onsdag 26 augusti 2009

Retrogardet svarar Eva Ström och Peter Cornell

Den 1 september avhålls ett intressant seminarium under rubriken "Farliga Figurationer" på Edsviks konsthall. Med undantag för Christopher Rådlund deltar inte Oslo-retrogardet med egna representanter. Tidskriften Aorta - Journal för retrogardistisk kultur utkommer däremot snart med sitt 25:e nummer. Varur vi redan här ger del av tidskriftens reaktion på den pågående debatten kring klassisk figuration, vilken så långt förts i Sydsvenskan, Svenska Dagbladet och Expressen.


Retrogardet svarar Eva Ström och Peter Cornell


I den en smula flytande och svårräknade miljö vi ibland kallat "retrogardisterna" har man vant sig vid att leva under beskjutning, efterhand som åren går blir det till ens normala livsluft. Det påhopp diktarinnan Eva Ström bestod oss med i Sydsvenska Dagbladet den 25 juli skapade likväl en ny måttstock. Det gäller, som utgångspunkt, utställningen "Figurationer - Romantik och realism i norskt samtidsmåleri", vid Edsviks konsthall. Sydsvenskans underrubrik basunerade; "Eva Ström fördjupar sig i en konstriktning som leder tankarna till nazismen och som i sina bästa stunder är tom kitsch". Rubriken löd; "Måleri med bruna toner". Artikeln preciserade: "Överhuvudtaget är likheterna mellan de norska retrogardisternas ideal och nazikonstens estetik så påfallande, att detta borde ha diskuterats och problematiseras.."

En solig sensommareftermiddag på en uteservering vid Oslos universitetsbibliotek så läser jag upp hela artikeln för Ronny Spaans, min kanske närmaste medarbetare innanför det norska retrogardet, som just kommit hem efter en månad i Lissabon. Ronny kröker läpparna, och efter en dröjande paus berättar han: -Visste du.. att sex-sju av mina släktingar satt i nazistiska fångläger? Farfar var sabotör för den holländska motståndsrörelsn. Morfars far satt på Grini. Morfar blev misshandlad medan tyskarna tryckte en revolver mot hans fars huvud. Hela släkten var i motståndsrörelsen, och på båda mina föräldrars sida. Morfars far byggde upp en vapendepå i nordnorge för engelsmännen. Av pappas morbröder tillhörde en de fria norska exilförbanden och den andra, aktiv som telegrafist i motståndrörelsen, blev arresterad och torterad illa av Gestapo.

Solen glittrar bland de torra lövkronorna, när vi resonerar en smula kring ett annat av Eva Ströms avsnitt; "Trine Folmoes V i n g e n med en naken kvinna i fågelhamn ser med sin groteskt förvridna kropp ut som ett exempel på den heroiska sexualitet som skulle kunna platsa bland nazismens påbjudna konst."
Artikeln är illustrerad med målningen, och Ronny kommenterar: -Är kroppen verkligen groteskt förvriden här? Och är "groteskt förvriden" egentligen kombinerbart med "heroisk sexualitet"? Är förresten "groteskt förvriden" som i recensentens ord inte snarare en formulering man skulle vänta från just nazistiskt håll när dessa rasade som värst mot sin Entartete Kunst?
-Det här är först och främst svenskt kulturpolitiserande, svarar jag min norske vän, men visst har du rätt i att det kan finnas en privatpsykologisk aspekt i det slagets överreaktioner. Ja, varför inte, är inte Ström helt enkelt, moraliskt chockerad över sexualiteten, den för henne udda eroticismen, i Trines självporträtt?

I sina sammanlagt två artiklar i Sydsvenskan var Eva Ström nog så oklar förrutom vad själva anklagelsen gällde. Man kunde inte veta utgången på förhand, men under de följande sommarveckorna så kom efterhand alla - faktiskt alla - skribenter att ta avstånd från Ströms liknelse mellan nazistisk konst och de norska klassiskt-figurativa målarna. Först på olika konstintresserade bloggar, Jenny Maria Nilssons, Andreas Björstens, Therese Bohmans, Bodil Zalenskys med flera, och därefter snart i pressen, där Peter Luthersson och konsthistorikern Paul Grøtvedt ställde sig avvisande till Ströms anklagelse i sina respektive artiklar i Svenska Dagbladet. Bestämt avvisande till den var även Thomas Anderberg i Dagens Nyheter. En ytterligare kritiker, som dock för övrigt inte hade mycket gott att säga om retrofiguration, Lars O Ericsson - DN:s gamle konstkritiker under tjugo år, avfärdade lika bestämt han Ströms påstående (SvD). Likaså förhöll det sig med Nils Forsberg i Expressen som i sin mer kvällstidningsslängiga jargong kommenterade "Eva Ström som i Sydsvenskan började yra i luvan om nazistkonst".
Så okomplicerat förhåll det sig likväl inte, ty i samma Expressen mötte något senare så Eva Ström sitt första medhåll, från Peter Cornell. En styck kriktiker kan möjligtvis föreställas "yra i luvan", men med två kritiker börjar det bli väl trångt i luvan. Här måste man söka ett annat sammanhang.

Peter Cornell dök först upp i konstlitteraturen under det sena 70-talet som deltagare i antologin "Den åldrande modernismen" där man förespråkade socialistisk realism och avhånade modernisterna. Men redan ett par år senare följde Cornell även han det breda akademiska drevet från marxismen över till postmodernismen, och han började ge ifrån sig, efterhand ganska initierade, essäistiska hyllningar till den tidiga heroiska modernismen. (Berättar jag för Aortas yngre läsare, vår beräkning är att mer än hälften av er är för unga för att minnas dessa år.) Peter Cornell har vandrat en lång väg, i sin karriär, och i Expressen skriver han, i ett kortare avsnitt av sin artikel efter en nick till Eva Ström följande om de norska klassiskt-figurativa: "en del av målningarna har onekligen likheter med vad som visades på de årliga utställningarna i Das Haus der deutchen Kunst i München". Detta meddelar oss Cornell, och jag har så den äran att svara honom och Eva Ström.

Våra två gammelmodernistiska nazism-kritiker är nu om inte i "the itching 40s" så väl i den farliga 60-årsåldern då man riskerar att göra ett monument av sin ungdoms åsikter. De har båda levt kvar innanför modernismens konsthistoriska hegemonier, och undgått att ifrågasätta dess kultur-evolutionära kronologi eller dess heliga kanon. De har övertagit den segrande modernismens kritik gentemot de föregående akademimålarna och av dessas den gången klassiskt figurativa "litterära" måleri, historiska och mytologiska tablåer med tillhörande förlegad känslosamhet. Med upprört sinne ser våra två kritiker denna igenkänt Dåliga smak, gammal kitsch som nu helt fräckt ibland till och med kallar sig för Kitsch och anser sig nysökande!
Innanför det slagets bildade övre-medelklassreservat har man bara så länge identifierat sig med, den lätt romantiserade, berättelsen om de kämpande modernisterna. Man har i designefåtöljen i den mysiga läskroken med småkakorna, lidit med van Gogh i hans loppiga halmsäng under lekmannapredikantåren, man har seglat ut över världshaven med Gauguin, känt sig upphetsad när Picasso avfyrat pistolen i Montmartes gränder.
Men om det inte är ofint att väcka någon i stolen, så har vi nu inte år 1929, men 2009, och det borde vara möjligt att lägga märke till det orimliga i ett perspektiv där modernisterna kämpar och de klassiskt-figurativa tronar på makten. Klassisk figuration tar tvärtom emot hugg, här på torpet, och modernismen? Modernismen är naturligtvis sedan länge statskonst, den konst som bär upp staten. Det borde vara igenkännbart även på Das Haus der Schwedischen Kunst.

Hur Eva Ström föreställer sig att nazisternas konst såg ut fick man inte veta så mycket om i Sydsvenskan. Hon talar om att "den var figurativ med starkt idealiserande drag", och just så skulle man kunna sammanfatta till exempel hela renässansen. Man fick också veta att den framhävde "de starkaste individerna, den unga mannen eller den nakna kvinnan", en definition som också lätt skapar oklarhet då den unge mannen och den nakna kvinnan generellt stått centrala i västerländsk bildestetik. Medan Ström på den norska klassiskt-figurativa sidan laborerar med fyra noggrant utvalda konstverk från Edsviks konsthalls utställda hundratal, så "jämför" hon sedan dessa med en tunt definierad och allmänt åberopad nazikonst. Helt konkreta exempel ställs alltså bredvid en vag fantombild vilken aldrig exemplifieras, i vad j lärde på lektionerna i praktisk filosofi att igenkänna som en falsk analogi.
Inte heller Peter Cornell är på denna punkt väldigt behjälplig. På Das Haus der deutschen Kunst i München, förtäljer han, "dominerade en stillsam klassicism, modellmåleri, landskapsmotiv och mytologiska teman". Cornell har en grad i konstvetenskap, men detta är hela den formulering på vars grund han ger Ström sitt medhåll. Det vore annars inte omöjligt att tänka sig några andra konstepoker då modellmåleri och mytologiska teman varit vanligt, de föregående 600 årens till exempel. Och tro mig eller ej, Aorta-läsare, men det har skett att jag satt min vilsna fot i konsthallar och på konstmuséer där landskapsmotiv figurerat. Begreppet "stillsam klassicism" skall jag däremot ta med mig och begrunda i afton när jag hjälper min dotter på med sin Nalle Puh-pyamas.

Jag förstår egentligen väldigt väl att Peter Cornell smått har problem inte bara med att nazifiera den klassiska-figurationen utan också med att definiera den nazistiska konsten. Jag var själv osäker efter att ha sett den gigantiska "Art and Power"-utställningen i London någon gång i mitten av 90-talet. Där var de största utställningsrummen vigda åt Sovjet respektive Tredje riket i en mycket omfattande exposé. Något entydigt svar på vad nazistisk konst var kom jag likväl inte ut därifrån med. Jag minns denna som ganska anonym och lite sötaktig. Den var inte spektakulär som den sovjetiska utan verkade mycket att gå ut på att invagga i trygghet. När jag annars under någon vecka så sent som häromåret intresserade mig för de officella tyska poeterna under nazistregimen - det fanns inte så mycket kvar av dem på Oslo Universitetsbibiliotek - så var mitt intryck mest att de var ganska intetsägande till sina motiv och ämnen, vad staten menade sunt och uppbyggligt, gärna trevliga motiv helt enkelt. Alltså ingen "grotesk sexualitet" där, tyvärr, olikt den Eva Ström förfasade sig över. Formen var förstås rimmad bunden vers, men så var också fallet för i stort sett all annan tysk poesi den gången. Vänsterpoeternas självfallet, men också dikterna till den under perioden kanske starkaste tyske poeten Hermann Hesse, i schwezisk exil från naziregimen. Inte ens Eva Ström, som vanligtvis är litteraturkritiker, kan väl tänkas vara så bisarr att hon menar att klassiska former i sig självt i poesi eller måleri skulle vara "nazistiskt"? Gud vet.

Vad jag själv vet är att retrogarde och retrofiguration har mycket annorlunda strävanden än de Eva Ström och - lite grand - Peter Cornell önskar tillskriva oss (och jag är på intet vis övertygad om att de tror på sin egen kulturstrategiska anklagelse). Arvet från modernismerna som form- och genre-valmöjligheter har blivit för tandlöst, och med varje ny tids rätt söker vi andra vägar. Jag tillbakavisar med bestämdhet Ströms och Cornells lösmunnade och ounderbyggda påståenden. Inte för att jag skulle vara blind för att det innanför retrofigurationen och i den "retrogardistiska" lyriken (om lyrik verkligen kan vara -istisk ett eller annat) ibland följt med för mycket historiskt bråte från de många förmodernistiska stilperioder vi intresserat oss för (gotik, renässans, barock, klassicism, romantik, symbolism). Men konsten är lång, man lär av misstag, och för de grundläggande dragen i våra strävanden: ett förnyat berättande i måleri och poesi med en tillhörande intensifierad dramaturgi, så är jag övertygad om att vi kommer att skörda frukterna, och i sann civitas, medborgerlighet, få skänkt tillbaka i tacksamhet. Således, med Czeslaw Milosz´s benämning; tillbaka från avantgardismens lufttomma isolering till "den mänskliga familjen". Konst och litteratur behöver söka ett förnyat deltagande i det humanistiska projektet. Och det behöver även konst- och litteraturkritiken.


Håkan Sandell, Oslo den 27 augusti

tisdag 11 augusti 2009

Paul Grøtvedt kräver fördjupning

I dagens SvD (12/8 2009) kan man läsa den norske bildkonstnären, konsthistorikern och professorn i estetisk teori Paul Grøtvedts tankar kring debatten om utställningen Figurationer på Edsviks konsthall.

Fördjupning behövs för att nå estetisk insikt

Det var intressant att läsa Peter Lutherssons (7/8) och Lars O Ericssons (8/8) inlägg i debatten om norsk figuration. De har nyanserade men inte helt sammanfallande åsikter på avgörande punkter. Ericssons kritik av Eva Ströms insinuationer om nazism var träffande. Alla som något känner till konsthistorien vet att den norska figurationen är inspirerad av förmodernistisk konst som till exempel realism, romantik, barockmåleri och klassicism.

När Eva Ström skriver att "nazismens konst präglades också av ett heroiserande tillbakablickande, den var figurativ med starkt idealiserande drag...", och kopplar denna till den norska figurationen, kan hon inte ha använt vare sig ögon eller hjärna. Men allvarligare är att hon här fäller en bombastisk dom över det mesta i den förmodernistiska konsten. Ty i konsthistorien är heroiskt tillbakablickande och idealiserande faktiskt ett genomgående drag i det mesta av den västeuropeiska konsten alltifrån sengotiken fram till romantiken vid mitten av 1800-talet.

Sett i ett sådant perspektiv får flera århundraden av europeiskt måleri räknas som nazistisk konst. Renässanskonsten är ju i det avseendet idealtypisk. Den är idealiserande, heroiserande och inte minst extremt tillbakablickande i sin formuppfattning och bildvärld. Med kritikern Eva Ströms kriterier borde detta vara den värsta sortens nazistkonst. Sådana kriterier gäller inte heller konstfackliga förhållanden. De är ideologiska och knutna till modernismen som denna riktnings kulturpolitiska maktstrategier.

Det slår mig att Lars O Ericsson inte har fått med att man bör skilja mellan modernismen som konstnärlig och modernismen som institutionell hegemoni. Han har rätt i att den konstnärliga modernismen har spelat ut sin roll, men den är alltjämt vital och verksam i den institutionella nätverket av kritiker, kuratorer, konsthistoriker, gallerister, inköpskommitéer, museer etc. Den konstnärliga modernismens fokusering på förnyelse, överskridande, brott och provokationer utgör i dag de institutionella aktörernas normativa parameter.

Det är på den punkten de figurativa norska konstnärerna är antimodernister - och på goda grunder. Den institutionella hegemonin tillåter nämligen inte att den sortens figurationer blir en del av det konstnärliga etablissemanget. Det svär mot den modernistiska historieuppfattningen. Det undergräver tron på framsteg inom konsten och därmed också dess konstnärliga legitimitet. Därför har Odd Nerdrum och hans skola i åratal trakasserats av den institutionella makten.

I sin artikel skriver Peter Luthersson att en ny tid kräver nya uttryck, en åsikt som Ericsson säger sig dela. Men det nya som kategori är ju modernismens huvudkriterium trots att det inte är något specifikt för konsten. Det är ett ideologiskt begrepp härlett ut framstegstron. Hela vårt estetiska tänkande är genomsyrat av detta nyhetskrav som hindrar oss att se vad som är konstnärligt äkta. Vad vi i dag behöver är inte mera förnyelse, utan mera fördjupning. Och här är konsthistorien och det förflutna en viktig källa till estetisk insikt.

Men då kan vi inte ha en institutionell hegemoni som föraktar och förbjuder tillbakablickar.

Paul Grøtvedt (översättning Caj Lundgren).


Uppdatering: Johan Lundberg skriver även utmärkt om debatten i Expressen.

D A

fredag 7 augusti 2009

Luthersson tar samlat grepp

I dagens Svenska Dagbladet tar Peter Luthersson ett samlat grepp på flera av de kritiker som anmält utställningen Figurationer i svensk dagspress. Och ställer man dem bredvid varandra – Nils Forsberg, Anna Brodow Inzaina, Jessica Kempe, Ulrika Stahre och Eva Ström – framstår de tillsammans som pinsamt okänsliga för det konstuttryck de tagit sig för att recensera.

Luthersson vederlägger elegant de två huvudspår – de politiska misstänkliggörandet och den påstådda otidsenligheten – som kritikerna valt att begagna sig av. Det är elegant därför att han samtidigt visar hur konform och trubbig den samtida konstkritiken kan vara när den appliceras på ett uttryck den inte förstår.

Särskilt ett stycke av Lutherssons text tycker jag är värt att citera:

"Oslokonstnärerna förhåller sig till en belägenhet i historien där modernismen och dess föreställningar har blivit hegemoniska. Och de får något sagt om den modernism som trots sina upptåg och sin formella uppsluppenhet, trots sitt dunkel, sitt ständiga oscillerande mellan svårbegripligt och obegripligt, och trots sina stolta deklarationer om att öppna dörrar och vidga synfält framför allt har stängt inne och slagit sönder, stängt inne i nu och slagit sönder alla broar som leder bort. De får något sagt om nuförgiftningen i nuet, om den förhärskande provinsialismen i tiden, om kontaktlösheten med alla de världar som har varit med sina existensvillkor och normsystem, sina förhärskande trosbilder och uppfattningar, sina gudar och demoner. De håller upp en spegel i vilken den som har ögon kan spegla sig. Så flyktig är också min värld, så flyktigt dess anspråk på att befinna sig vid historiens slut, att representera högre vishet."

Carl Forsberg

lördag 1 augusti 2009

Sandell i SDS

Lästips: Håkan Sandells svar till Eva Ström i Sydsvenskan:

"Innanför de retrogardistiska grupperingarna är vi ytterst oeniga om vilka konstepoker man bäst hämtar idéer ifrån; medeltid, renässans, klassicism, romantik, symbolism. Men här finns ett hopp om att komma vidare ur modernismernas allt trängre återvändsgränder, och så återfinna ett berättande måleri, en berättande poesi. Tillbaka till människorna!"