortfarande länkbara, recensioner av Aorta:

Nr. 17:
"En knäpp på näsan" i Svenska Dagbladet
"Aorta fyller 10 år" i Uppsala Nya Tidning (via Mohamed Omars blogg)
"En finborgerlig 1800-talskaramell" i Tidningen Kulturen
"Nytt fra krattskogen" i Ny Tid

Nr. 15:
"Aorta 15, 2006" på Dikt360.se

Nr. 14:
"Aorta nummer 14/2006" i Helsingborgs dagblad
"Retrogardism. Aorta XIV" på Anarks blogg

Nr. 13:
"Manuskript brinner inte" av Lars Gustafsson i Expressen

(I samband med poesiantologin Urblå natt:)
"Tilbake til fremtiden" i Morgenbladet

Fallfärdig modernistisk arkitektur

2007-10-24T04:30:00.000-07:00

Man minns några rader ur Ernst Rolfs klämkäcka låt "Tacka vet jag det som var en gång", då man minsann "byggde riktigt bra hus", när man läser dagens DN. I ledaren hävdas det, helt riktigt, att "[f]astigheter som är byggda på 1920-och 30-talen [inte behöver] totalrenoveras förrän efter 70 år. Miljonprogrammets bostäder är redan fallfärdiga" och att "modernismens idéer om funktionsuppdelade och isolerade bostadsområden" var en katastrof, inte bara arkitekturmässigt, utan även för de människor som bosatte sig ute i betongförorternas Gehenna.

När nu modernistiska byggnader ändå inte håller för renovering (vilket inte är så konstigt - det är inbyggt i miljonprogrammets arkitektur att den inte skulle hålla: den ständiga förnyelsens idé) är det således tid att på allvar och i större skala inspireras av gamla fungerande städer och arkitektur, och implementera tankar som bl.a. new urbanism står för.

2007-10-21T10:03:00.000-07:00

Programmet "Var fjortonde dag" i Axess TV där Carl Forsberg medverkade sändes i lördags men sänds även 2007-10-22 kl. 22:45, 2007-10-24 kl. 18:30 och 2007-10-27 kl. 13:45. Programmet ligger även ute på Axess TV:s webb-tv.

Aortas hemsida åter uppe

2007-10-19T04:38:00.000-07:00

Efter en lång tids frånvaro från nätet har nu Aortas hemsida kommit upp igen. Sidan är provisorisk i väntan på att den nya konstruktionen blir klar men du kan ändå se presentationer av de tre senaste numren och göra beställningar samt kontakta redaktionen. Adressen är precis som tidigare www.retrogarde.org

Carl Forsberg i Axess TV

2007-10-17T10:09:00.000-07:00

Carl Forsberg, chefredaktör för tidskriften Aorta, kommer den 20 oktober kl. 20:30 att medverka i Axess TV. Programmet kommer förhoppningsvis även att läggas ut på Axess TV:s webb-tv.

I programmet kommer Forsberg, Peter Luthersson, Göran Palm och programledaren Johan Lundberg problematisera modernismen inom konst och litteratur och diskutera huruvida modernismen är överstånden.

Mer info om programmet.

2007-10-08T07:43:00.001-07:00

"Den diktare som inte längre har några ideal är slut."

- Pia Tafdrup (1952-)

Retrogardets inlägg i DN angående OEI-debatten i våras kan läsas här.